Halloweentips!

Jag älskar ju att läsa skräcklitteratur, och nu är ju Halloween snart här. Vad passar då bättre än några tips på läskiga böcker att komma i rätt stämning med?

För att inte upprepa mig från tidigare år så tänkte jag att jag ska tipsa om de fem bästa skräckböckerna jag läst sedan förra årets Halloween...

... och vi börjar med Värddjuret av Marie Hermanson. Visserligen tar den sin början i en djupt o-halloweenig miljö, nämligen på Borneo. Där blir vår huvudperson infekterad av någonting - tror hon. I själva verket har hon blivit värddjur åt en främmande varelse. Värddjuret är en kort roman med häftiga vändningar och ett genomgående obehag, som passar alla som gillar skräck - också de som inte tycker om övernaturliga inslag.

Nummer två är The Shining av Stephen King - en omläsning visserligen, men vad vore en skräckbokslista utan King? Inte värd sitt namn, det säger jag bara. The Shining är dessutom en sån där klassiker både när man bara räknar Stephen King-böcker för sig och när man tänker skräcklitteratur i stort. Det finns väl ingen som inte känner till handlingen? Eller? Kort då: en liten familj flyttar in i ett nedstängt hotell under vintern, men det dröjer inte länge förrän de är både insnöade och helt omgivna av onda andar. En lite långsam bok, men så läskig att Joey i Vänner kände sig tvungen att lägga den i frysen.

Nu till listans riktiga klassiker: Frankenstein av Mary Shelley. Och nja, jättejätteläskig är den kanske inte, men den är utan tvekan kuslig och läsvärd, eftersom den är unik i litteraturhistorien. Dessutom har väl få böcker lämnat ett sådant avtryck inom skräckgenren. Den handlar, som alla vet, om en snubbe som bestämmer sig för att han vill leka gud, och med hjälp av modern teknologi (som den såg ut i slutet på 1800-talet) skapar han en varelse av likdelar. Och sedan går det utför, såklart.

Så har vi då en av mina personliga höjdpunkter på den här listan; Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Vår alldeles egna, svenska skräckguru. Det har dröjt innan jag kommit mig för med att läsa Människohamn, men den är ju otroligt bra. Och faktiskt riktigt läskig. Den handlar om ett försvunnet barn, om krafter man inte kan rå på, och innehåller både spöken och magi.

Sista boken ut är Styggelsen av Amanda Hellberg - inte en av mina personliga favoritböcker, men jag tar varje tillfälle i akt att göra lite reklam för svensk skräck. För läskigt är det ju definitivt, när den unga kringresande flickan Singa kidnappas för sin förmåga att kommunicera med andevärlden. Både det ockulta och den mänskliga grymheten får plats i den här boken.

Med det önskar jag alla mina läsare en fin allhelgonahelg med massor av skräckinslag... Vilken är den läskigaste boken du läst? Tipsa mig gärna i kommentarerna!

Och så var det det där med att jobba på ett bibliotek

Så här såg min ryggsäck ut på väg hem från jobbet. Inte helt planerat som vanligt, men böckerna i fråga är iallafall ett helt gäng med ungdomsböcker; Per Nilssons Ett annat sätt att vara ung, och Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång, alla av Christin Ljungqvist. Och så klart Elefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami, som ska vara utläst till cirkeln om mindre än en vecka (men jag har bara läst två noveller av sjutton, suck).

Presenter!

Och så råkade jag visst bli 23. Jag fick två väldigt vackra anteckningsböcker av min mamma - så fina att jag knappt vill skriva i dem - och av min vän Paulina fick jag boken Jag duger inte åt lycka av Märta Fohlin, som jag blev väldigt taggad på att läsa. Men om precis en vecka är det cirkelträff om Elefanten som gick upp i rök, så jag får verkligen lägga på ett kol när det gäller den (har inte ens börjat).

En fin födelsedag har jag iallafall haft! Och den fortsätter med god middag och kanske lite Haruki Murakami om jag får tummen ur.

Recension: Huset Ushers undergång av Edgar Allan Poe

Borde man recensera enstaka noveller? Huset Ushers undergång har jag köpt som en del i Novellix utgivning, som ger ut väldigt fina små böcker som bara innehåller en novell var. Jag älskar konceptet, mycket eftersom jag personligen har så svårt att läsa novell på novell, som man ju gör i samlingar. Dessutom är böckerna fina, och behändiga - någon beskrev dem en gång som Pixiböcker för vuxna, och lite den känslan har man ju.

I Huset Ushers undergång kommer en man till det stora godset som tillhör ätten Usher. Han har fått ett meddelande från sin barndomsvän Roderick Usher, som vill att han ska komma. Roderick Usher är sjuk, men han verkar vara sjuk i själen, plågad av det han tror ska hända snarare än av en konkret sjukdom. Både Roderick Usher själv och huset han lever i är hemsökta av någonting outsägligt och obehagligt, något som verkar sitta i själva väggarna.

Jag har läst den här novellen mest för att jag tyckte det var kul att komma i skräckstämning så här i Halloweentider. För Huset Ushers undergång är utan tvekan en ren och skär skräckklassiker som vilar tungt på standardinslagen av läskiga hus, kalla underjordiska gravkammare och stormiga vindar om natten. Det hela är nästan så klassiskt att man känner sig immun mot det, allt är på något vis så standard att det inte finns mycket som kan överraska.

Men språket, från mitten på 1800-talet, är ändå väldigt vackert - om än högtravande. Huset Usher är en novell att sjunka in i och ta in, en gotisk klassiker i kortformat som vem som helst kan ta för sig och läsa, både som en ren spökhistoria för kuslighetens skull, och som en klassisk novell för språket och uppbyggnaden.

För till formen är novellen onekligen imponerande; allt i den hänger ihop och alla lösa trådar knyts hårt samman. Det finns ingenting i novellen som inte används eller som lämnas åt sitt öde, och precis som huset är en spegling av sina invånare är alla omgivningar tongivande i det att de frammanar känslor, i det här fallet en tryckande känsla av skräck, undergång och mörker. Det är med andra ord gotisk litteratur så det stänker om det.

Huset Ushers undergång är ingen särskilt lättsam novell, vare sig till språk eller innehåll, men tack vare sina knappa 35 sidor går den fort att läsa. Och även om det klassiska stuket är lite tråkigt på ett sätt, så är det samtidigt ganska roligt att läsa en så pass betydande skräcknovell - för det här är en viktig del av Edgar Allan Poes författarskap, och en av hans viktigaste noveller, tillsammans med Den svarta katten och Det skvallrande hjärtat. Och för det är den intressant, även om konceptet vid det här laget känns så uttjatat att det är svårt att se dess originalitet.

"The Fall of the House of Usher", 1839

Halloweenkänsla

Jag kommer i stämning med en riktig klassiker i novellformat; Huset Ushers undergång av Edgar Allan Poe. Har ni något Halloween-tips?

Recension: Affektion av Martin Jern

Bara i förra veckan läste jag ut Martin Jerns senaste bok Svensk synd, och den tyckte jag var väldigt spännande och underhållande. Min vän Sara tipsade mig då om att läsa Martin Jerns tidigare roman Affektion, för att den hade en av de mest osympatiska huvudkaraktärerna hon stött på. Om jag inte redan var intresserad så blev jag det definitivt då. Och när jag såg hur väldigt tunn Affektion är, så tänkte jag att det kunde kvitta lika - och här sitter jag och har läst ut boken på bara någon timme.

Sextonåriga Kate har sett allt och gjort allt; hon är trött på sex och trött på att bli full och nu är hon på flykt undan de nakenbilder som spridits av antingen hennes bästa vän eller av hennes pojkvän. Men kanske är hon egentligen mer på flykt undan sig själv, känslan av att ingenting känns och så det där som hände på ett kalas i femman, när en klasskompis dog.

Det som förvånar mig allra mest med Affektion är att den alls är skriven av samma människa som skrivit Svensk synd. Där Svensk synd är en underhållande och inte sällan humoristisk actionbok, nästan filmisk och väldigt visuell, är Affektion en betydligt allvarligare och nästan själslig bok som rör sig på ett nästan existentiellt plan. Den skildrar skuggsidan och kanske till och med den inneboende ondskan hos en ung människa, och den gör det väldigt bra, på knappt hundrafemtio sidor.

Och nej, Kate är ingen sympatisk huvudperson, så mycket hade min vän Sara rätt i. Boken är skriven ur Kates jagperspektiv och det gör henne extremt opålitlig.  Men jag har samtidigt svårt att tycka illa om henne - det är nästan som om hon genom sin berättelse gör mig till sin medbrottsling, och det är en väldigt intressant effekt. Samtidigt hyser jag massor av sympatier för henne - boken är på många sätt en studie i förtryck och de uttryck den tar sig, med Kate som levande resultat.

Dessutom blir jag under läsningen allt mer övertygad om hur viktig hon är som karaktär - jag är alltför van vid att läsa böcker som innehåller tjejer som jag själv kan relatera till, det vill säga de där lite halvt udda tjejerna som sitter inne och läser och är försiktiga och nördiga av sig. Det är karaktärer jag kan känna igen mig i och förstå, men Kate är en helt annan historia. Hon är farlig, känslomässigt avstängd och knappast den typ av människa som jag varken kan relatera till eller som jag skulle tycka om ifall jag träffade henne i verkliga livet. Hon sitter inte och läser böcker i något burspråk, hon sover på golvet i en hotellkorridor och lyssnar på hiphop om att döda människor.

Men just därför blir hon desto viktigare - för att jag så sällan ser tjejer som hon i de böcker jag läser. Män och killar, ja, kanske. Men inte tjejer. Mycket sällan unga svenska tjejer. Jag kan faktiskt inte komma på en enda bok jag läst med en karaktär som liknar Kate, och för mig blir det värdefullt. Det är värdefullt att hon får komma till tals.

För så känns det nästan när jag läser Affektion, som om jag läser om en sann person. Martin Jern är otroligt duktig på att få fram känslor, händelser och inte minst dialogen mellan ungdomarna i boken på ett sätt som är väldigt verkligt. Jag tvivlar aldrig på den känsla av autenticitet som finns, och det är imponerande skrivkonst. Det är skönt att Kate känns verklig samtidigt som det är plågsamt, för hon är en väldigt tragisk karaktär. Jag gillar också att en bok om en ung tjej inte tvunget cirkulerar kring killar och kärlek - för även om de är viktiga inslag i handlingen så är den centrala relationen i boken en vänskapsrelation mellan två väldigt destruktiva tjejer (de påminner mig faktiskt mycket om Theo och Boris i Steglitsan - ett långt steg kan kanske tänkas, men relationerna liknar varandra mycket).

Det enda som oroar mig lite med boken är att den är väldigt samtidsknuten, precis som Svensk synd. Trots att den kom ut 2011, för bara några få år sedan, finns det redan sekvenser i boken som känns svagt daterade - en känsla som bara kommer förstärkas ju äldre den blir. Och det är synd, för de teman om barndom, oskuldsfullhet, ondska och livsmening som boken kretsar kring är betydligt mer tidlösa, och det är trist om de ska falla på att boken i sig vilar för mycket på sin samtidskontext.

Vad man bör veta är iallafall att Affektion inte är någon mysrolig bok. Den är hemsk, tragisk och inte sällan ganska provocerande. Men det är just det som gör den stark och det är just det som gör den bra, och så otroligt drabbande.

"Affektion", 2011

Frågor att mota bort beslutsångest med

Jag kan inte bestämma mig för vad jag vill läsa härnäst - kanske för att jag egentligen borde läsa körkortsteori och Haruki Murakamis Elefanten som gick upp i rök, fast jag inte vill läsa någon av dem (jag är så trött på noveller för tillfället). Istället har jag lånat hem Martin Jerns Affektion och pillar lite förstrött på Den lille vännen av Donna Tartt - två böcker jag verkligen vill läsa... så istället sitter jag här och svarar på frågor. 

1. Den värsta läsupplevelsen du haft?

I mitt huvud finns det två slags dåliga läsupplevelser - dels böcker som är genuint dåligt skrivna och har en dålig story (Ormfågel av Mats Wahl), och dels böcker som blir svårlästa för att de har ett invecklat språk eller oklart upplägg, som en hel del klassiker (Röda rummet av August Strindberg eller Moby Dick av Herman Melville), eller för den delen känns jobbiga att läsa för att man hatar karaktärerna fast man inte borde (Yarden av Kristian Lundberg).

2. Den bästa läsupplevelsen du haft?
Jag har haft några olika läsupplevelser som varit totalt uppslukande. Den senaste var Steglitsan av Donna Tartt.

3. Vilken bok har influerat dig mest?

Harry Potter-böckerna är förmodligen de som influerat och format mitt liv allra mest.

4. Har du någonsin läst en bok som gjort dig riktigt, riktigt rädd?
Jag älskar skräckböcker, men jag är inte särskilt lättskrämd. Men när jag läste Det av Stephen King var jag tvungen att lägga den ifrån mig när det började bli mörkt...

5. Vad använder du som bokmärke?
Ibland bara vad som finns till hands, men jag har en hel hög med bokmärken och det vore ju synd och skam att inte använda dem.

6. När läser du vanligtvis? Hemma, på jobbet, medan du lagar mat, på morgonen, kvällen, innan du somnar...?
Jag läser ibland på dagen om jag inte har något viktigare att göra, men mest av allt läser jag på tåget på väg till jobbet, på stationen när jag väntar på tåget, på jobbet när det inte finns mycket att göra och hemma innan jag somnar.

7. Minns du den första boken som du läste?
Nej, det gör jag inte. Mina föräldrar läste högt för mig och min syster ganska länge, och jag minns några av de böckerna, men inte vilken som var först.

8. Vad föredrar du - inbundet eller pocket?Förut föredrog jag utan tvekan inbundet, men pocketböcker har faktiskt börjat tilltala mig allt mer. Numera finns det odrägligt snygga pocketugåvor av många böcker, och de är betydligt behändigare att ta med sig. Men om det är en författare man verkligen gillar, eller riktigt snygga böcker, så köper jag dem mer än gärna inbundna.

9. Vad läser du just nu?
Jag är lite "mellan böcker" just nu, men bokmärket ligger kvar i Walden, till exempel.

10. Lämnar du märken i dina böcker? Till exempel understrykningar, anteckningar, smulor eller kaffefläckar?
Jag stämplar och skriver mitt namn i mina böcker när jag köper dem, och visst har det hänt att jag spillt lite i dem, men aldrig med mening och aldrig särskilt allvarligt.

11. Spelar titel, längd och omslag någon roll när du väljer vad du ska läsa?
Ja, alla spelar roll. Ibland känner jag inte för att läsa något långt och ofta spelar både titel och omslag roll när de fångar min uppmärksamhet.

12. Bläddrar du någonsin igenom bokens sista sidor för att se hur det slutar?
Jag ska inte ljuga - det har hänt. Men det är en vana jag nästan gjort mig av helt med!

13. Om du vet slutet på en bok (till exempel om du blivit spoilad eller sett filmen), har det fått dig att ändra dig om du velat läsa boken innan?
Ibland, men oftast läser jag ändå.

14. Finns det någon bok du läst mer än fem gånger?
Jag tror att jag läst Skriet från vildmarken mer än fem gånger.

15. Har du någon gång varit med om en olycka på grund av en bok? (till exempel att nästan bli påkörd för att du läst medan du gått, eller om en bok ramlat ner på dig från en hylla...)
Ja, faktiskt. När jag bara hade en bokhylla fick jag så småningom lägga böcker på hög bredvid hyllan. Högen växte... och växte... tills den nästan var lika hög som själva bokhyllan. Den var dessutom ganska svajig, trots att jag försökte lägga de tjockaste och bredaste böckerna underst. Iallafall vaknade jag en natt av ett brak. Högen hade ramlat framlänges, det vill säga i riktning mot min säng och mitt sovande huvud. Jag hade böcker i sängen, men som tur var inget mer allvarligt än så. Nu har jag tre bokhyllor (men det finns ändå böcker som inte för plats).

16. Säljer eller ger du bort dina böcker? Eller behåller du alla, även de du tycker är dåliga?
Jag är ganska bra på att spara på saker, oavsett vad det är. Jag har väldigt mycket böcker, men jag har bra koll på vilka jag gillar mindre än andra, och de samlar jag då och då ihop och ger bort till Röda Korset eller någon annan välgörenhetsorganisation. Ibland byter jag också ut fula böcker mot snyggare nya sådana. Det gjorde jag med t.ex Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Glasblåsarns barn.

17. Läser du även på toaletten?
Det händer, om boken är väldigt spännande...

18. Har du något system för vad du läser, t.ex att du skriver ner vad du läst, vad du vill läsa, vad du vill köpa, etc?
Om jag har! Jag har framför allt min lista över böcker jag läst, som jag började på redan när jag var elva. Då var den i pappersform med egenhändigt dragna linjer (jag tror fortfarande att jag har den kvar någonstans). Nu är den digital och finns i datorn, med lite mer än 600 titlar listade (det dröjde länge innan jag började lista också omlästa böcker). Och sedan har jag en uppsjö av listor på böcker jag vill läsa, bland annat en helt reserverad för böcker med homotema, böcker jag vill köpa och - såklart - mitt recensionarkiv här på bloggen, som ju egentligen också är en enda lång och detaljerad "detta har jag läst"-lista.

Vad svarar ni på frågorna? Kommentera eller länka gärna!

Höstrusk

Här regnar det så man skulle kunna tro att syndafloden är på väg. Jag har en seg helg och befinner mig mellan böcker - men jag tror att jag ska plocka upp Donna Tartts Den lille vännen härnäst. Vad läser ni?

Recension: Dansa på min grav av Aidan Chambers

Första gången jag läste Dansa på min grav gick jag i högstadiet, och jag kan ha varit tretton eller fjorton år. Fragment av den minns jag fortfarande, men det är egentligen mitt hyfsat nyvunna intresse för homoböcker som fått mig att intressera mig för den igen. Det, och att jag minns den som en bra bok.

Det är försommar i Southend och sextonårige Hal måste fundera på vad han vill med sitt liv och sin framtid. Ska han skaffa ett jobb eller fortsätta plugga? Han är alldeles villrådig. När han under dråpliga omständigheter träffar den två år äldre Barry får hans sommar plötsligt en mening. Barry är spännande, fascinerande och söker sig till faran. Hal blir som trollbunden av honom och deras relation blir till något mer än bara vänskap. Men när Barry omkommer i en olycka och Hal blir arresterad för att ha skändat hans grav, måste Hal förklara allting från början - något som inte alltid är så enkelt.

Nej, jag har inte spoilat något genom att avslöja att Barry dör. Själva bokens första sida avslöjar det, och boken är en enda lång tillbakablick som utgår från dödsfallet. Sägas ska med en gång att Dansa på min grav vid det här laget har några år på nacken. Den är utgiven 1982 och den är ibland märkbart daterad på ett sätt som inte riktigt gagnar den som ungdomsbok. 

Det ska också nämnas att det här är en ganska udda bok som lyckas vara både uppsluppen och väldigt, väldigt allvarlig. Den är lekfull i sitt språk och i sin framtoning och dessutom i sin layout, med tidningsurklipp och text skriven som på skrivmaskin infogad. För att illustrera bokens anda kan jag ju skriva bokens hela titel, som är Dansa på min grav - ett Liv och en Död, i Fyra Delar, Etthundrasjutton Bitar, Sex Rapporter (Fortlöpande), Två Tidningsurklipp, samt diverse skämt och muntrationer, en eller annan gåta, några fotnötter och ett fiasko då och då för att hjälpa berättelsen vidare. Och på den vägen är det - det är en roman som vilar mycket på sin stil. Det tar ett tag att komma in i bokens lite ironiska men på något vis ändå väldigt uppriktiga ton, och jag kan med en gång säga att det säkerligen inte tilltalar alla. Det verkar också ha varit ett problem för översättaren, eftersom fotnötterna ofta är översättarens anmärkning.

Men när man väl gett boken en chans finner jag mig helt uppslukad av den. Visst är den lite daterad och väldigt egen, men den är fantastiskt rolig och samtidigt väldigt drabbande. Hal är en rolig berättare som lyckas beskriva tonårens förvirring med en så exakt skärpa att man måste le, och hans skämt är språkliga skämt som jag ofta skrattar högt åt. Trots det är det döden som är det stora temat, det som hela boken kretsar kring. Hal är besatt av döden även innan Barry dör, och boken är på många sätt en slags utforskning av de första mötena med döden, livet och inte minst kärleken.

Jag inser också att jag var alldeles för ung för den här boken första gången jag läste den. Många av skämten och inte minst de sexuella anspelningarna måste ha gått mig rakt över huvudet. Jag minns att jag förstod att de var tillsammans, men att det kom som en chock för mig. Det gör det inte nu, för den innuendo som boken använder sig av är väldigt tydlig om man bara vet vad det handlar om. 

Därmed kommer vi också till något väldigt viktigt. Det som är så skönt med Dansa på min grav är att den inte problematiserar sexualiteten eller moraliserar över den. I alltför många böcker om homosexualitet, och kanske framför allt lite äldre sådana, så blir homosexualiteten själva huvudproblemet kring vilket bokens handling kretsar. Erkännandet, kärleken, uppvaknandet och komma ut-scenariona är vad man fokuserar på. Men här har homosexualiteten en väldigt tillbakadragen roll som nästan inte problematiseras alls. 

Istället är det döden och kärleken som står i centrum, och boken tar upp så mycket som är så bra. Inte bara mötet med döden och sorgen, utan också att bli förälskad i idén om en person snarare än i personen i sig, och hur vi alla skapar människorna vi älskar lika mycket som vi skapar oss själva. Då och då är det en djupt filosofisk bok som får fram vad den vill genom en språklig lekfullhet som blir väldigt proffsig när man tar ett steg tillbaka och inser att det är ett stilgrepp. Förhållandet mellan karaktärerna, själva teckningen av dem och inte minst dialogen är väldigt, väldigt bra, trots att boken får det att verka som om alltihop är skrivet med Hals eget, ganska grovt tillyxade språk.

Det ska understrykas att Dansa på min grav är en udda bok, vars avighet förstärks av att den börjar få några år på nacken. Jag skulle inte rekommendera den till yngre tonåringar, dels för att mycket av skämten och antydningarna helt skulle missa sitt mål, men också för att det lite äldre språket skulle sätta upp alldeles egna hinder för en modern, ung läsare. Men en bra bok är det, väldigt speciell och rolig att läsa på flera olika sätt, och att återupptäcka den har varit väldigt roligt.

"Dance on My Grave", 1982

En höstdikt i oktobermörkret

Tycker att jag kan bjuda på en höstdikt, skriven för nästan exakt 60 år sedan. Av min nya husgud Stig Dagerman, förstås.

"Fun" fact: frasen "Att dö är att resa en smula/från grenen till fasta marken" står dessutom skrivet på Stig Dagermans gravsten. (Och dikten är förresten hämtad ur samlingen Dagsedlar som innehåller alla hans dagliga dikter från tidningen Arbetaren.)

Recension: Svensk synd av Martin Jern

Oj, vad jag behövde det här! Efter ett gäng vuxenromaner har det verkligen varit helt fantastiskt att läsa en ungdomsbok igen. Den här valde jag på måfå eftersom jag gillade omslaget. Och den har tagit väldigt kort tid att läsa, trots att den är mer än 300 sidor lång.

Fjortonåriga Otto är på flykt. Han och hans mamma flyttar för elfte gången på fyra år, och den här gången hamnar de i Ryda, en riktig liten håla. Här är allting nedstängt, öde och avskilt. Samhället verkar inte ens finnas på kartan. Det är kanske precis rätt ställe att bo på om man inte vill bli upptäckt? Det enda som finns är massor av skog och märkliga människor - och såklart kyrkan. Nästan alla i det lilla samhället tillhör kyrkan. Men snart märker Otto att någonting i Ryda inte stämmer. Han är inte den enda som har en stor hemlighet...

Om jag skulle välja en genre till Svensk synd så skulle nog den genren vara action. Det här är en actionthriller för ungdomar, som genom att ta ganska klassiska actionupplägg (småstaden, den läskiga kyrkan, byfånarna) och förlägga dem till en svensk småstad skapar någonting helt nytt som känns originellt och som är väldigt roligt att läsa. Det är filmiskt både till sin handling och sitt upplägg, man kan verkligen se hur bra det här skulle göra sig på en bioduk.

Svensk synd är en väldigt spännande bok som går i rasande fart. Den är skriven ur Ottos jagperspektiv i nutid, vilket bidrar till det höga tempot. Ändå går det nästan aldrig för snabbt, och jag har inga problem med att hänga med i vad som händer. Det är den första boken jag läser av Martin Jern, men jag tycker mycket om sättet den är skriven på, utan att moralisera över karaktärerna eller göra exempel av dem.

Men just därför kan jag också tycka att bokens karaktärer känns lite väl unga - jag hade nog inte rekommenderat Svensk synd till en fjortonåring. Den känns för vuxen för det, med massor av svordomar, våld och andra mer vuxna teman. I mitt huvud kan jag aldrig få karaktärerna att kännas yngre än femton eller sexton. Ottos eget språk är så späckat med fula ord att jag ibland tycker det känns lite onödigt, även om det samtidigt ger honom en helt unik, egen röst som är mörk och cynisk, och inte sällan komisk.

För komisk är boken, trots att den handlar om så allvarliga saker som övergrepp, misshandel, hjärntvätt och mord. Ofta skrattar jag åt Otto och hans tankar och handlingar, och det är skönt att boken väljer en mer lättsam ton när den med lätthet hade kunnat bli betydligt tyngre. Otto och de andra karaktärerna känns alla autentiska och verklighetstrogna. Också dialogen är trovärdig och välskriven.

Dock frågar jag mig ibland hur länge den här boken kommer att hålla. Den är en samtidsroman som vilar mycket på våra popkulturella fenomen för att fungera fullt ut. År 2014 känns den fräsch och helt rätt, men bäst före-datumet är kanske inte så långt bort, och det är synd. För Svensk synd är faktiskt en himla bra bok som jag tror skulle attrahera många tonåringar, och för den delen en äldre publik också. Det är en engagerande och galet spännande bok som är svår att släppa ens för en minut.

Martin Jern har tidigare skrivit boken Affektion, som har fått mycket bra kritik. Och efter att ha läst Svensk synd måste jag säga att jag blivit väldigt sugen på att läsa mer av honom. För det här är en bra bok, och även om den inte hamnar på listan över bästa-jag-nånsin-läst så har det varit en genuint lustfylld läsupplevelse, och sådana kan man inte ha för många av.

"Svensk synd", 2014

Syndig läsning

Jag har gått vidare från Dagerman till ungdomsboken Svensk synd av Martin Jern - en väldigt underhållande bok, iallafall om man ska ta i beaktande att jag läst ungefär hälften på bara några timmar. Annars blir det kanske mest teoriläsning hädanefter - efter att ha skjutit upp det i åratal har jag nämligen tagit tag i det där med att försöka ta körkort... önska mig lycka till?

Så här ser det iallafall ut när jag tänder doftljus om kvällarna för att jaga bort höstkylan. (Jag vet att vissa tycker att uppstoppade djur är riktigt äckligt, men jag älskar mina ugglor.) Vad läser ni?

Recension: Vårt behov av tröst av Stig Dagerman

Det har tagit mig lång tid att läsa den här boken. Det är som det alltid är med mig och samlingar - det går rätt segt. Det var på Bokmässan som jag besökte Stig Dagermansällskapets monter och började prata Bränt barn, den enda bok av Dagerman som jag läst, men som jag verkligen, verkligen älskar. Innan jag gick därifrån hade jag köpt både hans debutroman Ormen, en magnet och några bokmärken. Dessutom fick jag med mig Stig Dagermansällskapets eget lilla häfte Vårt behov av tröst är omättligt..., en av Dagermans artiklar som är så vacker att den får ögonen att tåras. Alltså lånade jag hem den samling varifrån artikeln är hämtad, också den med titeln Vårt behov av tröst.

Boken är en postum samling som gavs ut 1955, året efter att Stig Dagerman tagit sitt eget liv. I den finns ett urval av hans texter, några vilka aldrig funnits i tryck innan, som novellen Att döda ett barn och dikten Birgitta svit. Boken är upplagd i fyra olika delar - självbiografiska texter, noveller, dikter och artiklar. Dessutom finns ett förord skrivet av Olof Lagercrantz.

Variationen på texterna är väldigt stor, och det bidrar nog till att min läsning varit så långsam. Alla texter har sitt eget litterära värde och jag har velat ge dem den uppmärksamhet de förtjänar istället för att plöja igenom hela boken på en gång, som om den vore en roman. Dock har jag ibland blivit tveksam till om den här samlingen verkligen varit rätt att börja med - jag är ju ganska obekant med Stig Dagermans författarskap och har tidigare bara läst Bränt barn (och såklart novellen Att döda ett barn som jag fick läsa under i princip varenda svenskakurs efter årskurs åtta). Vårt behov av tröst känns ofta som ett komplement till Dagermans övriga böcker, som en överkurs man kan ta efter att man nördat ner sig rejält i allt annat han skrivit. Men kanske har den tjänat som en bra introduktion till hans författarskap - här har jag fått ta del av flera sidor hos honom, både som prosaförfattare, poet och samhällsdebattör.

Låt oss alltså börja med de självbiografiska texterna - de är personliga, vackra, sorgliga och väldigt, väldigt bra, och jag tycker mycket om alla tre. Sedan följer novellerna, tretton stycken, varav jag avgudar vissa och blir mer tveksam till andra. Efter att ha läst Bränt barn har jag fått uppfattningen att Stig Dagerman är en realistisk författare, men i noveller som De röda vagnarna, En hund begraven och romanfragmentet Tusen år hos Gud inser jag att han också kunde vara mystisk och rentav absurd, nästan Kafkaaktig. Det är intressant, men personligen föredrar jag de mer realistiska novellerna - en av de bästa (förutom Att döda ett barn som är ett litet mästerverk på tre sidor) är Överraskningen, som är smärtsam och drabbande. Också Lorden som jag rodde, I farmors hus och När det bär av är noveller som jag verkligen gillar.

Dikterna som följer är jag mindre förtjust i. Jag är ju visserligen ingen stor poesiläsare och jag anser mig inte riktigt ha någon bra koll på vad "bra" poesi är, men det lustiga är att jag, parallellt med läsningen av den här boken, bläddrat i Dagermans samling Dagsedlar, där hans dagliga dikter för tidningen Arbetaren finns samlade. Och de är riktigt, riktigt bra - ofta satiriska, ibland djupt allvarliga och ofta med både humor och smärta. Men de dikter som står att läsa här, i Vårt behov av tröst, är inte alls på samma nivå. Åtminstone tycker inte jag det. De är ganska överlastade, mystiska och säger mig inte särskilt mycket.

Sista delen i boken samlar några av Dagermans artiklar. Också de har jag inte särskilt stor behållning av, eftersom de allihop är produkter av sin tid och starkt bundna till dåtidens aktuella händelser, mest politiska. Jag är inte särskilt insatt eller intresserad ens av dagens politik, och verkligen inte i 1950-talets. Många av de här texterna blir jag tvungen att skumläsa, men några sticker ut, till exempel Söndagarna hos Regnaults om en familj i efterkrigets Frankrike, och naturligtvis den avslutande Vårt behov av tröst är omättligt... som mest kan beskrivas som fantastisk.

Det finns många teman som går igen genom hela boken och genom alla texterna, skönlitterära eller ej. Man brukar tala mycket om ångest när man pratar Dagerman, och visst finns det ett stort mörker, en stor smärta och en livsångest som är gemensam för alla texter, och bidrar till att göra dem väldigt angelägna. Men det finns också en väldigt stor längtan efter frihet. Ordet frihet används så ofta att det är anmärkningsvärt, och nästan alla texter handlar om frihet på något sätt. Skuld, tystnad, otillräcklighet och ett sökande efter tröst är andra teman som finns att se i nästan allt i boken.

Vårt behov av tröst är ganska spretig, men det är också det som gör den intressant. Det visar på hur produktiv och mångsidig Dagerman var, och visar framför allt hur otroligt duktig han var. För det är verkligen det som är den största behållningen - hans språk, det staccato-liknande i hans noveller, det är så, så bra. Orden träffar precis där de ska och vrider om ordentligt i bröstkorgen. Jag har verkligen fått mersmak på Stig Dagerman, och ser fram emot att upptäcka mer av hans författarskap.

"Vårt behov av tröst", 1955

Mörk kulturnatt

Igår åkte jag in till bibliotekets Kulturnatt i Svedala för att fika, lyssna på spökhistorier och fynda gallrade böcker. Det blev en osedvanligt mörk kväll eftersom biblioteket hade strömavbrott. Man fick tända upp ficklampsfunktionen på mobilen för att kunna se boktitlarna och varandra. Jag gjorde Litteratuquiz (fast det är ju egentligen fusk, eftersom jag jobbar där), och hittade två gallrade böcker - Donna Tartts Steglitsan som jag gav bort till mamma eftersom hon sagt att hon vill läsa den, och På västfronten intet nytt. Den har jag också redan läst, men just det här pocketexemplaret är så snyggt, så jag tänkte att jag kunde byta ut mitt ex. Det är för övrigt en av mina favoritböcker.

Och så lyssnade jag naturligtvis på spökhistorier. Där var strömavbrottet iallafall till någon nytta, eftersom allt blev desto kusligare då.

Hur är er helg?

Sena läsnätter

Låg vaken och läste halva natten. Det är fortfarande Stig Dagermans Vårt behov av tröst - nu har jag kommit till novelldelen. Gud, vad han är bra. Se bara:

"/.../ hon hade länge längtat efter honom men inte kunnat säga honom det, ty det är bara när man tycker illa om någon som man kan tala om det utan att vara presenterad."

Nytt i hyllan

Så har jag alltså sett Gone Girl. Det var en spännande film, men berättelsen är ju ganska skruvad. Dessutom hade jag boken i huvudet medan jag tittade, så det kändes inte som om jag kunde fokusera ordentligt på filmen. Det är aldrig särskilt smart att läsa boken precis innan man ser filmen, men man blir ju så sugen. En intressant story är det ju hur som helst, och den var välspelad. Och ganska äcklig vid ett tillfälle...

Och så har jag skaffat ännu en ny bok. På PocketShop löste jag äntligen in mitt fulla stämpelkort (man får en stämpel per bok där, och när man nått tio får man en bok gratis). Jag valde Getingfabriken av Iain Banks. Den ska vara riktigt obehaglig och hyfsat störd, men just därför vill jag ju läsa den.

Biblioteks- och biokväll

Jag läser Stig Dagermans Vårt behov av tröst, och jag tycker att boken är så himla fin och gammal. Men nu blir det iväg för kvällspasset på bibblan, fast Dagerman får följa med i ryggsäcken så att jag har något att läsa på tåget.

Och ikväll ska jag på bio och se Gone Girl. Den rapporterar jag om sen. Vad läser ni?

Recension: Gone Girl av Gillian Flynn

Jag har mycket lite till övers för deckare och kriminalromaner - allt på tema mord som ska lösas tycker jag per automatik är enerverande tråkigt. Varför är svårt att säga, jag har bara aldrig någonsin tilltalats av genren. Men Gone Girl har ändå flutit omkring som en potentiellt intressant bok i utkanten av mina tankar, mycket på grund av all bra kritik den fått, och när jag såg trailern till filmatiseringen som gick upp på bio nu i veckan så bestämde jag mig för att faktiskt läsa den.

I Gone Girl möter man paret Nick och Amy, som för en utomstående verkar vara perfekta. De är unga, snygga och rika. Men sanningen är att deras förhållande krackelerat allt mer de senaste två åren, och på morgonen för deras femte bröllopsdag försvinner Amy. Vardagsrummet är en enda röra, och allt tyder på att Amy blivit skadad, kidnappad eller mördad. Strålkastaren riktas mot Nick, som säger sig vara oskyldig - men alla tecken verkar peka på raka motsatsen. Eller?

Det som attraherade mig med den här boken var mindre själva upplägget och mer psykologin i den, maktspelet som utspelar sig mellan Nick och Amy, och själva bokens grundtanke som går ut på att varje berättelse har två sidor, och det är inte alltid lätt att se vem som har rätt och vem som har fel. Dessutom har jag fått höra från flera håll att boken är bra skriven, en smart deckare som tar fasta på karaktärerna. Och visst är det en väldigt genomtänkt och smart upplagd roman - dock är den inte alls så överraskande som jag förväntat mig.

Boken är skriven i två olika jagperspektiv, dels Nick och dels Amy, som båda ger sin version av vad som händer medan läsaren blir den som får uppgiften att lista ut vem av dem som är offer och vem som är gärningsman. I detta ligger hela bokens nöje, men det är också det som får mig att känna mig ganska distanserad till boken. Det är smart att utnyttja problematiken i en jagberättelse på det här sättet, själva frågan med den opålitlige berättaren. Men eftersom man fort förstår att det är det som är författarens avsikt blir jag redan från början lite trött på det. Det är lite som att genomskåda en manipulation utan att kunna göra annat än följa med i storyn.

Därmed inte sagt att det är en dålig roman - tekniken känns rolig och intressant, om än inte banbrytande. Jag tycker fortfarande att själva deckaraspekten av handlingen är väldigt tråkig, och motviljan mot den har jag väldigt svårt att skaka av mig när jag läser. Dessutom skapar jag aldrig någon riktig relation till vare sig Nick eller Amy - boken lägger hela tiden upp hinder för karaktärssympatin, för spänningens skull, men den slår också tillbaka på sig själv eftersom jag får svårt att sympatisera med någon av dem.

Dessutom tycker jag faktiskt inte att varken språket eller utformandet av handlingen är så originellt som många sagt - visst är det roligt att försöka räkna ut vem som talar sanning, men det är inte så roligt att det gör boken unik. Språket i sig är hyfsat slätstruket, om än med ett par formuleringar som jag tycker är verkligt bra, inklusive en karaktärsteckning som är skickligt utförd.

Och Gone Girl är en spännande roman. Den är lättläst, enkel att ta till sig och har ett tydligt upplägg som skiljer den från många andra böcker i genren. Ändå berör den mig mycket sällan, den är ungefär som en film jag kan tänka mig att se, men som jag inte är överdrivet engagerad i. Det är egentligen först framåt slutet när upplösningen är på gång som jag faktiskt tycker att boken lyfter. Slutet gillar jag riktigt mycket, och det gör att jag ändå slår igen boken med en känsla av behållning. I tematiken kring äktenskap, kärlek som flätas samman med hat och det maktspel som är en del av de flesta relationer blir Gone Girl mer intressant. Men jag funderar mycket över kvinnobilden i boken, som kastas fram och tillbaka på ett sätt som jag ibland verkligen gillar, och ibland hatar så att jag till sist inte vet vad jag ska tycka eller tänka om den.

Det är en bra bok, men i mina ögon är den inte mycket mer. Det är svårt att gå närmare in på vad med boken som jag ogillar, utan att förstöra läsningen för andra. Kanske är det enbart de höga förväntningarna jag haft på grund av hur bra kritik boken fått, eller bara min vanliga aversion mot deckare, men jag tycker att Gone Girl inte är mycket mer än just en bra bok. Men det ska bli spännande att se hur filmen står sig.

"Gone Girl", 2013

Litterära t-shirts (igen)

Sen kan vi ju prata om Miles to Go Clothing - en hemsida som säljer massor med coola t-shirts baserade på böcker. Och inte bara klassiker, vissa är så "mainstream" som Looking for Alaska, Harry Potter och The Dark Tower. Tänk min lycka!

Ett exempel som jag tycker är väldigt fin är Catcher in the Rye:

In och kolla! Vilken är er favorit?

Aktuella böcker

Så här ser högen på mitt nattduksbord ut just nu. Det är en salig blandning; 80-talsfilmatiseringen av En förlorad värld som ligger överst är en tv-serie som jag lånade jag hem från bibblan igår och tänkte börja kolla på i helgen. Sen har vi Gone Girl, som jag håller på med just nu.

Walden och Moby Dick är två böcker som kräver lite mer ambition än vad jag kan uppbåda för tillfället, så bokmärkena får ligga kvar i dem och så får vi se när (eller om) jag fortsätter på dem. Dagermans Vårt behov av tröst och Svensk synd av Martin Jern är böcker som jag lånat hem utan att ha hunnit kolla i dem ännu. Och så har vi ju novellsamlingen Vålnader som jag läser lite i då och då.

Förresten har det tillkommit en uppdatering på bloggen - i recensionsarkivet kan ni nu också hitta rubriken Månadens lästips. Där samlar jag alla recensioner som blivit utvalda till Månadens lästips - helt enkelt böcker jag verkligen gillar och som jag vill tipsa om.

Te med thriller

Det finns sämre sätt att börja dagen på än med te och en thriller. Några kapitel till, sedan är det dags att ha fredagspasset på bibblan. Vilken bok läser ni i helgen?

Deckare och Dagerman

Jag gillar ju egentligen inte deckare över huvud taget, men jag såg trailern till David Finchers filmatisering av Gone Girl och blev ganska intresserad. Och någon gång måste jag ju läsa deckare, eller? Alltså har jag gett mig i kast med Gillian Flynns roman (samtidigt som jag lånat hem Stig Dagerman från bibblans magasin - större skillnad får man leta efter).

Och så har det ju blivit oktober, vilket innebär att Månadens lästips i spalten till höger har bytts ut. Oktobertipset är Gökboet av Ken Kesey, en av mina absoluta favoritromaner.