Recension: Vårt behov av tröst av Stig Dagerman

Det har tagit mig lång tid att läsa den här boken. Det är som det alltid är med mig och samlingar - det går rätt segt. Det var på Bokmässan som jag besökte Stig Dagermansällskapets monter och började prata Bränt barn, den enda bok av Dagerman som jag läst, men som jag verkligen, verkligen älskar. Innan jag gick därifrån hade jag köpt både hans debutroman Ormen, en magnet och några bokmärken. Dessutom fick jag med mig Stig Dagermansällskapets eget lilla häfte Vårt behov av tröst är omättligt..., en av Dagermans artiklar som är så vacker att den får ögonen att tåras. Alltså lånade jag hem den samling varifrån artikeln är hämtad, också den med titeln Vårt behov av tröst.

Boken är en postum samling som gavs ut 1955, året efter att Stig Dagerman tagit sitt eget liv. I den finns ett urval av hans texter, några vilka aldrig funnits i tryck innan, som novellen Att döda ett barn och dikten Birgitta svit. Boken är upplagd i fyra olika delar - självbiografiska texter, noveller, dikter och artiklar. Dessutom finns ett förord skrivet av Olof Lagercrantz.

Variationen på texterna är väldigt stor, och det bidrar nog till att min läsning varit så långsam. Alla texter har sitt eget litterära värde och jag har velat ge dem den uppmärksamhet de förtjänar istället för att plöja igenom hela boken på en gång, som om den vore en roman. Dock har jag ibland blivit tveksam till om den här samlingen verkligen varit rätt att börja med - jag är ju ganska obekant med Stig Dagermans författarskap och har tidigare bara läst Bränt barn (och såklart novellen Att döda ett barn som jag fick läsa under i princip varenda svenskakurs efter årskurs åtta). Vårt behov av tröst känns ofta som ett komplement till Dagermans övriga böcker, som en överkurs man kan ta efter att man nördat ner sig rejält i allt annat han skrivit. Men kanske har den tjänat som en bra introduktion till hans författarskap - här har jag fått ta del av flera sidor hos honom, både som prosaförfattare, poet och samhällsdebattör.

Låt oss alltså börja med de självbiografiska texterna - de är personliga, vackra, sorgliga och väldigt, väldigt bra, och jag tycker mycket om alla tre. Sedan följer novellerna, tretton stycken, varav jag avgudar vissa och blir mer tveksam till andra. Efter att ha läst Bränt barn har jag fått uppfattningen att Stig Dagerman är en realistisk författare, men i noveller som De röda vagnarna, En hund begraven och romanfragmentet Tusen år hos Gud inser jag att han också kunde vara mystisk och rentav absurd, nästan Kafkaaktig. Det är intressant, men personligen föredrar jag de mer realistiska novellerna - en av de bästa (förutom Att döda ett barn som är ett litet mästerverk på tre sidor) är Överraskningen, som är smärtsam och drabbande. Också Lorden som jag rodde, I farmors hus och När det bär av är noveller som jag verkligen gillar.

Dikterna som följer är jag mindre förtjust i. Jag är ju visserligen ingen stor poesiläsare och jag anser mig inte riktigt ha någon bra koll på vad "bra" poesi är, men det lustiga är att jag, parallellt med läsningen av den här boken, bläddrat i Dagermans samling Dagsedlar, där hans dagliga dikter för tidningen Arbetaren finns samlade. Och de är riktigt, riktigt bra - ofta satiriska, ibland djupt allvarliga och ofta med både humor och smärta. Men de dikter som står att läsa här, i Vårt behov av tröst, är inte alls på samma nivå. Åtminstone tycker inte jag det. De är ganska överlastade, mystiska och säger mig inte särskilt mycket.

Sista delen i boken samlar några av Dagermans artiklar. Också de har jag inte särskilt stor behållning av, eftersom de allihop är produkter av sin tid och starkt bundna till dåtidens aktuella händelser, mest politiska. Jag är inte särskilt insatt eller intresserad ens av dagens politik, och verkligen inte i 1950-talets. Många av de här texterna blir jag tvungen att skumläsa, men några sticker ut, till exempel Söndagarna hos Regnaults om en familj i efterkrigets Frankrike, och naturligtvis den avslutande Vårt behov av tröst är omättligt... som mest kan beskrivas som fantastisk.

Det finns många teman som går igen genom hela boken och genom alla texterna, skönlitterära eller ej. Man brukar tala mycket om ångest när man pratar Dagerman, och visst finns det ett stort mörker, en stor smärta och en livsångest som är gemensam för alla texter, och bidrar till att göra dem väldigt angelägna. Men det finns också en väldigt stor längtan efter frihet. Ordet frihet används så ofta att det är anmärkningsvärt, och nästan alla texter handlar om frihet på något sätt. Skuld, tystnad, otillräcklighet och ett sökande efter tröst är andra teman som finns att se i nästan allt i boken.

Vårt behov av tröst är ganska spretig, men det är också det som gör den intressant. Det visar på hur produktiv och mångsidig Dagerman var, och visar framför allt hur otroligt duktig han var. För det är verkligen det som är den största behållningen - hans språk, det staccato-liknande i hans noveller, det är så, så bra. Orden träffar precis där de ska och vrider om ordentligt i bröstkorgen. Jag har verkligen fått mersmak på Stig Dagerman, och ser fram emot att upptäcka mer av hans författarskap.

"Vårt behov av tröst", 1955