När vi träffar Juha den här gången går han i nian, är femton år och försöker desperat att kasta av sig barndomen för att bli vuxen. Bli någon. Men hur gör man? Hur gör man i en skola där man alltid är på botten och där alla relationer kostar något?
Ett ufo gör entré är min personliga favorit i den här lilla fristående trilogin. Visst gillar jag En komikers uppväxt också, men handlingen i den här boken har alltid legat mig närmre om hjärtat, kanske för att Juha är äldre i den här boken och att jag därför kunde relatera till honom bättre när jag läste boken första gången. Nu känns femton som en väldigt låg ålder, men ändå kan jag känna igen mig i mycket av det som Juha går igenom eftersom det till viss del speglades i min egen gymnasietid.
Temat är i princip detsamma som i En komikers uppväxt - det handlar om relationerna i skolan, där hierarkin i klassen är så stramt uppspänd att den inte går att undkomma. Det är ett ständigt förtryck med både små och stora medel från de "tuffa" i klassen mot de som har svårare att försvara sig. Men det som gör boken så bra är att man också får insyn i mobbarnas huvud; man har sympati med alla och inser att de alla är offer. Man känner igen alla typerna i klassen, från den stackars darrande Jenny till den elaka Eva-Lena. I bakgrunden står de vuxna och kan varken se eller fatta någonting alls.
I Ett ufo gör entré ligger det desto mer fokus på identitetssökande än vad det gjorde i den förra boken. Vem är man, vad måste man göra för att bli vuxen? Vad är det som krävs? Juha har bråttom att lägga barndomen bakom sig och att följa hans förändring i boken när han helt enkelt släpper alla regler för att bli någon han själv trivs med är fantastiskt kul. Hans behov av uppror är visserligen sorgligt, men upproret i sig är en triumf. Jag ler skadeglatt för varje lärare han provocerar (episoden med sjuksköterskan är helt fantastisk) och för varje seger han vinner. Jag vet vad det vill säga att göra uppror som han gör, och jag önskar att jag inte gjorde det, men jag vet också hur en hierarki som den i boken fungerar även om mina egna erfarenheter inte är lika extrema. Det är igenkänningen i boken som gör den så enormt stark och berörande att det värker i bröstet.
Precis som En komikers uppväxt är den här boken också full med tidtypiska detaljer som målar upp en sprakande skildring av åttiotalets början. Det är musik och mode i ibland nästan burleskt överdrivna scenarion som gör boken enormt levande. Humorn är påtaglig och får mig ofta att skratta högt, och det är den som skapar romanens knivskarpa kontraster som gör den rent svindlande att läsa. Samtidigt är det tur att humorn finns där, för det hindrar boken från att bli för mörk och tung att läsa. Istället slukar man den med hull och hår.
Det är en bok om uppror, om överlevnad och om att förkasta de regler som håller en bunden. Precis som sin föregångare är det en bok som beskriver pinan i att vara barn och pinan i att vara tonåring, när vuxenvärlden samtidigt skanderar hur tacksam man ska vara i den åldern. Säkert betyder den lika mycket för andra tonåringar som den gjort och fortfarande gör för mig, för mycket av vad den tar upp känns tidlöst, även om jag vill tro att skolan blivit något bättre idag,
Och språket. Framför allt språket gör den här boken. Jag älskar Gardells korta, staccato-liknande meningar, det lite överdrivna som aldrig faller över till att bli melodramatiskt, utan bara gör romanen exakt och skarp som eggen på en kniv. Det är oerhört vackert och det är oerhört sorgligt, och det är i det mötet som Ett ufo gör entré blir en briljant bok som alla borde läsa.
"Ett ufo gör entré", 2001
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar