Den unga Esther Greenwood befinner sig i New York där hon vunnit en eftertraktad praktikplats på en stor modetidning. Hennes tid i New York är betald för och hon förväntas njuta hejdlöst av storstadspulsen, de gratis middagarna och de glammiga festerna. Men Esther känner sig totalt främmande inför det glättiga livet i New York, och hon ser rakt igenom allt det som tillvaron ska vara värd att leva för. Hennes känslokyla tilltar allt mer och eskalerar, tills självmord verkar vara den enda vägen ut.
Jag blev väldigt positivt överraskad av Glaskupan; där jag förväntat mig en förvirrad galning möter jag en ung kvinna med mörk världsbild som jag har ovanligt lätt att relatera till. Och där jag förväntade mig ett uppblåst språk finner jag ett lättförståeligt huvudet-på-spiken-språk, som till och med ofta får mig att skratta med sin svarta humor och sina skarpsinniga liknelser. Det känns avskalat, pricksäkert och utlämnande.
Glaskupan är en djupt mörk och sorgsen bok, men det är också en bok som är lätt att ta till sig och ofta nästan obehagligt enkel att känna igen sig själv i. Esthers syn på världen är svart men ändå aldrig långt ifrån min egen uppfattning, vilket gör läsningen så mycket starkare. Hennes tillstånd tar sin början i New York och förvärras boken igenom, och läsaren får ta del av hennes problem utan att det blir en tycka-synd-om-roman, vilket jag uppskattar otroligt mycket. I själva verket kan Esthers pragmatiska inställning ibland få mig att känna mig illa till mods. Kylan med vilken hon planerar sin egen död är i det närmaste kuslig, och skapar en obehaglig stämning som bara tilltar.
Det måste också nämnas hur oerhört skönt jag tycker det är att äntligen ha hittat en bok som på många sätt motsvarar kraven på genren "ung sökande människa", men med en kvinnlig huvudkaraktär. Här på bloggen har jag tidigare nämnt det där med hur böcker som Räddaren i nöden, På drift, Svält och Glastunneln alla stämmer in på kravet att ha en man som huvudkaraktär. Just den sökande unge mannen verkar ha utvecklats till en hel genre, där de förvirrade killarna snubblar runt i stora städer eller rentav hela länder på jakt efter någonting de inte kan sätta fingret på. Och det är obeskrivligt uppfriskande att för första gången hitta deras kvinnliga motpart hos Esther.
Faktum är att mycket av Esthers problem med samhället går ihop med att hon är kvinna. Hon är inte förmögen att passa in i de roller hon som kvinna på 50- eller 60-talet har att välja mellan. Hon är främmande inför tanken på att få barn, och vill inte gifta sig. Hon vill inte heller ha något typiskt kvinnligt yrke och alla män i boken utövar makt över henne antingen fysiskt eller psykiskt. Oförmågan att anpassa sig till omgivningens förväntningar på henne är det som bryter ner Esther, och trots att vi lyckligtvis rört oss en bra bit ifrån de förväntningarna idag, så är de inte helt försvunna, och boken är bitvis fortfarande alltför lätt att känna igen sig i på de punkterna.
Kort sagt är Glaskupan en bok jag uppskattade betydligt mer än vad jag trodde att jag skulle göra, och läsupplevelsen har varit genomgående positiv trots att boken i sig kan vara en av de deppigaste jag läst. Vetskapen om att mycket i boken liknar Sylvia Plaths eget liv (faktiskt så mycket att hon först gav ut den under pseudonym) ger den ännu en dimension. Jag rekommenderar den verkligen, inte bara för handlingen och karaktärernas skull, men kanske framför allt för de klockrena skildringarna, den nattsvarta humorn och det effektfulla språkbruket. Det är en stark, lättläst och drabbande bok.
"The Bell Jar", 1963
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar