Jag ger snart upp

Det är andra gången jag försöker läsa Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas, och även om jag hunnit till sidan 160 vid det här laget är jag återigen på väg att ge upp hela företaget. Det är märkligt, för i teorin är det här en bok som verkligen skulle tilltala mig - den handlar om en mystisk gammal bok och övernaturligheter i engelsk miljö. Det låter precis som något jag skulle sluka, och ändå har jag suckat mig igenom en tredjedel av boken utan att känna att den tillför någonting. Kanske är det här lite steampunk-aktiga ingenting för mig.

Nu har jag börjat smygläsa en annan bok medan jag fortfarande bråkar med mig själv om huruvida jag borde avsluta det jag påbörjat.

Mer Horns!

Här är en annan (i mitt tycke bättre) trailer till filmatiseringen av Horns av Joe Hill! Återstår att se om filmen faktiskt lever upp till boken.

Väntelistan

Jag gör ibland ett (ganska fåfängt) försök att planera vad jag ska läsa härnäst. Problemet är ju bara att jag aldrig håller mig till listan. En av de största "nackdelarna" med att jobba på ett bibliotek är ju just att man konstant hittar nya böcker som man gärna vill låna hem.

Idag var iallafall en sådan dag då jag gjorde en lista över vad jag vill läsa härnäst. Just nu ser högen jag samlat ihop ut så här, och som alltid är det en blandning mellan böcker jag skjutit upp i åratal (Walden, Skattkammarön, Moby Dick, Glaskupan, Slutet på Mr Y) och böcker jag gärna vill läsa (The Face on the Milk Carton, Miss Peregrine's Home for Peculiar Children, Geralds lek, Musselstranden). 

Brukar ni planera vad ni ska läsa?

Recension: Peter Pan och Wendy av J.M. Barrie

När jag var på semester i somras fick min lillebror, som är fyra år gammal, plötsligt dille på pirater. Någon nämnde Kapten Krok och plötsligt fann jag mig själv i att försöka förklara vad Peter Pan handlar om. När jag insåg hur lite jag minns av den här boken, som jag läste första gången när jag var kanske tretton, bestämde jag mig för att läsa om den.

Jag minns att jag, precis som med Djungelboken, blev förvånad över Peter Pan och hans värld första gången jag kom i kontakt med den - hur farlig den kan vara, och inte minst, hur sorgsen. Men jag minns också att jag förvånades över hur bra den var, och nu, tio år senare, är det dags att se om jag fortfarande uppskattar den lika mycket.

I Wendys drömmar har han länge funnits, som en skugga. Men när hon en natt vaknar sitter han faktiskt där, en livs levande pojke på hennes golv. Det är Peter Pan, och innan hon vet ordet av har han väckt hennes två bröder och de är på väg till landet Ingenstans - en ö som är både fantastisk och farlig och där äventyren avlöser varandra från morgon till kväll. Och öns själva bultande hjärta är denna pojke, mallig, självsäker och full av livsglädje.

Den här gången läser jag en hyfsat nyutgiven utgåva, fantastiskt illustrerad av Robert Ingpen. Jag har svårt att bestämma mig angående hans illustrationer - å ena sidan är de otroliga, men å andra sidan blir jag ibland lite orolig att de tar fokus ifrån berättelsen. Hur illustrationerna såg ut i den bok jag läste första gången minns jag inte, men ibland önskar jag lite grann att jag läste en utgåva med originalillustrationerna i. Mest för känslans skull, bara.

Hur som helst är Peter Pan och Wendy en fantastisk bok på flera olika sätt, kanske framför allt på grund av hur den lyckas balansera en tyngdlös livsglädje och en bottenlös melankoli så snyggt, utan att göra avkall på äventyrslustan. För äventyr är själva grunden i den här boken - och det är äventyr som tas med en stor portion humor. På ön som utgör landet Ingenstans slåss Peter Pan med de förlorade pojkarna på sin sida mot indianerna från piccaninnystammen, styrda av sin vackra prinsessa Tigerlilja, och piraterna som leds av den förskräcklige Kapten Krok, som är Peter Pans ärkefiende.

Det som gör den här boken så briljant är att den lyckas vara rolig utan att bli löjlig, och lättsam utan att släppa ett visst allvar. Ofta skrattar jag åt bokens finurligheter, åt Peter Pans lustigheter och åt den mer subtila humorn i språket som skulle gå rakt över huvudet på yngre läsare. Men ändå lyckas boken hålla fast vid en grundplåt som är desto mer sorgsen; den om den eviga barndomen och hur omöjligt det är att hålla fast den. Peter Pan är den enda som får vara barn för evigt. Han är barndomen förkroppsligad, och ett av mina favoritställen i boken är när Kapten Krok ropar: "Vem och vad är du, Peter?" och Peter Pan svarar: "Jag är ungdomen. Jag är glädjen!"

Men Peter Pan är inte helt igenom sympatisk - han är glömsk och mallig och väldigt självisk. Men sådan är barndomen och sådan är Peter, och han är befriande fri och tanklös på ett sätt som han måste vara, annars vore han inte ett barn. Precis på samma sätt är inte Tingeling alltid en snäll karaktär - den lilla älvan är ofta elak och hämndlysten, om än lojal mot Peter.

Det är väldigt fint att läsa den här boken, och framför allt är det roligt. Det är en lekfull berättelse som är fylld till bristningsgränsen av färgsprakande fantasi och stämningsfullt språk, och den utövar en oemotståndlig kraft på mig som läsare (trots att jag vid det här laget är vuxen). Berättargreppet är klassiskt sagoaktigt med en berättarröst som vänder sig direkt till den som läser, och jag har blivit väldigt sugen på att försöka läsa lite ur boken för min piratbesatta lillebror. Dock kan språket bli en nackdel - det är trots allt lite åldrat, till och med i den här nya utgåvan av boken. Men själva berättelsen är ändå så rik och så otrolig att jag tycker att man kan göra ett försök.

Det som drar ner boken allra mest är dess porträttering av indianerna, som blir stereotypisk och rasistisk med dagens mått mätt. Det är svårt att inte rygga tillbaka inför porträtteringen av dem, och det blir också ganska illa ur genussynpunkt när Wendy som den enda flickan ska vara mamma åt alla de förlorade pojkarna, och ägna all sin tid åt att laga mat och sy deras kläder. Det går inte att förneka att det sticker i ögonen på mig som modern läsare, men man måste sätta boken i sitt tidsenliga sammanhang. Det är en gammal bok, mer än hundra år, och att förvänta sig mer av den vore korkat. Men det gör ändå att man hindras från att njuta av berättelsen fullt ut då och då.

Men i slutändan älskar jag själv verkligen den här boken, och mer än något annat älskar jag det bitterljuva slutet. Peter Pan är en fantastisk karaktär och boken är mästerligt skriven på ett sätt som fungerar perfekt både för barn och vuxna. Den har verkligen gjort sig förtjänt av sin plats som barnklassiker. Den fungerar än idag, och jag hoppas och tror att många generationer framöver kommer ha glädje av Peter Pan och hans lustfyllda äventyr.

"Peter Pan and Wendy", 1911

Semester i landet Ingenstans

... inte riktigt, med tanke på att jag varit ambitiös nog att faktiskt släpa den här tunga boken med mig till jobbet. Men rent mentalt befinner jag mig på återbesök hos Peter Pan, och det är ganska underbart. Det är verkligen en helt fantastisk bok. Och ikväll ska jag på bokcirkel om Steglitsan, vilket jag verkligen ser fram emot.

Hur är det för er, har ni någon barnbok som ni tycker är så där fantastiskt bra även sedan ni slutat vara barn?

Recension: Priset man betalar av Lionel Shriver

När jag såg (och fick skaka hand med) Lionel Shriver i Malmö för flera år sedan var det boken Dubbelfel som stod på tapeten eftersom den just hade publicerats i Sverige. Men det som Shriver själv skrev på just då var den här romanen, som tog upp en del av samtalet på scenen. Därför har jag velat läsa den här boken sedan dess, men som vanligt har den stått på hyllan och väntat alltför länge.

Den ärlige, genomhyggliga och ganska tråkiga Shep Knacker har arbetat sig uppåt i hela sitt liv med ett enda mål - han ska flytta utomlands och leva ut sina sista år i sus och dus på något exotiskt ställe. I åratal har han sparat pengar till det han kallar Livet efter detta, ett hägrande mål som alltid hållit honom uppe. Men precis när han bestämt sig för att det är dags att fly vardagstristessen meddelar hans fru Glynis att hon har en ovanlig och livshotande form av cancer. Under det år som följer tvingas Shep att omvärdera nästan allting i sitt liv - kanske framförallt värdet av sina pengar.

Det har tagit mig längre tid än förväntat att ta mig igenom den är boken, och det beror på flera saker. När jag började på den hade jag fortfarande inte hämtat mig från den förra boken jag läste - Steglitsan av Donna Tartt - och att gå från en ganska komplext skriven bok till en annan har varit i det närmaste utmattande. Dessutom är Priset man betalar inte en lättsinnig bok på något sätt alls - den är bitter, allvarlig och ofta otroligt deprimerande.

Det senare är visserligen något jag kunde ha räknat ut - det är ändå Lionel Shriver jag har att göra med, och det är hennes bitterhet och knivskarpa cynism som egentligen gör henne läsvärd. Men det betyder inte att det inte kan kännas tungt då och då, eller mest hela tiden. Boken är genomgående mörk och kritiserar USA:s sjukvård och skattesystem på ett då och då ganska uttröttande sätt. Men det är också ilskan och själva stridslystnaden i boken som ger den energi.

Priset man betalar är på alla sätt en bok om sjukdom och om pengar. Ingen av karaktärerna i boken kommer undan varken det ena eller det andra. Den ställer den kontroversiella frågan: Vad är ett liv egentligen värt?

Läsningen är tung och språket i boken är så där överdetaljerat och överlastat på Shrivers karaktäristiska sätt, som ibland blir övermäktigt men som också är hennes stora styrka. Jag gillar det, men en av bokens allra största nackdelar är hur jag ofta får känslan av att författaren vill trycka in så mycket fakta det bara går i texten. Det gör att framför allt dialogerna blir svåra att tro på, alltför detaljerade och utbroderade med svåra ord för att kännas trovärdiga som någonting folk faktiskt skulle säga.

Dessutom tror jag att Priset man betalar är en bok som känns desto mer aktuell om man faktiskt bor i USA och är bekant med hur sjukförsäkringssystemet där egentligen fungerar. Alla siffror, all statistik och all den fakta som boken öser över mig som läsare känns irrelevant och trist för någon som mig, som aldrig behövt stå ansikte mot ansikte mot konsekvenserna i ett system jag inte är det minsta insatt i. Det finns gånger i boken där jag är nära att sluta läsa helt och hållet för att boken inte verkar angå mig alls. Men när det kommer till kritan fortsätter jag ändå, för jag vill se var bokens olycksbådande nedåtspiral faktiskt ska sluta.

Och där kommer vi till ännu ett problem jag har med den här boken - slutet känns väldigt svårt att tro på, det med. Det är både tillfredsställande och på något vis banalt, alltför likt slutet på en amerikansk film som gått från svärta och diskbänksrealism till att plötsligt göra en helomvändning och bli en känsloladdad dramafilm med en antydning av feelgood. Slutet förvånar mig och samtidigt inte, men på många sätt känns det för perfekt.

Men det råder ingen tvekan om att Priset man betalar är, precis som allting annat av Shriver, en läsvärd roman. Om man är intresserad av USA, deras sjukförsäkringssystem och av ekonomi (områden som jag tyvärr gäspar mig igenom blotta tanken på) så kommer man säkerligen att uppskatta boken ännu mer. För mig personligen är romanen en behållning för sin bittra karaktärsteckning som är så exakt att det nästan blir plågsamt, och för att den behandlar kontroversiella ämnen på ett sätt som är typiskt Shriver. Hon väjer inte en tum, utan driver sin mörka klarsyn som en skarp och obönhörlig knivsegg genom bokens alla sidor. För det är den värd att läsa, men jag skulle inte vilja kalla den här romanen som en av Shrivers bästa.

"So Much for That", 2010

Har ni sett?

Nu finns äntligen en trailer för Horns - baserad på den riktigt bra boken av Joe Hill. Kolla in! Definitivt ett biomåste.

Sandman och två små vänner

Idag på jobbet fick jag titta lite i första volymen av Neil Gaimans Absolute Sandman. Jag har varit ganska nyfiken, men eftersom seriemediet aldrig tilltalat mig har jag tänkt att det inte är min grej. Men se, där satt jag i biblioteksdisken och hade plötsligt läst de första fem numren. Jag har blivit väldigt sugen på att fortsätta läsa, men med tanke på hur mycket material det rör sig om så blir det nog till att låna från bibblan i så fall.

Dessutom åkte jag in till Malmöfestivalen efter jobbet. På PocketShop köpte jag Den lille vännen av Donna Tartt, den enda av hennes romaner jag inte läst. Jag har visserligen hört att den inte är lika bra som Den hemliga historien och Steglitsan, men jag tvivlar starkt på att Donna Tartt alls kan skriva dåligt.

Efteråt kikade jag på utställningen Hur gick det sen?, där barnen kunde klättra omkring i stora illustrationer till boken Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My. Efter utställningen kunde man prova på att göra ett eget Mumintroll av en strumpa och lite pysselgrejer, och jag stod där glatt med mitt troll mitt bland alla småbarnen och undrade om det fanns någon åldersgräns. Det fanns det inte, och jag kom hem med den här skapelsen.

30 dagars utmaning: Dag 30: Boken du läser just nu

Sista frågan i den här utmaningen! Vill du också göra den? Varsågod att sno frågorna. Men det skulle vara kul att läsa andras svar, antingen i kommentarerna här eller på andra sidor och bloggar, så länka gärna :)

Boken jag läser just nu är Priset man betalar av Lionel Shriver, som behandlar sjukförsäkringssystemet i USA och hur mycket det kan kosta att bli dödligt sjuk. Jag gillar Shriver, hon är skarp, bitter och angelägen, men hon är inte en av de mest lättlästa författarna.

Vem vill kasta isvatten på King?

Jag visste inte att jag hade en inre önskan att se Stephen King få en hink isvatten över sig. Men uppenbarligen hade jag det, med tanke på hur hysteriskt roligt jag tyckte detta var.



Och som om inte det vore nog:

And don't give me shit about my white socks.
— Stephen King (@StephenKing) 19 augusti 2014

30 dagars utmaning: Dag 29: En författare som du önskar var mer välkänd

Michael Ende. Jag avskyr att filmatiseringen av Den oändliga historien är mer vedertagen än romanen. Visst är filmen lite av en åttiotalsklassiker som man såg som barn, men den innehåller bara bokens första del och missar många av bokens poänger. Boken är så otroligt fantastisk, och jag önskar att den lästes mer, av alla.

Atreyu och hans häst Artax, som de såg ut i filmatiseringen från 1984. I boken har Areyu olivgrön hud.

Var är min trollstav?

Med det här håret känner jag mig väldigt mycket som Hermione Granger.

30 dagars utmaning: Dag 28: Den första boken du kan komma ihåg att du läste helt själv

Jag har verkligen svårt att tidsbestämma mina minnen... men jag vet att jag läste seriealbum, närmare bestämt Tintin, innan jag började läsa "riktiga" böcker. Jag minns väldigt tydligt att jag frågade min pappa vad symbolerna "?!" betydde när de dök upp i en tankebubbla hos Tintin. Så jag skulle gissa att jag läste dem, men jag antar att någon bilderbok måste ha kommit först. 

Serier har jag i princip slutat helt med, med Tintin är fortfarande rätt nostalgiskt.

Kapten Haddock har de bästa svordomarna.

Nya idolen

Ju mer jag tänker på henne, desto mer övertygad blir jag om att Donna Tartt blivit en av mina största förebilder. Hon är så äckligt cool. Och så fantastiskt duktig - och dessutom en liten aning skrämmande. Hon, J.K. Rowling och Stephen King utgör min topp tre-lista över nu levande personer som jag räknar till mina privata idoler, personer som jag beundrar och inspireras av.

Vilka är era litterära idoler?

30 dagars utmaning: Dag 27: Din favoritgenre

Jag har svårt för att bestämma mig för en viss favoritgenre eftersom jag har favoritböcker inom väldigt många genrer, och jag tycker det är synd att begränsa sig. Men jag är väldigt svag för skräck och urban fantasy - jag gillar övernaturliga inslag. Men så gillar jag också äventyrsromaner, klassiker, en del dystopier, psykologiska romaner och mycket annat, inom både barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur.

Egentligen är det enklare att räkna upp vad jag inte gillar - jag har till exempel väldigt svårt för kriminalromaner och kärleksromaner. Science fiction och high fantasy är inte heller riktigt min grej, men det har slunkit förbi en och annan ändå.

30 dagars utmaning: Dag 26: Din favoritbok bland facklitteratur

Jag läser väldigt lite facklitteratur, men när jag väl gör det handlar det oftast om hundar, fåglar, skrivande, litteratur eller genusfrågor. En väldigt viktig bok är En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam, som jag fortfarande tänker mycket på fastän det var flera år sen jag läste den nu. Den handlar om samhällets syn på våldtäkt, hur vi föreställer oss gärningsmannen och försöker ta reda på varför vissa män tvingar sig till sex. Det är en obehaglig men väldigt viktig bok.

Katarina Wennstam har också skrivit Flickan och skulden, en bok på samma tema där hon istället fokuserar på tjejen som offer och samhällets syn på kvinnor som blivit våldtagna. Den har jag inte läst än, men jag skulle vilja göra det.

30 dagars utmaning: Dag 25: Den nördigaste boken du läst

Jag vet inte riktigt vad "nördig" innebär - är det att läsa en handbok i Quidditch av J.K. Rowling under pseudonym? Är det alla böcker om ugglor jag läste när jag växte upp, så pass förälskad i djuret att jag fortfarande minns vad några heter på latin? Eller är det böcker som Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl, full med fotnoter och referenser, eller An Abundance of Katherines av John Green, där huvudpersonen räknar matte boken igenom?

Qudditchplan, illustration från Quidditch Through the Ages av J.K. Rowling

Recension: Steglitsan av Donna Tartt

Som jag sett fram emot den här boken. För att vara ärlig har jag faktiskt varit rädd att bli besviken på den, eftersom jag hört så mycket bra om den (och eftersom förväntningarna inte kan vara mycket mer uppskruvade efter att ha läst Den hemliga historien). Särskilt efter att ha träffat Donna Tartt personligen i Malmö i våras har Steglitsan stått högt på min läslista, och jag tog boken med mig på semestern där jag har läst den utan att kunna sluta. Och jag hade inte behövt vara orolig. Jag har läst så intensivt i det skarpa solljuset att jag sett suddigt efteråt, och boken kan vara en av de bästa jag läst inte bara i år utan i hela mitt liv.

När Theo är tretton år överlever han en våldsam explosion på ett konstmuseum i New York. Hans mamma dör, och det blir händelsen som kommer att få Theos liv helt ur kurs. Med sig från det förstörda museet får Theo med sig den ovärderliga lilla målningen Steglitsan från 1600-talet, som kommer att följa honom under de kommande åren och bli det viktigaste föremålet i hans liv - på både gott och ont.

Jag tycker det är svårt att formulera mig kring den här romanen, mycket eftersom den känns så oerhört personlig. Det var väldigt längesedan jag läste en bok som påverkat mig så starkt som Steglitsan, som lyckas vara både en väldigt spännande berättelse och en högst välskriven litterär upplevelse. Berättelsen om Theo, vars liv och psyke slås i spillror efter hans mammas tragiska död, är ofta hjärtskärande och direkt plågsam att läsa. Hans utsatthet, ensamhet och förakt inför livet blir så påtaglig och träffande att jag själv känner mig sorgsen, även efter att jag slutat läsa. Men samtidigt, trots sorgsenheten, så är det samtidigt en roman om livsmod, om styrka och överlevnad i en fientlig och tom tillvaro, och i det blir boken egendomligt trösterik. Det saknas inte heller humor - en mörk och lite absurd humor visserligen, men den finns.

Steglitsan har ett sätt att tränga sig inpå mina bara nerver och inte lämna mig för en sekund ens när jag har boken hopslagen. Det har gjort hela läsningen till någonting alldeles utöver det vanliga.
Det är en välskriven och liksom intelligent roman, som nog kan uppfattas som svår ibland. Den har många olika nivåer och jag tror definitivt att det är en bok som man bör läsa mer än en gång för att se och förstå allt den tar upp och behandlar. Ett av bokens stora teman är konst och konstens inverkan på oss som människor - varför vi blir påverkade av saker som vi ser, läser eller hör. Konstens odödlighet i kontrast mot människans eget korta liv är också återkommande, och jag tror att alla som någon gång varit uppslukade av en bild, en låt, en film eller det skrivna ordet har någonting att hämta från Steglitsan.

Men boken innehåller också några av de bästa och mest slående karaktärer jag någonsin läst om - förutom Theo, som känns så verklig att det är befängt att han är gjord av papper och trycksvärta, så träffar man Boris, en av de mest fantastiska karaktärerna jag stött på. En av bokens allra största förtjänster är just relationen mellan Theo och Boris, som blir nära vänner. Deras dysfunktionella liv som flätas samman är så oerhört vackert och sorgligt att jag emellanåt har lust att gråta. Men också alla andra karaktärer är så exakt och träffande beskrivna att ingen av dem känns överflödig. Det är bara framåt slutet, där fler karaktärer plötsligt dyker upp, som jag blir lite förvirrad.

Och även om jag älskar den här boken - det gör jag verkligen - så finns det delar av den som jag gillar sämre. Även om den är helt otroligt skriven på ett språk som gör mig deppig eftersom jag inser att jag själv aldrig kommer att komma i närheten av det, så kan jag ändå ibland känna att vissa bitar i boken skulle ha kunnat kortas ner eller tas bort utan att det gjort någonting. Emellanåt känns beskrivningarna långa, uttömmande och överflödiga, men i slutändan är jag ändå glad för det eftersom jag aldrig vill att boken ska ta slut. De svagheter som den har är lätta att ursäkta eftersom den i slutändan ändå är något av det bästa jag någonsin läst.

Och även om jag är oerhört glad över att jag fick chansen att träffa Donna Tartt i maj, så kan jag nu bittert ångra att jag inte läst den här boken innan jag såg henne. Mycket av det hon sa under intervjun skulle jag ge mycket för att höra nu. Men att överhuvudtaget ha fått träffa och skaka hand med människan som skrivit två så här bra böcker är ett privilegium. En sak är iallafall helt säker - Theo och hans målning kommer att finnas med mig väldigt, väldigt länge.

"The Goldfinch", 2013

Jag är tillbaka!

Efter två veckor i Slovenien är jag tillbaka i Skåne. Jag har solat, badat och naturligtvis läst! Snart kommer recension på framför allt Steglitsan av Donna Tartt (vilken bok!). Men så har jag också läst Purgatorium och hunnit en bit in i Priset man betalar av Lionel Shriver.

Annars fortsätter jag med min 30-dagarsutmaning. Vad läser ni?

30 dagars utmaning: Dag 24: Din favoritserie

Det är utan tvekan Harry Potter av J.K. Rowling. Jag kommer nog alltid att vara en Potternörd innerst inne.

30 dagars utmaning: Dag 23: En bok du inte gillade, men som du älskar nu

Igen - älska är kanske ett för starkt ord, men en bok som verkligen lyfte för mig andra gången jag läste den var Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt. Första gången jag läste den tyckte jag att den försökte vara rolig när den inte var det, andra gången skrattade jag ofta högt samtidigt som jag sympatiserade med huvudkaraktären. Det är en väldigt fin skildring av att vara tonåring och av den första kärleken, och kanske var jag bara för ung för den första gången jag läste den.

30 dagars utmaning: Dag 22: En bok du älskade förut, men inte gillar längre

Älska är kanske lite väl positivt, men när jag läste Grottbjörnens folk av Jean M. Auel och de efterföljande böckerna första gången gillade jag dem verkligen. Jag tror att jag var kanske tolv eller tretton.

Första boken är visserligen helt okej, men därefter blir serien till någon sliskig och svårtrodd berättelse där huvudpersonen tämjer både hästar och vargar och uppfinner tandborstar, behåar och pilbågar, och alla är så himla snygga trots bristen på hygienprodukter under stenåldern. Nej, jag tror inte det. Researchen bakom böckerna kan jag visserligen beundra, men dialogen, miljöbeskrivningarna och de många sexskildringarna - det är så otroligt träigt och omständligt.

Sorry, Ayla.

30 dagars utmaning: Dag 21: En bok som gjort dig väldigt upprörd

Fackböcker gör mig mer upprörd än skönlitteratur eftersom de är sanna. Det vill säga böcker som Äta djur av Jonathan Safran Foer eller En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam.

30 dagars utmaning: Dag 20: Var någonstans tycker du mest om att läsa?

Allra mest läser jag nog i min säng, men egentligen har jag inte så stora krav. Så länge jag är hyfsat ifred fungerar det mesta - tåg, stationer, väntrum, soffor, solstolar, gräsmattan. Jag brukar variera.

Jag läser Paper Towns av John Green i mitt gamla rum, julen 2013

30 dagars utmaning: Dag 19: En bok du tycker är alldeles för underskattad

Abarat av Clive Barker är en underskattad fantasyserie som aldrig riktigt verkat ta ordentlig fart. Nu är Barker visserligen alldeles för seg i sitt skrivande och jag undrar om serien någonsin kommer bli klar, men jag önskar att fler hade läst den. Det är en unik och speciell serie ungdomsböcker som blandar fantasy och skräck med en slags feberintensiv absurditet. Och de är fantastiskt illustrerade av författaren själv.

30 dagars utmaning: Dag 18: En bok du tycker är alldeles för överskattad

Allt av Dan Brown är väldigt överskattat, då särskilt Da Vinci-koden.

30 dagars utmaning: Dag 17: En bok du vill gilla, men som du inte kan komma in i

Det finns en hel del klassiker som är sådana böcker - mycket av det jag läste på litteraturvetenskapen till exempel. Det är böcker som man vet är viktiga och som tillhör historien, men som jag inte kunnat komma in i på grund av språket eller utförandet. Röda rummet av August Strindberg är ett exempel, eller varför inte Processen av Franz Kafka. En annan bok jag bara kommit igenom till en tredjedel är Moment 22 av Joseph Heller - det är väldigt svårt att läsa en bok på 500 sidor där själva poängen är att ingenting händer.

30 dagars utmaning: Dag 16: En bok du inte läst och som du inte heller tänker läsa

50 Shades of Grey av E.L. James. Ett tag var jag lite nyfiken på den, men efter att ha läst ett utdrag online så lade jag ner det. Aldrig.

30 dagars utmaning: Dag 15: En bok som du inte läst, men som finns på din Att läsa-lista

En hel del! Men kanske framförallt Steglitsan av Donna Tartt som jag vill ha utläst nu i sommar.

30 dagars utmaning: Dag 14: En bok du önskar att du läst tidigare:

Jag önskar att jag upptäckt Muminböckerna när jag var yngre, så att jag hade haft ett förhållande till dem som barnböcker också.

30 dagars utmaning: Dag 13: Favoritböcker från barndomen

Om jag bortser från Harry Potter, som spelade en väldigt stor roll för mig som barn (och fortfarande gör det) så minns jag att jag ofta brukade läsa gamla pojkböcker ur B. Wahlströms utgivning. Bland annat läste jag böcker ur en serie som hette Alfred Hitchcock och Tre Deckare. Vad Hitchcock hade med någonting att göra förstod jag aldrig - länge trodde jag att han skrivit böckerna, men det stämde ju naturligtvis inte.

Det handlade iallafall om tre deckare, pojkar naturligtvis, som löste olika gåtor. De är utgivna på 70-talet och har tillhört min pappa när han var barn. Av just det skälet låter jag dem också stå kvar i hyllan, även om jag aldrig kommer att läsa om dem.

 I den uppslagna boken har min pappa skrivit sitt namn och datumet 13/12 -1974, vilket var hans fjortonde födelsedag.

30 dagars utmaning: Dag 12: Vilka är dina favoritförfattare?

Jag har några stycken favoriter inom författarvärlden - författare som jag läser nästan allting av eller som skrivit någon bok som helt och hållet trollbundit mig. De är:

1. J.K. Rowling - för Harry Potter-böckerna, vad annars

2. Stephen King - den författare jag räknar mig som ett riktigt fan av. Jag har läst i princip allting han gett ut som finns på svenska.

3. Maria Gripe - hon är fantastisk och även om jag inte läst allting av henne än, så planerar jag att försöka göra det.

4. Michael Ende - för Den oändliga historien och Momo eller kampen om tiden. Det är två av mina favoritböcker som jag aldrig tröttnar på att läsa om.

5. Cornelia Funke - framför allt för boken Tjuvarnas herre, men också för att hon är en genuint orignell och genomgående bra författare.

6. Neil Gaiman - samma här, en genomgående bra författare med riktiga pärlor i bagaget, som The Ocean at the End of the Lane, Coraline, Kyrkogårdsboken och Neverwhere.

7. Jonas Gardell - för sin Torka aldrig tårar utan handskar-trilogi, och de böcker som ingår i En komikers uppväxt-serien.

8. Clive Barker - för Abarat-böckerna som jag hoppas att han verkligen skriver klart snart.

9. Donna Tartt - för boken Den hemliga historien.

10. Lionel Shriver - för sin cynism, feminism och hennes sätt att inte väja för mörkret inom oss som människor, framförallt med boken Vi måste prata om Kevin.

11. Kelley Armstrong - för sin underhållande och fantasifulla serie The Otherworld Series, som är en vild genreblandning jag verkligen älskar.

Läskig? Vem då, jag? Stephen King under marknadsföringen av senaste boken Doktor Sömn.

30 dagars utmaning: Dag 11: Fem riktigt dåliga filmatiseringar av böcker du läst:

Ja, de finns det ju desto fler av. Sen finns det ju också filmer som är bra för sig själva, men katastrofala filmatiseringar i förhållande till boken (som The Shining, Den oändliga historien, Djungelboken och typ resten av alla Disneys filmatiseringar...). Iallafall, några av de allra sämsta:

1. The Golden Compass, baserad på Guldkompassen av Philip Pullman
2. Inkheart, baserad på Bläckhjärta av Cornelia Funke
3. Eragon, baserad på boken av Christopher Paolini
4. Tidsresenärens hustru, baserad på boken av Audrey Niffenegger (jag har bara sett delar av den, men vad jag såg var fruktansvärt).
5. The Lovely Bones eller Flickan från ovan, baserad på boken av Alice Sebold

Det enda som var bra med Inkheart var hur de fått till karaktären Sotfinger, spelad av Paul Bettany.