Snökristallers tyngd handlar om en fjortonårig pojke vars stora passion är backhoppning. Vintern 1970 verkar bli helt perfekt och han är inställd på att träna och slå sitt personliga rekord. Men så viker sviker benen honom under ett hopp, och hos läkaren får han beskedet att han har en allvarlig och obotlig muskelsjukdom. Han får absolut inte hoppa backe mer. För att inte få alla sina drömmar krossade bestämmer sig pojken för att inte berätta om sin sjukdom för sina föräldrar, och särskilt inte sin mamma som redan närmar sig ett psykiskt sammanbrott.
Som sagt tyckte jag att handlingen i den här boken lät precis som något jag skulle gilla, med sitt fokus på relationerna mellan de tre familjemedlemmarna och på hemligheterna de har för varandra. Men tyvärr saknar den här boken något vitalt. Även om jag har läst den väldigt fort - den är heller inte särskilt lång - så griper den aldrig tag.
Det beror först och främst på att jag har så svårt att tro på den, och på att boken aldrig lyckas övertyga mig om att karaktärerna handlar av sig själva. Istället för att kännas som riktiga människor inger de känslan av dåliga skådespelare eller marionetter. Jag har svårt att förstå vad som motiverar dem och vilka tankar som ligger bakom deras beslut. Att en fjortonåring skulle hålla inne med att han fått en sjukdom som långsamt gör honom förlamad är i sig ganska svårt att tro på, om än inte omöjligt.
Men det som gör mig mest fundersam är när pappan i berättelsen till sist får reda på att sonen är sjuk och det resulterar i - just ingenting. Inga samtal, åtgärder eller någon antydan till oro. Jag kan inte alls köpa det, och framför allt avväpnar bristen på reaktion hela bokens grundkonflikt. Till och med pojken i huvudrollen agerar som om sjukdomen är att jämställa med en fånig, övergående hemlighet som snatteri eller tjuvrökning, inte något som radikalt kommer försämra hans liv.
Istället för att den hemliga muskelsjukdomen (som man förresten aldrig får ett namn på) blir hemligheten mellan karaktärerna, är det snarare moderns psykiska sjukdom som tar upp all plats. Och jag kan inte låta bli att tycka att det gör Snökristallers tyngd till en väldigt spretig historia som verkar ha svårt att bestämma sig för var dess konflikt finns. Jag tror att boken skulle ha fungerat betydligt bättre om den fokuserade på antingen muskelsjukdomen hos huvudpersonen, eller på mammans psykiska ohälsa och hur den påverkar familjen, än att försöka bolla med både och. För det fungerar tyvärr inte alls.
Att boken dessutom är skriven på en korthuggen, känslolös prosa som gör att karaktärerna känns ännu mer känslokalla och opersonliga gör inte saken bättre. Jag tycker hela tiden att den här romanen lider av en allvarlig brist på mänsklighet, trots att den gör sitt bästa för att bli ett familjedrama och en uppväxtskildring.
Det jag gillar mest med boken är egentligen - ganska otippat - beskrivningarna av backhoppningen. Jag har aldrig varit intresserad av sport i allmänhet och absolut inte heller backhoppning, men boken väcker ändå en viss fascination hos mig när det kommer till de dödsföraktande sprången. Det som intresserar mig mest är kanske egentligen symboliken i en sådan sport, precis som jag fascinerades av symbolikmöjligheterna i tennis i Dubbelfel eller cheerleading i Om du vågar. Det är synd att boken sjabblar bort sina möjligheter, för det här är en historia med stor potential som den inte alls tar vara på.
Sammantaget är nog Snökristallers tyngd tyvärr en av de sämre böckerna jag läst hittills i år.
"Vekten av snøkrystaller", 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar