På många sätt är det Jenny som varit den allra mest utsatta i de här böckerna, hon som alltid dragit det kortaste strået och aldrig fått vara med. I den här boken får vi se vad som verkligen hände den där sista kvällen med klassen, när alla samlats nere vid Sävbysjöns strand för att ha en sista klassfest. Det är den enda fest som Jenny någonsin blivit bjuden på, och här kulminerar det hat som hon blivit utsatt för i nio års tid.
Jenny är uppbyggd som de föregående böckerna, där kursiva nutidsdelar varvas med berättandet om barndomen, med skillnaden att nuet och dået är desto mer sammanvävt här. Den vuxne Juha försöker ta reda på vad som egentligen hände Jenny den där kvällen i slutet på vårterminen 1979, och söker upp gamla klasskamrater för att försöka få dem att erkänna sin skuld. Samtidigt får vi följa hela den fruktansvärda kvällen genom Jennys ögon.
Det behövs knappast sägas att det här är en fruktansvärd bok. Hela den upptrappning som pågår är plågsam och man känner igen rollerna som spelas av klasskamraterna - där är de som är utanför, där är de som bestämmer, där är de som bara står bredvid och tittar på. Den stora skillnaden är förstås att den här boken inte alls fokuserar lika mycket på Juha som de föregående - på många sätt är det här Jennys alldeles egna bok och den känns snarare som en spinoff än som en riktig uppföljare. Ändå är det mycket i den som man nog bara förstår ordentligt om man tidigare läst En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré.
Visst finns humorn också i den är boken, men inte alls i samma grad. Jennys berättelse är för svår och för mörk för den humor som utmärkt Juhas två böcker. På sätt och vis är det tur att boken är så kort, för den är väldigt plågsam att läsa. Ändå är den kort och precis som de förra böckerna skriven i så korta stycken att den går väldigt fort att läsa. Själv är jag klar med den på ungefär en dag, mer behövs inte när boken är så fängslande och intensiv.
Jag tycker verkligen att Jenny är en oerhört viktig och välskriven bok, men jag har kanske djupdykt lite väl i Gardells böcker de senaste dagarna, för ibland uppfattar jag dem som repetitiva, trots att jag inser att mycket av styrkan i dem ligger i de effektfulla upprepningarna som ett stilmedel. Jag känner igen formuleringar från Ett ufo gör entré i Jenny, och det kan bli lite tröttsamt att kastas in i samma resonemang igen. Dock beror det ju på att jag läst de här tre böckerna i ett streck de senaste fyra dagarna, och läser man dem som en normal person med lite tid emellan är det knappast något som stör.
Sammanfattningsvis så är den är serien helt i klass med den senare Torka aldrig tårar utan handskar, som jag också älskar, men just Jenny är nog seriens svagaste bok. Men jag tror att de här tre böckerna är väldigt viktiga, särskilt för de tonåringar som jag hoppas fortfarande läser dem. I slutändan vill de förmedla en enda sak: Du är inte ensam. Det finns andra och de är på din sida. Det är ett budskap som är oerhört viktigt och jag hoppas verkligen att det når fram. De tre böckerna är en studie i mobbing och utsatthet, och surrar av en vild undran: kommer det alltid att vara så här? Det är tonåringens längtan bort och ut, det är upprorsandan i att bryta sig loss, och det är berättelsen om de svaga och de nedtryckta. De som aldrig annars får komma till tals.
Egentligen räcker det väl med två ord för att avsluta recensionen av Jenny, ord som gäller också för de två andra böckerna. Läs dem.
"Jenny", 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar