Skräcken skiner - bokstavligt talat

Förvirringen när jag släcker lampan för att sova och upptäcker att omslaget till Joe Hills novellsamling Vålnader faktiskt lyser i mörkret...

Bokmässan-merch gör allting bättre

Idag är det tillbaka till jobb och vardag. Men jag piffar till det med min nya tygkasse från Bokmässan - den med Låt vargarna komma-motiv.

Knappen ser ut så här:

Förutom det så ska jag på bokcirkel ikväll angående Gustaf Frödings samlade dikter. Men jag måste avslöja att jag faktiskt inte läst allihop, men jag har valt ut några som jag gillar extra mycket.

Rapport från min första bokmässa

Igår gick jag upp halv fem på morgonen, trött men taggad, för att hinna med tåget till Göteborg. Det är första gången jag besöker Bokmässan, och det blev en minst sagt händelserik dag.

Till att börja med kan jag ju upplysa om att det inte är ett rykte, det där med hur mycket folk det är där.

Jag hade kunnat spendera hur mycket tid som helst bara med att gå runt till de olika montrarna - så mycket böcker! Pennor! Anteckningsblock! Magneter! Godis! Pins! Jag blev presenterad för religiös fantasy ("det här är en jättebra och SANN bok om hur inte ens forskarna tror på evolutionen!") och gick förbi både Björn Ranelid och Björn Hellberg. Massor av förlag, tidningar, bokhandlar, organisationer och sällskap. Bland annat hälsade jag på människorna i Stig Dagermansällskapets monter, och blev kvar där länge pratades om Bränt barn, och om min Watership Down-tshirt. Jag köpte Ormen på rekommendation och innan jag gick fick jag ett häfte innehållandes Stig Dagermans Vårt behov av tröst är omättligt alldeles gratis.

Det första seminariet jag gick på var det där Carol Rifka Brunt pratade om Låt vargarna komma, en av mina nya favoritböcker och en av de huvudsakliga anledningarna till att jag alls åkte till mässan i år. Frågorna hon fick var inte alltid så bra, men det var oerhört kul att höra vad hon hade att säga.

Dessutom signerade hon min bok! Hon var jättetrevlig och pratade med mig ganska länge, frågade om jag själv skrev och allt. Så himla roligt.

Sedan lyssnade jag på intervjun med John Ajvide Lindqvist. Det var Sara Bergmark Elfgren som ställde frågorna, och hon var väldigt duktig. Det blev en intressant intervju om skräck och hans nya bok Himmelstrand. Och efteråt signerade han också och var sjukt trevlig, frågade vad jag tyckte om boken, och jag fick tillfälle att säga till honom hur kul det är att få läsa så bra skräcklitteratur från Sverige.

Resten av tiden innan jag var tvungen att åka tillbaka till Malmö ägnade jag åt att köpa grejer i montrarna (novellen Speciella omständigheter av John Ajvide Lindqvist, ett kort av Jan Stenmark, lite smått och gott). Min haul blev inte jättestor, jag hade så mycket att släpa på som det redan var, men ändå - en tygkasse med motiv från Låt vargarna komma, presentkort på Glansholms Bokhandel aka LitteraturMagazinet, massa bokmärken, pins och annat kul. Dessutom stötte jag på mer än en person jag känner från skrivarläger, litteraturvetenskapen och skrivarlinjen.

Efteråt kan jag konstatera - tiden gick väldigt fort, man fick precis så ont i fötterna som man väntat sig och jag hade väldigt, väldigt kul. Varför har jag inte åkt till mässan förut?

Banned Books-veckan

Jag har förresten helt glömt bort att göra ett inlägg här, om att förbjudna böcker firas extra den här veckan. Iallafall i USA, i Sverige har vi inte så många kontroverser kring litteratur, men det är ändå värt att uppmärksamma hur många böcker som är förbjudna av olika anledningar runt om i världen. Och det är värt att fundera lite extra kring varför skolor och regeringar väljer att förbjuda vissa sorters böcker.

För att citera Oscar Wilde; "The books that the world calls immoral are the books that show the world its own shame."

Jag firar genom att ha på mig mitt (för stora) Banned Books-armband. De titlar som finns med på det är To Kill a Mockingbird av Harper Lee, Annie on My Mind av Nancy Garden, Alice's Adventures in Wonderland av Lewis Carroll, Adventures of Huckleberry Finn av Mark Twain, The Color Purple av Alice Walker, Go Ask Alice av anonym och Howl av Allen Ginsberg.

Den närmar sig...

Om bara ett par dagar är det dags! Då blir det äntligen av att åka till Bokmässan i Göteborg. Jag kan inte komma ihåg sist jag var så exalterad över någonting.

Till bokcirkeln jag är med i ska vi för första gången läsa poesi. Närmare bestämt Samlade dikter av Gustaf Fröding. Jag är själv väldigt ovan vid poesi och läser nästan aldrig någonting över huvud taget på vers, men om jag hinner ska jag försöka läsa den här samlingen. Om inte annat så är det en väldigt fin storpocketutgåva som Bonnier gett ut, och dessutom har man gett ut lika fina samlingar i samma serie, både av Nils Ferlin, Dan Andersson och Edith Södergran. Titta bara!

Recension: Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist

Nu är det inte ens en vecka kvar tills Bokmässan i Göteborg drar igång - och gissa vem som ska dit? Jo just det - jag. För första gången. Vem kommer mer dit tror ni? Japp. John Ajvide Lindqvist. Och eftersom jag tänkte gå på seminariet om den här boken ville jag se till att läsa den och ha den i färskt minne. Och dessutom gillar jag ju John Ajvide Lindqvist, så jag skulle ändå ha läst den här boken så småningom.

Tio personer som bor på samma camping vaknar upp till en helt förändrad värld. Faktiskt en värld som inte ens finns kvar. Eller är det de själva som inte finns kvar? Det är de, och deras fyra husvagnar och fyra bilar som står på en oändlig gräsmatta under en blå himmel. Ingenting mer. Den enda teknik som verkar fungera är radion, som bara spelar gammal svensktoppsmusik. Fältet de är på har ingen början och inget slut och det är helt tomt - åtminstone vid första anblicken.

Som man kan förstå på handlingen är Himmelstrand en absurd bok, kanske en av de allra märkligaste jag läst. Till upplägget påminner den mycket om Under kupolen av Stephen King, också den en roman som utgår från någonting absurt för att få tillgång till karaktärernas inre. I Under kupolen fångas en småstad under en ogenomtränglig kupol, och sedan tar vad som bäst kan liknas vid ett Flugornas herre-scenario över. Upplägget i Himmelstrand liknar det, fast nästan tvärtom. Istället för instängdhet är bokens karaktärer fångande i en oändlig intighet, ett oändligt tomrum. Resultatet blir att människorna som är där måste konfrontera sig själva och sina egna rädslor, eftersom ingenting finns kvar som kan dölja eller avleda uppmärksamheten från det de helst av allt undviker att tänka på.

Himmelstrand är en bok som förenar ett oväntat läskigt skräckscenario med djupt existentiella frågor. Vem är vi som människor när ingenting finns kvar av det vi omger oss med? Vart går man när det inte finns någonstans att gå? Vad gör man när ingenting finns att göra? Alla karaktärer i boken reagerar olika på situationen som de plötsligt hamnat i, och om det finns något jag verkligen beundrar med den här romanen så är det hur väl underbyggda karaktärerna i den är. Här finns Peter och Isabelle, de två mest framgångsrika och vackraste i gruppen, som samtidigt kan vara de som är allra olyckligast. Deras dotter Molly är en helt annan historia, också plågsamt bra beskriven. Bland persongalleriet hittar vi också det medelålders paret Donald och Majvor, som snabbt blir varandras motsatser i det befängda scenariot de hamnat i. Majvor vill styra upp och baka bullar, skapa gemenskap, medan Donald isolerar sig i en snabbt tilltagande galenskap.

Så finns den ganska vanliga familjen som består av Stefan, Carina och deras son Emil. För dem blir fältet och tomheten någonting helt annat; prövningen de måste ta sig igenom med hjälp av varandra. För dem blir frågan framför allt hur långt kärleken räcker. Och så har vi ju förstås Lennart och Olof, som ganska fort blir mina två favoriter i boken. De är två mjölkbönder som är svåra att få ur balans. Deras orubbligt praktiska läggning ger både deras handlingar och deras relation till varandra en humoristisk och samtidigt öm ton.

Och det är skönt att man får skratta lite ibland, för bokens utveckling är verkligen ingen ljus historia. John Ajvide Lindqvist använder sig både av ett krypande obehag som gör mig olustig, samtidigt som han också begagnar sig av en viss äckelfaktor som också är effektfull. Men framför allt ligger bokens skräcktematik i det allmänmänskliga, den där tomheten, den där rädslan som alla i boken måste möta och övervinna och som platsen de är på verkar framkalla i fysisk gestalt. På många sätt är det en bok om självförverkligande och en bok om att kontrollera sitt eget öde, se sina egna rädslor i vitögat och äntligen göra upp med saker man valt att inte titta åt.

Det hjälper också att John Ajvide Lindqvist är en skicklig berättare som lyckas beskriva utifrån alla karaktärernas synpunkter. Särskilt mycket uppskattar jag berättarkonsten när det är i pojken Emils huvud man befinner sig, eller hunden Benny som också följt med till denna helt okända plats. Språket påminner mig oerhört mycket om Stephen Kings, men handlingen har det där otvetydigt svenska som gör att allt känns så mycket närmare mig själv.

Därmed inte sagt att jag gillar allting i boken. Ibland blir det lite för bra, det absurda dras till en gräns som jag inte riktigt är beredd att följa med till. För det som intresserar mig mest är egentligen inte platsen i sig eller de fasor och märkligheter som finns där. Lockelsen ligger inte ens i att försöka räkna ut vad allt ska betyda (Är de i helvetet? Är de döda? Är det en parallell verklighet? Vad är tanken bakom?) utan i människorna. Det intressanta är reaktionerna och relationerna och hur de påverkas.

Himmelstrand är en konstig bok, inte tu tal om det. Men det är också en skrämmande bok, lätt att sträckläsa och svår att inte engagera sig i. Och även om jag kan ha svårt för precis hur absurd den blir ibland, så är det definitivt en bra och läsvärd roman som inte liknar något annat.

"Himmelstrand", 2014

Sena skräcknätter

Och för andra gången på väldigt kort tid sitter jag uppe i mörkret och läser en skräckroman av Ajvide Lindqvist. Nu är det Himmelstrand som gäller, och även om jag bara kommit ett femtiotal sidor in i den så gillar jag den skarpt hittills. När jag läst ut den har jag "bara" hans novellsamlingar kvar och sen har jag läst allt av honom.

Men nu är det kanske ändå dags att lägga undan böckerna (för att inte tala om datorn) och få lite sömn. Vilka böcker håller er uppe?

Recension: Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs

Jag har pendlat mellan lust att läsa den här boken och lätt skepsis inför den (varför är svårt att säga, kanske för att den verkade ha ett så speciellt upplägg). Men efter att flera vänner - och en kommentar här på bloggen - tipsat mig om den tyckte jag ändå att den var värd en chans.

När sextonårige Jacob drabbas av en tragedi inom familjen blir han chockad och traumatiserad. Ett försök att återfå sin sinnesro leder till en resa, till en liten avlägsen ö utanför Wales kust. Där upptäcker Jacob ruinerna av ett hus som en gång varit ett hem för speciella barn och, upptäcker Jacob snart, kanske var de lite väl speciella. Kanske till och med farliga. Snart är Jacob uppslukad av människorna som bott här, människor som kanske fortfarande finns kvar på något mystiskt sätt.

Det är svårt att beskriva handlingen i Miss Peregrine's Home for Peculiar Children utan att förstöra läsningen för den som har lust att ge sig på den. Mycket av det som gör den så bra är att den hela tiden vecklar ut sig åt oväntade håll, och därför vill jag inte avslöja för mycket. Det är faktiskt en av de saker jag uppskattar allra mest med boken - den är så fantasifull och originell att det blir svårt att veta exakt vart den kommer ta vägen, även om en del saker känns mer uppenbara än andra.

Men det är inte bara bokens handling som är originell. Det som ska nämnas är också bokens ovanliga utformning, kring vilket hela boken egentligen kretsar. Den är nämligen illustrerad med autentiska svartvita fotografier som alla väcker mer frågor än svar. De är inarbetade i berättelsen som en del av den på ett väldigt intressant sätt, utan att det blir krystat, men inte utan att man samtidigt börjar fundera över deras egentliga uppkomst. Varför har man fotograferat en flicka som ser ut att sväva? Två barn i clownkostymer som äter serpentiner? Eller en flicka vars spegelbild är dubbel? Det hela är - just det - besynnerligt. Jag har aldrig sett en bok baserad på fotografier på det här sättet förut, och det hela ger boken en särskild och ganska kuslig stämning.

Just stämningen och tonen i boken är något jag kopplar ihop mycket med Neil Gaiman - Ransom Riggs når i den här boken samma lite absurda, skräckblandade ton som jag förknippar så mycket med Neil Gaimans böcker - det är inte sällan jag tänker på till exempel Coraline, The Ocean at the End of the Lane eller Neverwhere medan jag läser. Det här är en bok som överlag känns väldigt Gaimanaktig, både till handling och språk. Därmed absolut inte sagt att den känns lik något han skrivit, det är mest den övergripande känslan som kan jämföras, och det är ett väldigt gott omdöme.

Språket i boken är snyggt och stilrent och det har gått relativt smärtfritt att läsa den på engelska, även om den walesiska dialekten och uttrycken inte alltid går hem helt hos mig. Det finns en humor och en lättsamhet som gör bokens mer skräckbetonade avsnitt desto mer dramatiska och slående. För jag skulle nog ändå vilja kalla Miss Peregrine's Home för en bok inom skräckgenren, även om den också innehåller både familjerelationer, kärlek, fantasy och tidsresor. Dessutom väcker den intressanta frågor om vad priset för trygghet får lov att vara, och hur tunn linjen mellan fristad och fängelse kan bli.

Trots bokens alla vändningar blir den heller aldrig förvirrande och den går inte heller för långt, den känns helt enkelt som en solid, genomtänkt och väl genomarbetad roman för både tonåringar, unga vuxna och alla därefter. Den är lättläst, spännande och extremt fängslande. Men det jag faller för allra mest är nog ändå fotografierna och en kusliga känslan de bidrar med, utan att någonsin ta över för mycket.

Det finns också en fortsättning på Miss Peregrine's Home, med titeln Hollow City. På svenska heter böckerna Miss Peregrines hem för besynnerliga barn och Spökstaden. Och jag måste säga att jag blivit väldigt sugen på att läsa vidare - för en gång skull är jag peppad inför en uppföljare istället för att tycka att man bör sluta på topp. Den här boken kräver liksom det.

Kort sagt; jag tipsar verkligen om Miss Peregrine's Home. Det är en genombra bok som jag har svårt att se att någon skulle ogilla, förutsatt att man tycker om skräck och ungdomsromaner först förstås. Det är en sådan bok som närmar sig en man själv önskat att man skrivit, bara för att den är så cool.

"Miss Peregrine's Home for Peculiar Children", 2011

Nu är det övernaturligt tema som gäller

Igår var jag och köpte John Ajvide Lindqvists nya Himmelstrand - kan ni gissa varför? (ledtråd - det har med Göteborg att göra).

Och så gav jag upp Moby Dick för min mentala hälsas skull - det finns en gräns för hur många sidor om valsorter jag orkar med. Istället läser jag Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs. Men jag vill ändå fortfarande läsa ut Moby Dick så vi får se om jag plockar upp den senare igen.

Vad läser ni?

Trailertime!

Nu har det kommit en första teaser för näst sista Hunger Games-filmen, Mockingjay part 1. Kolla in!

Mer paket till mig!

Igår kom jag hem till ett efterlängtat paket från Out of Print (förmodligen min favoritbutik online). Vad fanns i det, tro?

Jo, en jättesnygg t-shirt med tryck från Watership Down, eller Den långa flykten av Richard Adams. Den är en av mina favoritböcker och t-shirten är dessutom så fin!

Och så kan jag ju inte leva ordentligt utan en mysig hösttröja på tema Skriet från vildmarken. Det kan seriöst vara den skönaste tröjan jag någonsin ägt.

Och, till sist - jag kunde inte låta bli att köpa det här halsbandet eftersom jag precis läst Glaskupan. Det finns ett känt citat från boken, som på engelska låter så här: "I took a deep breath and listened to the old brag of my heart: i am i am i am."

Det är förresten från Out of Print som jag köpt mina två andra t-shirtar också, med 1984 och One Flew Over the Cuckoo's Nest på.

I efterdyningarna av valet

LitteraturMagazinet har publicerat en utmärkt lista med 100 antirasistiska böcker som jag tänkte passa på och dela, med tanke på valresultaten man vaknat upp till idag. Av böckerna på listan har jag läst följande (och de kan rekommenderas):

Flyga drake av Khaled Hosseini
Boktjuven av Markus Zusak

En ö i havet av Annika Thor
Utrensning av Sofi Oksanen

Dödssynden/To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

Yarden av Kristian Lundberg

Smålands mörker av Henrik Bromander

Pojken i randig pyjamas av John Boyne

Männen med rosa triangel av Heinz Heger

Jag har alltså 90 av dem kvar att läsa, och det känns extra viktigt att sätta upp dem på läslistan idag. Hur många har ni läst?

Har du gett bort en bok?

I veckan som gått har flera evenemang pågått som gått ut på att man ska lämna en bok någonstans och på så sätt försätta flera böcker på "fri fot". Jag lade mitt ex av Slutet på Mr. Y av Scarlett Thomas på ett Pågatåg mot Malmö i förmiddags, tillsammans med en post it-lapp, och hoppas på att någon hittar den som tycker att den verkar bra. Har du gett bort någon bok?

På min lediga tid är jag harpunerare

Idag har jag en ledig dag, och den ägnar jag åt att läsa Moby Dick. Den är inte särskilt lättläst, så jag får se om jag orkar hänga kvar till slutet på den. Men jag ska göra mitt bästa. Vad läser ni?

Ett eget ex libris!

Äntligen har jag fått hem mitt alldeles egna ex libris! Efter mycket om och men beställde jag en stämpel från Etsy, som ser ut så här:

Ända sedan jag fattade grejen med ett ex libris (eller bokägarmärke som det också kallas), så har jag velat ha ett. Och jag fastnade för det här, som har typ allt jag gillar - en bok, ugglor och ett träd. Det enda tråkiga är väl att texten är på engelska, men det struntar jag i.

Så här fint ser det ut i mina böcker:

Så nu vet  ni hur jag spenderar mina lediga kvällar - jag sitter hemma och stämplar i mina böcker. 

Recension: Musselstranden av Marie Hermanson

Det här blir den femte boken jag läser av Marie Hermanson, efter Mannen under trappan, Hembiträdet, Värddjuret och Himmelsdalen. Jag kan fortfarande inte bestämma mig riktigt för vad jag tycker om hennes böcker - idéerna är kittlande och spännande, men i själva utförandet saknar de ibland något - med undantag för Värddjuret och kanske också den här boken.

I Musselstranden får vi träffa Ulrika, en snart fyrtioårig tvåbarnsmor som återvänder till Tångevik, platsen där hon spenderade alla sin barndoms somrar tillsammans med sin bästa vän Anne-Marie. Anne-Marie som tillhörde den vackra och intressanta familjen Gattman, och som alltid verkat ouppnåelig. Återkomsten till det gamla sommarstället väcker alla möjliga minnen till liv, och Ulrika börjar tänka tillbaka på sin barndom och relationen till Anne-Marie, men framför allt tänker hon på deras sista sommar tillsammans. Sommaren 1972, då Anne-Maries yngsta syster försvann.

En av sakerna som jag verkligen gillar med Hermanson är hennes sätt att leka med den svenska folktron och de nordiska myterna. Hon faller tillbaka på dem på ett oerhört effektfullt sätt. I Mannen under trappan var det myten om hustomtar, och i Musselstranden hämtar hon stoff från de nordiska bergtagningsmyterna. Detta skiljer henne från till exempel John Ajvide Lindqvist, den enda andra regelrätta skräckförfattaren som är verksam inom svensk vuxenlitteratur som jag är villig att jämföra henne med. Där Ajvide Lindqvist använder sig av samtida och populärkulturella fenomen använder sig Marie Hermanson snarare av traditionellt svenska inslag, vilket ger henne en helt unik och mer trolsk ton.

På tal om John Ajvide Lindqvist så reagerar jag faktiskt på hur det här är den andra skräckromanen om ett försvunnet barn som jag läser på kort tid. Jag tänker förstås på boken Människohamn - och i båda böckerna heter det försvunna barnet dessutom Maja.

Just Musselstranden upplever jag som den kanske starkaste romanen jag läst av Marie Hermanson hittills. Den har ett stort persongalleri, fantastiska miljöer och den fungerar, från början till slut. Jag funderar mycket över det jagperspektiv som den är skriven utifrån - den enda andra bok av Hermanson som jag verkligen gillade är Värddjuret, också den skriven utifrån ett jag. Jag undrar om det kan vara det som tilltalar mig i båda de här böckerna. Att jag själv sedan är svag både för jagperspektiv och för ramberättelser kan ju tänkas bidra en hel del. Den stora skillnaden mellan de två böckerna är kanske egentligen att jag upplever den här som betydligt mer utarbetad och något mer komplex än Värddjuret.

Hursomhelst så är jag väldigt förtjust i upplägget och tonen i Musselstranden. Det är en bok som känns nostalgiskt gyllene när den beskriver barndomens somrar vid havet i Bohuslän, men som också träffar väldigt rätt när den beskriver de två unga flickorna Ulrika och Anne-Maries förhållande till varandra.

Musselstranden lyckas vara både vacker och väldigt kuslig samtidigt, vilket är en intressant och fängslande kombination. Den har en subtil känsla av skräck utan att faktiskt djupdyka i genren, vilket ger den en undanglidande och illavarslande känsla som verkligen är spännande. Det är också en väldigt lättläst bok, som med sin nervkittlande handling är enkel att sträckläsa. Det enda som drar ner den lite är kanske slutet, som känns lite väl slätstruket. Språket är inte heller särskilt uppseendeväckande - det finns inga tekniker där att förundras nämnvärt över, men det ska inte heller förnekas att det skapar anmärkningsvärt tydliga bilder för mitt inre.

Kort sagt är Musselstranden helt enkelt en bra bok rakt igenom, från början till slut. Det är en roman som står stadigt, håller samma kvalitet genom hela läsningen och som är väldigt spännande. Med sin skimrande mystik och vackra naturbeskrivningar blir den också väldigt tydlig för mig som läsare . Den är kanske ingenting som jag skulle placera i toppen på listan över årets bästa böcker, men den skulle definitivt ligga på den övre halvan.

"Musselstranden", 1998

Nörderierna sträcker sig till tekniken också

Så här ser bakgrundsbilden på min mobil ut numera. Japp. Det är målningen från Steglitsan.

Annars då? Jag läser Musselstranden av Marie Hermanson, och så väntar jag på två väldigt spännande paket med bokrelaterat innehåll. Vad det är i dem får ni se snart här på bloggen!

Tio böcker som stannat hos mig

Min vän Linda som betytt mycket för mig i mitt skrivande lade nyligen upp den här boklistan på sin Facebook. "Reglerna" är: Ta inte för lång tid på dig och tänk inte för länge. Böckerna behöver inte vara "rätt" och de behöver inte vara stora litterära verk - bara böcker som påverkat dig på något sätt.

Mina 10 böcker är:

1. Harry Potter av J.K. Rowling. Jag fuskar med en gång och placerar hela serien på listan utan att välja ut en enskild. Det är omöjligt för mig att göra en sådan här lista utan att nämna Harry Potter med en gång, eftersom jag vet att det var de böckerna som fick mig att börja läsa över huvud taget. All annan litteratur jag tagit mig an har sina rötter i min nionde födelsedag när jag fick min första Harry Potter-bok. Faktum är att jag inte ens vet vem jag själv hade varit idag om det inte vore för pojken med det blixtformade ärret, och om det inte motiverar en placering här vet jag inte vad som gör det.

2. Skriet från vildmarken av Jack London. Det här var en av de första klassikerna jag läste som barn och den har nästlat sig in inte bara hos mig, utan också på flera platser i min bokhylla. Utan att riktigt mena det har jag nämligen börjat samla på olika versioner av boken. Den är förmodligen också den bok jag läst allra flest gånger (och ja, jag vet. Så ofta som jag nämner den här så är det skamligt att det inte finns en recension av den här ännu).

3. Den oändliga historien av Michael Ende. Den här läsupplevelsen var helt otrolig när jag upplevde den första gången någon gång i början av högstadiet, och jag har läst om boken mer än en gång sedan dess, och den håller.

4. Djungelboken av Rudyard Kipling. Den är lite problematisk men den är fantastisk också. Och efter alla dessa år är det ändå svårt att inte fälla en tår över de sista sidorna.

5. Den hemliga historien av Donna Tartt. Det är en briljant, välplanerad och skrämmande bra skriven roman. Det är också boken som jag förknippar mycket med att bli vuxen, eftersom jag fick den i studentpresent och läste den dagarna därefter.

... och jag har den signerad. Kan ni fatta?

6. Robin Hood av Howard Pyle. Det är svårt att säga varför Robin Hood blivit så viktig för mig, eftersom det inte direkt är en bok som jag kan relatera till. Jag tror svaret ligger i hur kravlös och fri den känns.

7. Gökboet av Ken Kesey. Den här boken är i allmänhet en av de bästa jag läst, av flera olika anledningar.

8. På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. Formuleringar ur den här plågsamt verkliga krigsskildringen kan fortfarande få mig att rysa och känna det som om jag blivit slagen i solar plexus.

9. Den långa flykten av Richard Adams. Den är otrolig och den är svår att förklara storheten i.

10. Den gröna milen av Stephen King. Det var den första boken jag läste av denna min husgud, och sedan dess har samlingen växt till nästan tre hyllplan och en hel etikett med hans namn här på bloggen.

Det är svårare än vad man tror att nämna böcker som stannat med en. Hedersomnämnande går till Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe, Steglitsan av Donna Tartt (bortvald endast med motiveringen att jag inte kan benämna den som en bok som "stannat hos mig" när jag läste den för bara en månad sedan), Bränt barn av Stig Dagerman och Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver. 

Vilka böcker har stannat kvar hos er? Kommentera med era svar eller en länk! Jag vill se vad ni svarar!

Recension: Glaskupan av Sylvia Plath

Glaskupan är en sådan där bok som växt i mitt huvud utan att jag för den sakens skull haft någon koll på vad den egentligen handlar om. Jag har känt till Sylvia Plath som kvinnan som tog livet av sig kort efter att boken blev utgiven, och jag har vetat att den handlar om en kvinna på sinnessjukhus. Men därefter har min fantasi tagit vid och jag har föreställt mig boken som en hallucinatorisk och feberaktig skildring av sinnesförvirring. Men så är Glaskupan inte alls.

Den unga Esther Greenwood befinner sig i New York där hon vunnit en eftertraktad praktikplats på en stor modetidning. Hennes tid i New York är betald för och hon förväntas njuta hejdlöst av storstadspulsen, de gratis middagarna och de glammiga festerna. Men Esther känner sig totalt främmande inför det glättiga livet i New York, och hon ser rakt igenom allt det som tillvaron ska vara värd att leva för. Hennes känslokyla tilltar allt mer och eskalerar, tills självmord verkar vara den enda vägen ut.

Jag blev väldigt positivt överraskad av Glaskupan; där jag förväntat mig en förvirrad galning möter jag en ung kvinna med mörk världsbild som jag har ovanligt lätt att relatera till. Och där jag förväntade mig ett uppblåst språk finner jag ett lättförståeligt huvudet-på-spiken-språk, som till och med ofta får mig att skratta med sin svarta humor och sina skarpsinniga liknelser. Det känns avskalat, pricksäkert och utlämnande.

Glaskupan är en djupt mörk och sorgsen bok, men det är också en bok som är lätt att ta till sig och ofta nästan obehagligt enkel att känna igen sig själv i. Esthers syn på världen är svart men ändå aldrig långt ifrån min egen uppfattning, vilket gör läsningen så mycket starkare. Hennes tillstånd tar sin början i New York och förvärras boken igenom, och läsaren får ta del av hennes problem utan att det blir en tycka-synd-om-roman, vilket jag uppskattar otroligt mycket. I själva verket kan Esthers pragmatiska inställning ibland få mig att känna mig illa till mods. Kylan med vilken hon planerar sin egen död är i det närmaste kuslig, och skapar en obehaglig stämning som bara tilltar.

Det måste också nämnas hur oerhört skönt jag tycker det är att äntligen ha hittat en bok som på många sätt motsvarar kraven på genren "ung sökande människa", men med en kvinnlig huvudkaraktär. Här på bloggen har jag tidigare nämnt det där med hur böcker som Räddaren i nöden, På drift, Svält och Glastunneln alla stämmer in på kravet att ha en man som huvudkaraktär. Just den sökande unge mannen verkar ha utvecklats till en hel genre, där de förvirrade killarna snubblar runt i stora städer eller rentav hela länder på jakt efter någonting de inte kan sätta fingret på. Och det är obeskrivligt uppfriskande att för första gången hitta deras kvinnliga motpart hos Esther.

Faktum är att mycket av Esthers problem med samhället går ihop med att hon är kvinna. Hon är inte förmögen att passa in i de roller hon som kvinna på 50- eller 60-talet har att välja mellan. Hon är främmande inför tanken på att få barn, och vill inte gifta sig. Hon vill inte heller ha något typiskt kvinnligt yrke och alla män i boken utövar makt över henne antingen fysiskt eller psykiskt. Oförmågan att anpassa sig till omgivningens förväntningar på henne är det som bryter ner Esther, och trots att vi lyckligtvis rört oss en bra bit ifrån de förväntningarna idag, så är de inte helt försvunna, och boken är bitvis fortfarande alltför lätt att känna igen sig i på de punkterna.

Kort sagt är Glaskupan en bok jag uppskattade betydligt mer än vad jag trodde att jag skulle göra, och läsupplevelsen har varit genomgående positiv trots att boken i sig kan vara en av de deppigaste jag läst. Vetskapen om att mycket i boken liknar Sylvia Plaths eget liv (faktiskt så mycket att hon först gav ut den under pseudonym) ger den ännu en dimension. Jag rekommenderar den verkligen, inte bara för handlingen och karaktärernas skull, men kanske framför allt för de klockrena skildringarna, den nattsvarta humorn och det effektfulla språkbruket. Det är en stark, lättläst och drabbande bok.

"The Bell Jar", 1963

Böcker jag vill ha

Den eviga listan. Varje gång jag går in på Bokus hemsida hoppar den upp, min kundkorg. Just nu ligger det tre böcker i den som jag inte bestämt mig för om jag ska beställa eller ej - jag har ju lovat mig själv att läsa klart de olästa böckerna i hyllan först, och dessutom är det dyrt (även om jag ibland motiverar mina bokinköp med citatet "Wear the old coat and buy the new book"). 

De böcker som ligger i min virtuella kundkorg är iallafall En världsomsegling under havet av Jules Verne - den oavortade utgåvan. Jag har bara läst den förkortade förut, och det skulle vara kul att läsa om den i komplett skick. Vidare är det Anne Franks dagbok som jag heller inte läst, en sån där måste-bok som jag skäms över att inte ha läst, också i oavkortad utgåva. Sen har vi I Know What You Did Last Summer av Lois Duncan. Jag har inte sett filmen och visste inte ens att det var en bok, men den ska vara en psykologisk skräckroman för ungdomar om sviterna efter ett oavsiktligt mord. Och det tycker jag låter som något precis i min smak.

Vilka böcker har ni lust att köpa?

Nattlektyr

Det är mitt i natten och jag ligger vaken och läser Sylvia Plaths Glaskupan. Det beror mycket på min vän Christoffer som tipsade om den. Christoffer kan vara den mest litterära människan jag känner och han har sällan fel - inte heller den här gången. Boken är betydligt bättre än vad jag förväntade mig. Vad läser ni?

Recension: The Face on the Milk Carton av Caroline B. Cooney

Jag läste först den här boken när jag gick i mellanstadiet - den heter Saknad: Jennie 3 år på svenska och verkar vara en sån där bok som "alla" läser i en viss ålder. Jag minns iallafall att boken och dess uppföljare utövade en närmast magisk dragningskraft på framför allt tjejerna i min mellanstadieklass. När jag fick syn på boken på biblioteket var det i en alldeles ny svensk utgåva och jag blev förvånad över att den fortfarande lånas ut - och enligt bibliotekarien jag jobbade med så är den fortfarande en populär bok, trots att den vid det här laget är nästan 25 år gammal. Den fanns på bibblan på engelska också, och voilá, här sitter jag, återförenad med en av barndomens favoritböcker.

I boken möter vi Janie, en helt vanlig sextonårig tjej som precis som alla andra vill lära sig att köra bil, flirta med killar och umgås med sina kompisar. Men hennes liv förändras dramatiskt när hon i skolans cafeteria får syn på fotot som finns tryckt på sidan av en mjölkkartong. Det är en efterlysning av en flicka som blivit kidnappad för tolv år sedan - och Janie känner igen henne. Bilden föreställer henne själv. Hennes liv förvandlas i en handvändning till en mardröm. Har hon sett fel? Kan hennes kärleksfulla, helt normala föräldrar verkligen ha kidnappat henne? Vem är de egentligen? Och den kanske ännu större frågan - vem är hon själv?

Jag läste som ni ser boken på engelska - ofta ett bra val när det gäller ungdomsböcker, och i det här fallet faktiskt ännu bättre än vanligt. När jag sneglar på den svenska översättningen upptäcker jag nämligen att stora delar av den är redigerade - censurerade, faktiskt. Ofta i min läsning har jag rynkat pannan lite åt de partier som snuddar vid ämnet sex - läste jag verkligen det här i fjärde klass? Svar: nej, det gjorde jag inte. I B. Wahlströms utgivning har hela partier tagits bort, kanske mest märkbart när Janie och hennes nyvunne pojkvän vill köra till ett motell för att ligga med varandra. Jag vet inte riktigt varför man valt att göra så i översättningen, men jag antar att man tänkt sig målgruppen något yngre än vad författaren själv gjort. Därför rekommenderar jag starkt att man väljer den engelska versionen om man får lust att läsa den här boken.

Hur som helst förstår jag fortfarande dragningskraften hos The Face on the Milk Carton. Det är en spännande och lättläst berättelse som är enkel att ta till sig och väldigt lätt att relatera till. Själva handlingen är av den sort man gärna själv föreställer sig, ett vad hade hänt om-scenario som både lockar och skrämmer. Boken är enkel och rak utan att för den sakens skull bli platt eller tråkig. Språket är visserligen ganska trist och ingenting man kommer att minnas, men själva porträtteringen av Janie och hur hon slits mellan att få veta sanningen och få stanna kvar i det trygga liv hon vill ha är skickligt utförd.

En av bokens största förtjänster är hur den lyckas förena temat med den egna identiteten med sin handling på ett så snyggt (om än lite övertydligt) vis. På många sätt är The Face on the Milk Carton en psykologisk roman om identitet och familjerelationer, och om den psykiska stress som Janie måste utstå när hon kommer allt närmare sitt eget förflutna.

Det har varit kul att läsa om en bok som jag läste första gången när jag var så pass ung, och det är kul att se att den fortfarande håller. Ännu roligare är det att veta att den fortfarande blir läst - trots att avsaknaden av mobiltelefoner och närvaron av skrivmaskiner börjar kännas duktigt daterade. Det är en spännande ungdomsbok som kanske inte är något för den erfarne läsaren, men som duger gott åt någon i tonåren, och jag tror också att den kan vara ett bra val om man vill börja läsa på engelska, eftersom språket inte är särskilt komplicerat.

För min del räcker det nog med att ha läst om den första boken, men för den som fått mersmak på Janie och hennes struliga familjesituation så följs boken av fyra andra delar, som i tur och ordning heter Whatever Happened to Janie?, The Vocie on the Radio, What Janie Found och Janie Face to Face. Läser man hellre på svenska finns det bara två uppföljare översatta, Vad hände med Jennie? och Måste Jennie välja?. 

"The Face on the Milk Carton", 1990