När Theo är tretton år överlever han en våldsam explosion på ett konstmuseum i New York. Hans mamma dör, och det blir händelsen som kommer att få Theos liv helt ur kurs. Med sig från det förstörda museet får Theo med sig den ovärderliga lilla målningen Steglitsan från 1600-talet, som kommer att följa honom under de kommande åren och bli det viktigaste föremålet i hans liv - på både gott och ont.
Jag tycker det är svårt att formulera mig kring den här romanen, mycket eftersom den känns så oerhört personlig. Det var väldigt längesedan jag läste en bok som påverkat mig så starkt som Steglitsan, som lyckas vara både en väldigt spännande berättelse och en högst välskriven litterär upplevelse. Berättelsen om Theo, vars liv och psyke slås i spillror efter hans mammas tragiska död, är ofta hjärtskärande och direkt plågsam att läsa. Hans utsatthet, ensamhet och förakt inför livet blir så påtaglig och träffande att jag själv känner mig sorgsen, även efter att jag slutat läsa. Men samtidigt, trots sorgsenheten, så är det samtidigt en roman om livsmod, om styrka och överlevnad i en fientlig och tom tillvaro, och i det blir boken egendomligt trösterik. Det saknas inte heller humor - en mörk och lite absurd humor visserligen, men den finns.
Steglitsan har ett sätt att tränga sig inpå mina bara nerver och inte lämna mig för en sekund ens när jag har boken hopslagen. Det har gjort hela läsningen till någonting alldeles utöver det vanliga.
Det är en välskriven och liksom intelligent roman, som nog kan uppfattas som svår ibland. Den har många olika nivåer och jag tror definitivt att det är en bok som man bör läsa mer än en gång för att se och förstå allt den tar upp och behandlar. Ett av bokens stora teman är konst och konstens inverkan på oss som människor - varför vi blir påverkade av saker som vi ser, läser eller hör. Konstens odödlighet i kontrast mot människans eget korta liv är också återkommande, och jag tror att alla som någon gång varit uppslukade av en bild, en låt, en film eller det skrivna ordet har någonting att hämta från Steglitsan.
Men boken innehåller också några av de bästa och mest slående karaktärer jag någonsin läst om - förutom Theo, som känns så verklig att det är befängt att han är gjord av papper och trycksvärta, så träffar man Boris, en av de mest fantastiska karaktärerna jag stött på. En av bokens allra största förtjänster är just relationen mellan Theo och Boris, som blir nära vänner. Deras dysfunktionella liv som flätas samman är så oerhört vackert och sorgligt att jag emellanåt har lust att gråta. Men också alla andra karaktärer är så exakt och träffande beskrivna att ingen av dem känns överflödig. Det är bara framåt slutet, där fler karaktärer plötsligt dyker upp, som jag blir lite förvirrad.
Och även om jag älskar den här boken - det gör jag verkligen - så finns det delar av den som jag gillar sämre. Även om den är helt otroligt skriven på ett språk som gör mig deppig eftersom jag inser att jag själv aldrig kommer att komma i närheten av det, så kan jag ändå ibland känna att vissa bitar i boken skulle ha kunnat kortas ner eller tas bort utan att det gjort någonting. Emellanåt känns beskrivningarna långa, uttömmande och överflödiga, men i slutändan är jag ändå glad för det eftersom jag aldrig vill att boken ska ta slut. De svagheter som den har är lätta att ursäkta eftersom den i slutändan ändå är något av det bästa jag någonsin läst.
Och även om jag är oerhört glad över att jag fick chansen att träffa Donna Tartt i maj, så kan jag nu bittert ångra att jag inte läst den här boken innan jag såg henne. Mycket av det hon sa under intervjun skulle jag ge mycket för att höra nu. Men att överhuvudtaget ha fått träffa och skaka hand med människan som skrivit två så här bra böcker är ett privilegium. En sak är iallafall helt säker - Theo och hans målning kommer att finnas med mig väldigt, väldigt länge.
"The Goldfinch", 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar