Recension: In i Karoo och bortom av Mats Röyter

När jag tar emot recensionsexemplar är det alltid med blandade känslor - jag vill gärna göra förlaget eller författaren som skickat mig boken nöjda, och det blir extra viktigt för mig att tycka om boken jag får läsa. Därför brukar jag försöka se till att jag är ordentligt intresserad, och att boken kommer från ett seriöst förlag, innan jag tackar ja. I det här fallet tackade jag ja till In i Karoo och bortom eftersom jag tyckte att berättelsen verkade intressant, trots att den är utgiven i en liten upplaga från ett förlag som hjälper författare ge ut sina egna verk. Dock har det här blivit en bok som jag inte kan försköna eller ljuga kring bara för att jag så gärna vill. För tyvärr tycker jag inte om den här romanen, alls.

Pieter van der Westhuizen, en konservativ boer, lever i ett förändrat Sydafrika som inte gagnar honom. När han förlorar sitt jobb till inkvoterade svarta medborgare beger han sig ut på en resa efter ett bättre liv åt sig och sin familj. Han för höra talas om Steynland - den boerrepublik han drömmer om. Kanske kan han ta sin familj dit?

När jag fick erbjudandet om att läsa den här boken jämfördes den med Onåd av J.M. Coetzee. Att börja med en jämförelse med en Nobelpristagare satte inte direkt en låg ribba, men jag har försökt att närma mig In i Karoo och bortom med så öppna ögon som möjligt. Men efter bara ett tiotal sidor in i boken insåg jag att den höll på att utvecklas till en riktigt dålig läsupplevelse.

Bokens allra största problem är att den uppenbarligen inte har haft en redaktör. Den är så extremt överhopad av onödigheter att läsningen blir direkt plågsam. Det är massor av information, karaktärer och dialog som inte leder någonstans. Boken, som är på 250 sidor, hade med lätthet kunnat vara hälften så lång och enbart vunnit på det. Särskilt dialogen är så klumpig och onödig att jag kommer på mig själv med att konstant himla med ögonen. Den gyllene regeln i all litterär dialog är att den antingen ska föra berättelsen framåt, eller berätta något om karaktärerna. Det mesta av dialogen i In i Karoo och bortom tjänar inget av de syftena, utan är enbart utfyllnad - som "Vill du ha te?", "Ja tack", "Vad bra, då ska jag fixa det", "Det var snällt", "Vad gott det var", och så vidare.

Också mycket av allt det som händer i boken tjänar inget syfte rent berättartekniskt, utan finns liksom bara där i stora sjok som man måste ta sig förbi. Det är en bok som lider av att bli mer berättad än visad, när handlingen återges istället för att utspelas - viktiga delar av handlingen utelämnas för att istället ge plats åt helt onödiga möten och dialoger som inte för berättelsen framåt. Språket är klumpigt och kompakt på ett sätt som jag associerar till grova utkast och oredigerade manus.

Bokens grundläggande frågor och teman är dock intressanta. Tyvärr kan jag alldeles för lite om Sydafrika och landets historia för att på ett bra sätt kunna diskutera vad den handlar om - de vitas situation efter apartheid och då boernas situation specifikt. Jag måste dock säga att jag inte direkt faller för den vita mannen i huvudrollen som drömmer sig tillbaka till en tid när hans folk var överlägset, och drar på sig offerkoftan samtidigt som han är otrogen och omoralisk. Det är absolut ingenting fel i att använda sig av omoraliska antihjältar, tvärtom är det ett av litteraturens mest intressanta grepp - när det fungerar. Men det framgår inte särskilt tydligt om man ska gilla Pieter eller inte, och jag är ständigt förvirrad över hans roll i boken. Är det meningen att jag ska sympatisera med någon som är otrogen, lämnar sin fru och sina barn utan mer än en lapp på köksbordet, och låter bli att ingripa i flera övergrepp som han blir vittne till?

Jag har också svårt för de rasistiska kommentarerna som bara haglar ur munnen på varenda karaktär - när inkvoterade svarta jämförs med våldtäktsmän håller jag på att storkna - men jag tror att jag förstår bokens syfte. En annan bild av landet Sydafrika, helt enkelt, berättad ur ett annat perspektiv - historiens förlorare. Men som sagt är jag alldeles för oinsatt och boken är så dålig på att förklara att jag inte förstår ordentligt vad det hela handlar om. Tyvärr är det en bok som vill mycket men faller helt platt. Någonstans finns en bra, intressant grundidé, men den är nästan helt gömd bakom ett amatörmässigt framförande, dålig teknik och ett språk som ibland gränsar till rent och skärt ordbajseri.

"In i Karoo och bortom", 2014

Jag har alltid tid för snygga bokmärken

De senaste dagarna har varit väldigt stressiga, men jag tror iallafall att jag har hittat någonstans att bo! Tills jag kommer i ordning tänkte jag visa mitt snygga nya bokmärke - jag fick det sist jag köpte en bok på PocketShop och det är mitt favoritbokmärke för tillfället. Ett ufo som strålar upp en - det är faktiskt en fantastisk metafor för en riktigt bra bok!

Sånt här gillar vi

Det har varit lite tyst på bloggen, eller åtminstone känns det så. Jag är i Göteborg och bor på vandrarhem tills jag hittar någonstans att bo permanent, och går på introduktionsaktiviteter om dagarna. Tid att läsa har jag inte direkt haft - jag är helt slut varje kväll. Men kolla vad vandrarhemmet har! En bokbytarhylla (två till och med)! Jag har spanat in den lite, och hittade Himlen har inga favoriter av E.M. Remarque som jag plockade ned. Har ni hittat någon bokbytarhylla någon gång? Använde ni er av den?

Blogga på tåg

Nu är jag visst lite dålig på att uppdatera. Det beror på flera saker - framför allt att de senaste dagarna har varit ett kaos av bostadssökande och planerande - men också på att jag läser en bok jag inte direkt gillar och därför är dålig att ta mig tid till. Men nu sitter jag på tåget mot Göteborg och tänker försöka ge den en ärlig chans (det är In i Karoo och bortom av Mats Röyter). Brukar ni kunna läsa på tåg?

Kontroversiella åsikter-taggen

Återigen har jag stulit från Snowglitter - fast har översatt lite på fri hand. Från början heter den här taggen Unpopular Opinions Tag. Gör den du med!

1. En populär bok eller serie som du inte tycker om.

En serie jag inte alls förstod mig på var Charlaine Harris vampyrserie. Jag tror att jag missuppfattade vad för sorts böcker det var, eftersom jag började med att se tv-serien och väntade mig samma svärta och ironiska blodbad. Det slutade med att jag bara läste två böcker och sedan skänkte bort resten av serien (som jag hade köpt på impuls under bokrean).

2. En populär bok eller serie som alla andra verkar hata men som du älskar.
Första Twilight-boken tyckte jag om, och det är ju en serie som fått utstå massor av kritik - dock på goda grunder.

3. En kärlekstriangel där huvudpersonen blev tillsammans med karaktären som du inte ville att hen skulle bli ihop med, eller ett populärt kärlekspar som du inte tycker passar ihop. Varna för spoilers!

Okej, varnar för Hunger Games-spoiler då, fast egentligen räknas det inte riktigt, för det jag gillade med den serien var att det började med att jag gillade Gale bättre, men sedan ändrade jag uppfattning i takt med att karaktärerna utvecklades. Och det är egentligen bara skickligt skrivande.

4. En populär genre du inte gillar.

Deckare och allt som närmar sig kriminalromaner. Och rena kärleksromaner.

5. En populär eller älskad karaktär som du inte gillar.

Jag har försökt läsa Patricia Highsmiths bok En man med många talanger två gånger, och kan bara inte fastna för Ripley, trots att han borde vara precis en sådan karaktär som ska fascinera och fängsla mig. Han slår mig bara som tråkig. Kanske är han värd en chans till?

6. En populär författare som du inte fastnat för?

Dean R. Koontz ratar jag sedan jag läste den katastrofalt dåliga Skymningsögon för flera år sedan.

7. Ett populärt grepp som du är trött på att se (till exempel dam i nöd, korrupt härskare, kärlekstrianglar,  etc).

Jo, kärlekstrianglar tycker jag ju är det absolut tråkigaste och onödigaste man kan komma på, någonsin. Det är ett så billigt sätt att skapa spänning, och så tröttande. Dessutom är det nästan alltid bara tjejerna som ska stå i mitten och ha beslutsångest, och det stör mig. Det finns kärlekstrianglar som är bra utförda, men det är sällan jag tycker att det känns fräscht eller spännande.

8. En populär bokserie som du inte har något intresse av att läsa.

Fifty Shades of Grey. Herregud, aldrig.

9. Man brukar säga att "boken är alltid bättre än filmen", men vilken film eller tv-serie gillade du bättre än boken?
The Shawshank Redemption, eller Nyckeln till frihet som den heter på svenska. Den är baserad på Stephen Kings långnovell Vårbedrift och i det fallet är faktiskt filmen betydligt mer komplex, med mer utvecklade karaktärer, mustigare handling och bara mer av allt.

Recensionsex för hela slanten

Dagen innan jag fick veta att jag kommit in i Göteborg tackade jag ja till två recensionsexemplar, med tanken att jag hade tid att läsa dem. Oh well, har man lovat så har man! Alltså läser jag just nu In i Karoo och bortom av Mats Röyter, och fick hem Akrobaten av Jenny Forsberg idag.

Vad läser ni?

Litet inlägg om livet (och dess inverkan på bloggen)

I förrgår fick jag ett mejl från Göteborgs universitet, om att jag kommit in på min sena ansökan till Internationella språkprogrammet där. Det kom som lite av en chock för mig, som gjort mig beredd på ännu ett år som halvt arbetslös biblioteksvikarie/bokbloggare. Men jag har bestämt mig för att prova på den här utbildningen, och det betyder att nu händer det väldigt mycket, väldigt snabbt i mitt liv.

Det här betyder att det kommer bli en ganska stor förändring i hur mycket tid jag kommer ha över för läsande och bloggande. Bloggen kommer definitivt finnas kvar - litteratur och läsande är en enormt stor del av mitt liv och kommer nog alltid att vara det - men det är orealistiskt att tro att jag kommer ha möjlighet att läsa och blogga lika mycket som jag gjort det senaste året. Jag vill inte ha för höga krav på mig själv gällande det.

Därför skriver jag alltså det här inlägget. Från och med nästa vecka finns det en risk att Booksessed blir en mindre aktiv blogg. Jag kommer naturligtvis att göra mitt bästa för att fortsätta blogga regelbundet och ofta, men om det blir mindre liv här så vet ni nu varför.

(En helt annan grej; jag försöker just nu hitta någonstans att bo i Göteborg, vilket inte är det lättaste. Om mina läsare här har något tips eller någon ni känner som hyr ut rum eller lägenheter får ni mer än gärna höra av er!)

Recension: Gale av Karl Eder

Det var när jag jobbade på biblioteket som jag fick syn på den här boken, som en av mina kollegor hade skyltat upp - förmodligen för att omslaget är så slående. Och det vore lögn att säga att jag tog ner boken för något annat än framsidans skull. Jag tyckte helt enkelt att den var snygg, och baksidetexten tilltalade mig. Så trots att jag inte kände igen varken titel eller författare från något annat sammanhang gav jag Gale en chans.

Daniel är på flykt från sitt eget förflutna. På Teneriffa blir han anställd på den lilla segelbåten Venja. Paret som äger den, Gale och Devan, har sålt allt de äger för att köpa båten och segla över Atlanten med den, från Teneriffa till Västindien. Resan är parets livsdröm och dessutom deras smekmånad. För att kunna klara resan ordentligt anställer de Daniel och tysken Mattias. Men när de väl satt segel och kommit iväg blir resan inte alls som någon av dem föreställt sig den. Havet är större och värre än vad de trott, och ställda inför den oerhörda tomheten börjar relationerna mellan de fyra besättningsmedlemmarna bli allt mer infekterad.

Gale är Karl Eders debutroman, men den känns ovanligt genomtänkt och väl utförd för en debut. Det som framför allt bär upp boken är idén, med kontrasten mellan det öppna, tomma havet och den pyttelilla båten där det är omöjligt att komma undan varandra. Också språket är imponerande, eftersom det är avskalat och genomtänkt på ett sätt som ger boken en obehaglig, krypande stämning. I sina beskrivningar av havets vidsträckta tomhet och oerhörda djup skapar också boken en alldeles särskild, klaustrofobisk ton som får det att krypa i skinnet.

Det är så rafflande att jag faktiskt skulle vilja kalla Gale för en slags thriller, om än en som är helt förlagd till öppet vatten och fyra karaktärer. Rent handlingsmässigt är det här en bok som tilltalar mig, men jag måste samtidigt medge att hur mycket jag än skulle vilja älska den här boken, så är det något som står i vägen.

Mest tror jag att det beror på bokens isbergsteknik, som ibland gagnar romanen på ett bra sätt, och ibland sätter käppar i hjulet. Som sagt skapar det återhållna språket en stämning som inte går av för hackor, men samtidigt blir det svårt att lära känna karaktärerna ordentligt. Precis vad det är som gör att det skär sig mellan dem förstår jag till exempel inte, och eftersom det är en vital del av handlingen gör det att boken tappar fotfästet ordentligt. Jag skulle gärna ha velat ha mer kött på benen angående vad som händer dem emellan, för när det hela börjar trappas upp har jag svårt att helt förstå varför.

Bokens beskrivningar av havet är också visserligen bra, men ofta berättar romanen samma saker gång på gång, fast på olika sätt. Jag antar att det är svårt att göra något annat med en bok som utspelar sig på öppet hav, men det hindrar inte läsningen från att då och då bli smått långtråkig. Detsamma gäller alla seglingstermer som jag inte är insatt i och som blir mer abstrakta än konkreta, vilket inte heller är positivt för en bok som är så starkt realistisk som Gale är.

Mest ogillar jag nog bokens slut, som känns plötsligt och abrupt. Det drar ner betyget på en bok som i många andra avseenden är riktigt bra. För Gale är trots allt en skicklig bok på många sätt, kanske framför allt på grund av hur bra den får fram känslan av klaustrofobi mitt i all tomhet. Men den hade kunnat göras mer begriplig och mer sammansvetsad - då hade den till och med kunnat bli en fullpoängare.

"Gale", 2013

I kvällssolen

Jag sitter med solglasögon på uteplatsen och läser Gale i kvällsolen. En bra, om än lite obehaglig sommarbok. Vad läser ni?

Jag byter

Efter ett sextiotal sidor i Lucy Christophers Fångad har jag nu bestämt mig för att byta och läsa Gale av Karl Eder istället. Fångad var ett tips från en kollega, men den har inte fångat mitt intresse (see what I did there?). Jag tror det kan vara översättningens fel, så jag har reserverat den på engelska istället för att se om den tilltalar mig mer på originalspråk. Gale är ju så snygg så att man bara kan hoppas på att innehållet reflekterar omslaget... Vad läser ni?

Augustienkäten

De flesta andra bokbloggar jag följer har redan gjort den här enkäten, så det är väl lika bra att jag också kommer igång innan augusti är över! Om du mot förmodan inte heller gjort den ännu, så go ahead och stjäl den.

1. De flesta är överens om att sommaren 2015 inte har varit någon höjdare vädermässigt. En del läser mycket när det regnar, andra sitter mest och trånar efter den där solstolen som inte går att använda. Hur har din lässommar varit?
Jag tycker faktiskt att jag fått den del läsning gjord utomhus, trots vädret. Dessutom har jag mest jobbat, och har fått mycket läst medan jag pendlat (och ibland i smyg på jobbet också).

2. Nämn tre böcker som du bara måste läsa i augusti (gamla eller nya)
Jag skulle vilja ta itu med Pappan och havet av Tove Jansson, Gale av Karl Eder och Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers.

3. Vilka nya böcker som kommer i augusti längtar du efter?
Jag har ingen riktig koll på vad som kommer precis nu i augusti, men böcker jag väntar på är Store bror av Lionel Shriver i pocket, Färjan av Mats Strandberg och Rörelsen av John Ajvide Lindqvist.

4. Kräftor eller surströmming? I augusti är det premiär för dessa ”delikatesser”. Vilket väljer du?
Jag brukar inte äta något av det, men om jag blir tvungen väljer jag kräftor.

5. Vilken är den bästa boken du har läst i sommar?
Jag har haft en riktigt givande lässommar faktiskt, och jag har läst flera böcker som skulle kunna tävla om den titeln. Kött och blod av Michael Cunningham, Allt de bar av Tim O'Brien eller Jag ger dig solen, till exempel.

6. Finns det någon för dig ny författare du är sugen på att läsa i höst?
Mjä, ingen direkt ny tror jag, fast Färjan av Mats Strandberg känns som något ganska nytt trots att jag läst Cirkeln förut.

7. För många är ju också augusti förknippat med skolstarten. Har du något starkt läsminne från skolåren?
I högstadiet hade vi en läsfrämjande metod som gick ut på att man fyllde i "termometrar" (en tryckt termometer på ett papper helt enkelt), för varje bok man läste. I slutet på varje läsår "översattes" termometrarna till lappar med ens namn och man var med i ett lotteri där man kunde vinna böcker. Det slutade med att de fick ta ut mitt namn eftersom jag vann alla böcker...

8. Semestern är kanske slut, men hur gör du för att hålla liv i sommarkänslan lite till?
Jag ska försöka sitta ute och läsa så mycket jag kan. Att mitt jobb tagit slut ger ju också en illusion av ledighet...

9. Anta att det börjar komma en hel del höstböcker hem till dig, men du är ju inte färdig med de böcker du hade planerat att läsa i sommar ännu. Samtidigt vill du kasta dig över nyheterna, hur prioriterar du?
Jag försöker alltid läsa det jag har mest lust till för tillfället, då brukar det fungera bäst för mig.

10. Vilken är höstens allra mest efterlängtade måste-läsa-direkt-bok för dig?
Kanske Rörelsen eller Färjan. Dessutom vill jag lästa Kazuo Ishiguros The Buried Giant - är det någon som har nån koll på om och när den kommer på svenska?

Recension: Timmarna av Michael Cunningham

Jag har skjutit på att läsa den här boken ett tag, eftersom jag varit lite rädd för den. Jag har ju upptäckt Michael Cunningham ganska nyligen, och han är verkligen fantastiskt bra. Timmarna är hans mest kända roman, belönad med Pulitzerpriset och allmänt betraktad som hans bästa bok. Därför måste jag ju läsa den, men förväntningarna på den har varit så höga, och jag har läst den med en oro för att den inte ska leva upp till dem.

1923 har Virginia Woolf börjat skriva på sin nya roman, Mrs Dalloway, samtidigt som hon längtar tillbaka till livet i London. Men hon har lovat sin man att försöka bli fri från rösterna hon hör, och därför lever hon isolerat och stilla ute på landet. 1949 har den gravida hemmafrun Laura händerna fulla med sin mans födelsedag, medan det enda hon vill göra är att läsa. Läsa, och kanske försvinna. Och i New York 1990 förbereder Clarissa en fest för sin vän och före detta älskare, den svårt aidssjuke Richard som just vunnit ett prestigefullt litterärt pris.

Redan innan jag började på Timmarna har jag haft mina tvivel, och det beror på flera saker. Först och främst kunde jag över huvud taget inte ta mig igenom Virginia Woolfs Mrs Dalloway när jag skulle läsa den till skolan för ett par år sedan. Jag tyckte att den var helt enormt tråkig, och Timmarna vilar mycket på paralleller till den boken.

För det andra har jag extremt svårt för när författare plockar verkliga personer som funnits och omskapar dem till fiktiva karaktärer. Det är ett grepp som jag alltid haft väldigt svårt för, eftersom det på något vis sticker hål på den fiktiva bubbla jag befinner mig i när jag läser. Jag tycker alltid att det känns olustigt att läsa om en person som funnits i verkliga livet, men som en författare liksom gjort anspråk på, oavsett hur respektfullt det är gjort, och tyvärr är Timmarna inget undantag.

Boken är skriven ur de tre kvinnornas perspektiv, ett stilgrepp som Cunningham redan visat att han är väldigt bra på, men jag har väldigt svårt för kapitlen som är skrivna ur Virginia Woolfs synpunkt. De andra två kvinnorna gillar jag bättre, och jag tycker om upplägget som följer de tre kvinnorna under en dag i deras liv, och hur deras liv sedan vävs ihop trots tidsrymden och skillnaderna mellan dem.

Språket i boken är som vanligt Cunninghams största styrka, även om jag emellanåt kan ha svårt för den här bokens många parenteser och lite väl långa, virriga meningar som jag antar ska kopplas till Mrs Dalloways stream of consciousness-metod. Men det finns formuleringar som är att dö för, och Timmarna är en enormt välskriven bok. Jag beundrar språkbruket och jag beundrar den här bokens upplägg, men jag kan inte låta bli att tycka att romanens struktur ibland verkar bli viktigare än själva berättelsen. Jag kan känna att jag skulle vilja veta så mycket mer, om de här kvinnornas liv, deras förflutna, deras hopp och drömmar, än vad som får plats. Det gör att jag inte tycker att jag lär känna dem, och därför berör de mig heller inte lika mycket som karaktärerna i Ett hem vid världens ände eller Kött och blod.

På det stora hela lämnar Timmarna mig betydligt mer oberörd än vad jag hade förväntat mig eller hoppats på. Det beror kanske dels på de höga förväntningarna jag hade, som den inte kan leva upp till, men också mycket just på att jag inte riktigt känner det som om jag känner karaktärerna, eller bryr mig om dem tillräckligt mycket för att boken ska kännas personlig. Kanske beror det på mina svårigheter att läsa om Virginia Woolf som en fiktiv karaktär, eller på att jag inte tyckte om Mrs Dalloway. Jag vet inte, för samtidigt förstår jag ju medan jag läser att Timmarna inte är en dålig bok. Det är en bra roman - genomtänkt, välskriven, med viktiga teman som döden, livet och ödet och den bjuder på ett par överraskningar. Men jag har också svårt att se hur Timmarna skulle vara bättre än Cunninghams föregående böcker, som åtminstone jag personligen fick ut mer av.

"The Hours", 1998

Med Cunningham i solen

Jag har ägnat precis hela den här veckan som gått till att vara sjuk, och jag är väldigt besviken eftersom vädret varit så bra. Men vad gör man. Nu är jag iallafall frisk nog att släpa ut mig själv i solen och påbörja Cunninghams Timmarna - lite nervigt eftersom jag tycker att han är så bra, och det här är hans mest kritikerrosade roman. Vad läser ni?

Recension: Snökristallers tyngd av Thorvald Steen

Den här boken var en ren chansning från min sida. Jag hittade den i bibliotekskatalogen, läste sammanfattningen och tyckte att den verkade bra. I övrigt har jag aldrig hört talas om vare sig boken eller författaren, men man måste ju prova nya saker ibland också.

Snökristallers tyngd handlar om en fjortonårig pojke vars stora passion är backhoppning. Vintern 1970 verkar bli helt perfekt och han är inställd på att träna och slå sitt personliga rekord. Men så viker sviker benen honom under ett hopp, och hos läkaren får han beskedet att han har en allvarlig och obotlig muskelsjukdom. Han får absolut inte hoppa backe mer. För att inte få alla sina drömmar krossade bestämmer sig pojken för att inte berätta om sin sjukdom för sina föräldrar, och särskilt inte sin mamma som redan närmar sig ett psykiskt sammanbrott.

Som sagt tyckte jag att handlingen i den här boken lät precis som något jag skulle gilla, med sitt fokus på relationerna mellan de tre familjemedlemmarna och på hemligheterna de har för varandra. Men tyvärr saknar den här boken något vitalt. Även om jag har läst den väldigt fort - den är heller inte särskilt lång - så griper den aldrig tag.

Det beror först och främst på att jag har så svårt att tro på den, och på att boken aldrig lyckas övertyga mig om att karaktärerna handlar av sig själva. Istället för att kännas som riktiga människor inger de känslan av dåliga skådespelare eller marionetter. Jag har svårt att förstå vad som motiverar dem och vilka tankar som ligger bakom deras beslut. Att en fjortonåring skulle hålla inne med att han fått en sjukdom som långsamt gör honom förlamad är i sig ganska svårt att tro på, om än inte omöjligt.

Men det som gör mig mest fundersam är när pappan i berättelsen till sist får reda på att sonen är sjuk och det resulterar i - just ingenting. Inga samtal, åtgärder eller någon antydan till oro. Jag kan inte alls köpa det, och framför allt avväpnar bristen på reaktion hela bokens grundkonflikt. Till och med pojken i huvudrollen agerar som om sjukdomen är att jämställa med en fånig, övergående hemlighet som snatteri eller tjuvrökning, inte något som radikalt kommer försämra hans liv.

Istället för att den hemliga muskelsjukdomen (som man förresten aldrig får ett namn på) blir hemligheten mellan karaktärerna, är det snarare moderns psykiska sjukdom som tar upp all plats. Och jag kan inte låta bli att tycka att det gör Snökristallers tyngd till en väldigt spretig historia som verkar ha svårt att bestämma sig för var dess konflikt finns. Jag tror att boken skulle ha fungerat betydligt bättre om den fokuserade på antingen muskelsjukdomen hos huvudpersonen, eller på mammans psykiska ohälsa och hur den påverkar familjen, än att försöka bolla med både och. För det fungerar tyvärr inte alls.

Att boken dessutom är skriven på en korthuggen, känslolös prosa som gör att karaktärerna känns ännu mer känslokalla och opersonliga gör inte saken bättre. Jag tycker hela tiden att den här romanen lider av en allvarlig brist på mänsklighet, trots att den gör sitt bästa för att bli ett familjedrama och en uppväxtskildring.

Det jag gillar mest med boken är egentligen - ganska otippat - beskrivningarna av backhoppningen. Jag har aldrig varit intresserad av sport i allmänhet och absolut inte heller backhoppning, men boken väcker ändå en viss fascination hos mig när det kommer till de dödsföraktande sprången. Det som intresserar mig mest är kanske egentligen symboliken i en sådan sport, precis som jag fascinerades av symbolikmöjligheterna i tennis i Dubbelfel eller cheerleading i Om du vågar. Det är synd att boken sjabblar bort sina möjligheter, för det här är en historia med stor potential som den inte alls tar vara på.

Sammantaget är nog Snökristallers tyngd tyvärr en av de sämre böckerna jag läst hittills i år.

"Vekten av snøkrystaller", 2006

För sjuk för att läsa

Jag är visst lite frånvarande för stunden, mest eftersom jag dragit på mig en förkylning från helvetet och inte orkar göra mycket annat än ligga i sängen och titta på film. Det var meningen att jag skulle börja på Michael Cunninghams Timmarna, men min hjärna orkar inte riktigt processa något mer komplicerat än Disney just nu. Men imorgon blir det iallafall recension på Snökristallers tyngd av Thorvald Steen, som jag tog mig igenom innan febern gjorde min hjärna till mos.

Brukar ni kunna läsa när ni är sjuka?

Recension: Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart

Jag vidhåller att riktigt bra ungdomsböcker är den bästa underhållning man alls kan begära. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks är precis en sådan bok. Jag fick upp ögonen för E. Lockhart när jag läste hennes Kanske är det allt du behöver veta som jag gillade skarpt, men frågan är om jag inte tycker att Frankie Landau-Banks är bättre.

När Frankie börjar sitt andra år på den prestigefulla internatskolan Alabaster är hon egentligen bara inställd på en enda sak - att Matthew Livingston ska få upp ögonen för henne. När det lyckas och de inleder ett förhållande börjar Frankie dock märka att det finns saker som Matthew inte berättar. Han är medlem i en halvt hemlig herrklubb som funnits på skolan sedan början på femtiotalet, och det är en manlig, statusfylld värld där Frankie inte alls är välkommen. På en skola styrd av manliga traditioner och omgiven av människor som ständigt underskattar henne på grund av hennes kön, provoceras Frankie till att försöka bevisa att hon är någon att räkna med.

På många sätt är den här boken fantastiskt bra, och mest av allt briljerar den i att handla om viktiga ämnen utan att för den sakens skull trycka ner budskapet i halsen på läsaren. Tvärtom är Frankie Landau-Banks en otroligt medryckande, spännande och ofta rolig berättelse, som samtidigt på ett exceptionellt vis belyser problemen som ett patriarkat orsakar. Jag tror inte att jag läst någon annan bok om feminism som faktiskt visar på ett så målande sätt hur skadliga de manliga traditionerna kan vara. Frankie vill ingenting annat än att vinna samma respekt som sina jämnåriga killkompisar och sin pojkvän, och boken är på många sätt ett utforskande om vad som händer när Frankie ifrågasätter traditioner och sparkar in de dörrar som männen stängt för henne. Hon får erfara att när en kille är genial är en tjej galen, och att män respekteras för sitt intellekt och kvinnor för sitt utseende.

På samma gång är boken en riktigt spännande berättelse om hemliga sällskap, om hemligheter och makt och om hur man kan utnyttja andra människor för själviska ändamål. Dessutom är det en finurligt rolig bok om att spela spratt som är så väl uttänkta att de liknar krigsoperationer.

Internatskolemiljön är väl vald, där den lilla, instängda världen på skolan snabbt blir ett litet universum där allt är möjligt och gränser kan tänjas nästan hur långt som helst. På sätt och vis blir boken också en beskrivning av en rullstenseffekt, där små stenar kommer i rullning och sedan orsakar ett helt stenras. Jag blir påmind om Donna Tartts Den hemliga historien, om Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik och också, såklart, om Lockharts förra bok Kanske är det allt du behöver veta. Även om berättelserna i de två romanerna är mycket olika finns det teman som är gemensamma - de förmögna ungdomarna, isoleringen och behovet av en revolt går igen också i den här boken.

Frankie själv är också en av mina favoritsaker med hela boken - hon är en huvudperson man både beundrar, avundas och samtidigt är lite rädd för. Jag vill ha fler böcker som handlar om tjejer som hon, som höjer rösten, ger sig in i maktleken och inte nöjer sig med det de tilldelats.

Men det som mer än något annat lyfter Frankie Landau-Banks är egentligen språket. Ofta är ungdomsböcker lite fördummande, lite förenklade, men så är inte fallet med Lockhart, som istället litar på att läsaren är smart nog att förstå vad hon vill säga utan att hon behöver skriva en på näsan. Det uppskattar jag mycket, för det gör att läsningen av boken blir komplex och mångfacetterad. Det är svårt att räkna ut vad som ska hända i förväg och språket är en behållning, även om jag ibland undrar om inte översättningen ställer upp lite hinder. Mycket av bokens humor är nämligen språkbaserad, och måste i bästa fall ha varit svåröversatt.

Oavsett så är Den ökända historien om Frankie Landau-Banks en riktigt bra bok som kombinerar en bra historia med ett komplext budskap, och en bok där författaren inte är rädd för att ta risker. Det är, utan tvekan, en bok som går att rekommendera både till unga och gamla läsare - därför tycker jag att det är synd att boken fått ett ganska barnsligt och liksom sagoaktigt omslag på svenska, när det är en bok som är betydligt mörkare och allvarligare än vad omslaget förmedlar. Det är utan tvekan en av de bästa ungdomsböckerna jag läst i år, och den står sig bra också bland vuxenromanerna.

"The Disreputable History of Frankie Landau-Banks", 2008

Med Frankie i trädgården

Jag är halvsjuk och botar min onda hals med isglass och E. Lockharts Den ökända historien om Frankie Landau-Banks. Det känns fint att läsa en ungdomsbok efter Nattens lekar, och Lockhart är dessutom en väldigt komplex författare som inte skriver en på näsan. Vad läser ni?

Recension: Nattens lekar av Stig Dagerman

Det ska erkännas att jag har problem med novellsamlingar. Jag är alldeles för van vid att läsa romaner för att kunna läsa samlingar på ett tillfredsställande vis. Trots att det inte gagnat boken har jag läst Nattens lekar så gott som från pärm till pärm, som jag skulle ha tagit itu med en roman. Det är inte ett optimalt sätt att läsa noveller på, såvida deras ordning och upplägg inte tillsammans skapar en större helhet med ett syfte. Sådant är inte fallet med Nattens lekar, och som allra bäst är nog de här novellerna när man läser dem en och en, så att de inte flyter in i varandra som de gärna gör om man snabbt går från den ena till den andra.

Nattens lekar är den enda novellsamling av Dagerman som gavs ut medan han ännu levde, men den här nya utgåvan innehåller också en del noveller som inte fanns med i Dagermans eget urval, och dessutom prosafragment som aldrig blev riktigt klara. Totalt innehåller boken 39 texter. Det ska dock erkännas att jag inte läst alla, eftersom en del av dem fanns i den postuma samlingen Vårt behov av tröst. Alltså handlar den här recensionen om de noveller jag inte läste då.

Det är konstigt med Stig Dagerman - trots att jag verkligen inte gillar allt han skrivit (Ormen orkade jag till exempel knappt kämpa mig igenom), så är han en av mina favoritförfattare. Jag vet inte vad det är, om det har med hans tragiska levnadshistoria att göra, eller om det kanske är min förälskelse i Bränt barn som hänger kvar, men det finns ingen annan författare som kan få mig att känna riktigt som han kan, ingen som når in under huden så effektivt med sina ord. Något i hans skrivande, även de gånger jag inte förstår det, avväpnar mig totalt, och jag läser alltid Dagerman fylld av sympati, medhåll och beundran.

Novellerna i Nattens lekar har ofta snarlika teman - precis som det mesta Dagerman skrivit är ångest, ensamhet och isolering gemensamma teman för nästan alla texterna. Men Dagerman är inte bara elände och mörker - påfallande ofta lyses berättelserna upp av en humor som man inte så ofta associerar till honom, men som definitivt finns där.

Novellerna är också ett bevis på vilken bredd han faktiskt besatt - en del noveller är realistiska medan andra är snarast absurda, med blinkningar bland annat åt Kafkas håll. Novellen Främlingen, om en man som inte känner igen sig själv, närmar sig i sin tur nästan skräck. Personligen tycker jag att Dagerman är som allra bäst när han är socialrealistisk, och särskilt väl lyckas han i barndoms- och pubertetsskildringarna. Riktigt bra är till exempel Bon soir, Saltkött och gurka, Midsommarnattens köld är hård och Stockholmsbilen som alla berättas från unga perspektiv, och ofta handlar om maktlöshet och utsatthet.

Men mest uppskattar jag nog den långa novellen Var är min islandströja? om en alkoholiserad man som kommer hem till sin fars begravning, den stämningsfyllda och ångestladdade Den hängdes träd, den sorgliga Tornet och källan, den fantastiskt välskrivna Vår nattliga badort och, kanske mest av alla, Män med karaktärer, som drar mig med i både språk och utförande på ett sätt som de andra novellerna inte riktigt gör.

Sammantaget är Nattens lekar en svårrecenserad bok. Egentligen borde man recensera varje novell för sig för att verkligen göra samlingen rättvisa, men som helhet är boken ett prov på Dagermans styrka i det lilla formatet. Det går inte att undgå att novellerna är en stor del av hans författarskap och därför är det väldigt roligt att ha läst Nattens lekar, särskilt den här utgåvan som innehåller desto fler av hans verk. Det bästa är dock utan tvekan språket, och sättet som Dagerman genom exakta formuleringar närmar sig det djupt mänskliga - människors grymhet, vår olycka, vår längtan efter frihet, kärlek och erkännande. I det briljerar han, som alltid, den fantastiske Stig.

"Nattens lekar", 1947
"Nattens lekar: samlade noveller och prosafragment", 2014

Jag gjorde det

... jag köpte dem. Stig Dagermans böcker, utgivna av Norstedts. Bokbörsen levererade som vanligt - via två olika antikvariat fick jag tag på alla fyra jag inte hade sen innan. Och kolla så snygga de är, både med och utan omslag! 

(Jag vet att den här bloggen är i princip tillägnad Stig just nu, men han är ju bara så himla bra.)

Nakna böcker

Vem kunde ana att mitt ex av Nattens lekar faktiskt såg rätt snyggt ut utan skyddsomslag också? Minimalistiskt men genomtänkt, och dessutom en aning retro. Skyddsomslaget i sig kändes betydligt mer ömtåligt än boken i sig (vilket ju ofta verkar vara fallet), så nu läser jag boken utan kläder på.

Jag gör sällan så, eftersom jag brukar tänka att det slitage som uppstår på böcker blir en del av deras personlighet. Men just det här omslaget känns bara så otroligt skört, i matt, vanligt papper som skulle bli helt förstört av en droppe vatten. Dessutom är det så snyggt att jag helst inte vill ha det skadat.

Egentligen förstår jag inte grejen med skyddsomslag på böcker, åtminstone inte i vårt tidevarv när det snarare verkar vara slöseri med pengar och papper att göra dem. Är det någon som vet mer om varför man har dem, förutom att det känns mer lyxigt? Ofta när jag läser böcker med skyddsomslag blir jag mer benägen att skydda dem än själva boken som det är meningen att de ska skydda...

Vad tycker ni om skyddsomslag? Snygga och kul att ha, eller enbart irriterande?

Att köpa eller inte köpa

Just nu håller jag alltså på med Stig Dagermans Nattens lekar. Dagerman är en författare som jag, trots att jag inte gillar allt jag läst av honom hittills, älskar nästan helt förbehållslöst. Vad det är som gör att jag smälter så inför honom och hans författarskap är svårt att beskriva, men han är en av mina favoriter.

Hur som helst har Dagerman naturligtvis getts ut gång på gång i massor av utgåvor sen han först debuterade 1945. 2010 gav man ut hans böcker i nya, snygga inbundna band från Norstedts. Det är deras upplaga av Nattens lekar som jag läser, och nu har jag fått ett extremt habegär efter de andra böckerna man gett ut i samma serie.  Problemet? Dels är de dyra, och dels har de inbundna varianterna gått ur tryck. Jag har hittat dem på Bokbörsen - men är i valet och kvalet angående om det verkligen är så smart att blåsa hela min bokbudget på dem. Men jag menar - titta på dem!

Så blev det augusti

Så var juli över. Jag har hunnit skriva nio recensioner under månadens lopp, och dessutom har det blivit en hel del enkätinlägg.

Att det är augusti betyder att Månadens favorit ska bytas ut. Eftersom man firar Pride lite överallt runtom i Sverige blir augustis bok Duktig pojke av Inger Edelfeldt, en av mina favoritböcker både på tema homo, och eftersom det är en bra roman på det stora hela. Ignorera bara dess hiskeliga omslag!

Annars då? Jo, jag fortsätter med Nattens lekar - jag har läst fyra eller fem noveller vid det här laget, och ska försöka läsa minst en varje dag, tänker jag. På lut ligger sedan en hel hög med böcker, bland annat Timmarna av Michael Cunningham, Gale av Karl Eder, H is for Hawk av Helen Macdonald och Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers - för att nämna några. Jag hoppas att jag får de flesta av dem lästa nu i augusti.

Hur såg er julimånad ut på läsfronten?