Reafynd... typ

Trots att jag är fattigare än familjen Weasley så kunde jag inte låta bli att gå på bokrean. Jag försökte vara duktig och bara köpa reaböcker, men så var jag ju tvungen att köpa Kings nya, Doktor Sömn. Den enda reaboken jag köpte var 1001 böcker du måste läsa innan du dör av Göran Hägg (min syster kastade en snabb blick på bokomslaget till den och utbrast: "Är det där Hitler?!"). Vilket väl är mer än nog med tanke på min budget och mitt löfte till mig själv om att läsa de böcker jag faktiskt äger först.

Recension: I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund

Jag var aldrig inne på Kristian Gidlunds blogg medan han levde, men jag såg honom en del i tidningarna och en gång på tv. Jag visste att han var ung, cancersjuk och döende. Jag vet faktiskt inte om jag skulle ha plockat upp boken om det inte vore för att det var den som valdes ut till en bokcirkel jag gått med i på mitt bibliotek (gratis bok och samtal varje månad - hur skulle man kunna säga nej till det?)

Det är naturligtvis en fruktansvärd bok att läsa. Livets orättvisa känns verkligen oerhörd när man läser om Kristian, 29 år, döende i en sjukdom som inte går att bota, och plågsamt medveten om att bara en sak väntar. Boken är en sammanställning av hans inlägg på den uppmärksammade bloggen med samma titel, och vi får följa honom och hans tankar när han blir diagnosticerad, genom behandlingarna och nästan hela vägen fram till hans livs slut. Den här boken tar slut innan han faktiskt går bort, men det finns en andra bok med titeln I kroppen min - Vägsjäl som sammanställer de allra sista blogginläggen innan hans död.

Det är en bok full av känslor; en stor sorg över det liv som kommer ta slut, över allt han inte kommer få uppleva, och också väldigt mycket ilska över livets jävlighet och mot sjukdomen som växer inuti hans kropp. Men så finns det också en ny uppskattning av det vackra i livet, i de små tillfällena, och en stor kärlek till livet och människorna som står nära.

I kroppen min är på många sätt en märklig bok att läsa. Delvis beror det på att den är i det närmaste omöjlig att kritisera. Det känns inte som om jag har tillåtelse att tycka illa om någonting i den. För vad vet jag egentligen? Hur ska jag kunna säga att den här boken kan kännas pretentiös ibland? Hur kan det vara tillåtet för mig att säga att den kan bli för tillrättalagd? Ha för lite självdistans? Hur kan jag begära någonting så ljust som humor i en bok som är en sann historia om det värsta som kan hända? Jag har ingen aning om hur det är att vara döende i cancer. Jag har inte tillåtelse att kritisera som faktiskt är en högst personlig blogg om någonting så otroligt svårt och oöverkomligt som den egna döden.

Men I kroppen min blir inte helig för att dess författare är död. Det finns tillfällen då vissa saker med den här boken skaver. Den är naturligtvis väldigt mörk, och att man på förhand vet att Kristian kommer att dö gör att jag ibland börjar uppfatta min egen läsning som ett poänglöst vältrande i någon annans olycka, och det kan nästan äckla mig. Ibland svämmar boken också över av stora metaforer som tar över allting, och tillfällen där det enda hans vackra språk lyckas med är att få det att kännas jobbigt pretentiöst. Det är som att det finns en fixering vid att allting i boken måste vara konstnärligt, allting måste vara högtravande och ta sig självt på så stort allvar, allting har ambitionen av att vara svart, svår konst. Även utan den ambitionen hade den här boken varit bra. Om inte bättre.

Men - när Kristian skriver om kärleken till sin familj, om barnet han aldrig kommer att få, om de vackra miljöerna där han växt upp - då är det svårt att tycka annat än att det är otroligt knivskarpt och träffsäkert. Då är det en bok känns som en knytnäve i magen och som får det att brännas bakom ögonlocken.

Jag kan förstå varför Kristians blogg blivit så stor, och varför den hjälpte många människor. För han kan skriva. Han har språket, och jag tror att han kan ha hjälpt många i en liknande situation enbart genom att vara förmögen att sätta ord på så svåra känslor. Det är beundransvärt att han lyckats skriva den här boken och få det att kännas litterärt samtidigt som han behövt fokusera på det hemska som ligger framför honom. För det är inte bara en halvdan blogg; Kristian har ett språk och ett eget uttryck som är utmärkande och poetiskt. Och det är svårt att inte känna sig träffad, samtidigt som man blir oerhört medveten om hur lycklig man ska vara som är frisk. Och samtidigt får man dåligt samvete över att man är det.

Ja, det är en märklig läsupplevelse. Jag går från att sucka halvt irriterat till att nästan gråta, från att älska hans språk till att önska att han ville ta ner det ett par pinnhål, från lycka över det egna livet till dåligt samvete över det. Kristian Gidlund är värd att beundras för att han skrivit så öppet om sin sjukdom och om döden på ett sätt som jag tror att få skulle kunna göra, och för att han låtit så många få läsa om en så svår och så privat resa som den mot livets slut. Men det betyder inte att boken är perfekt, även om det känns som om jag är världens sämsta människa när jag säger så.

"I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början", 2013

Bokrean

Nu på tisdag den 25:e februari börjar årets bokrea. Jag har inte riktigt koll på vilka böcker som reas ut, men jag har en känsla av att jag kommer hitta några stycken ändå. På Boxboxen, som är Bokia Killbergs egen bokblogg, tipsar bokhandlarna själva om vilka fynd som finns bland årets reaböcker.

Har ni några böcker ni har spanat in?

Glöm inte rösta!

... i Litto menar jag. Litteraturfestivalen på Litteraturmagazinets hemsida.

Nördkläder

Vad tycker ni om mitt nya linne?

För den som är intresserad av ett likadant så finns det på Wicked Clothes, samma sida som jag köpte tröjan med texten Don't let the Muggles get you down från. 

Vad bokförlagen måste fatta

Hank Green pratar om irriterande saker med böcker. Jag håller med. Om allt (utom kanske de grova sidkanterna. De kan vara snygga ibland.)

Den närmar sig

Årets bokrea. Jag undrar om jag kommer kunna låta bli att köpa något, jag som lovat mig själv att läsa ut alla böcker jag har innan jag köper nya. Förnuftets röst viskar nej.

Alltså shit, Sherlock

Herregud, vilken säsongsavslutning. Som alltid, ska väl tilläggas. Gillar hur Sherlock växer också, när jag såg det första avsnittet i säsong ett satt jag alldeles ensam och kollade, på rekommendation från en antikvariatinnehavare som har Sherlock Holmes som specialintresse. Numera släpar hela hushållet fram stolar och chips och dippa, och varenda människa verkar kolla.

Jag har lyckats hyfsat med att hålla mig undan spoilers också, vilket är en prestation om man spenderar så mycket tid på tumblr som jag gör. Tumblr är totalt galet i Sherlock, och särskilt i tanken på en homoerotisk relation mellan våra två huvudrollsinnehavare... Jag låter John Green summera.

Krig och cancer

Jag multitaskar... eller jag menar multiläser. Läser just nu Tid att älska dags att dö av E.M. Remarque, Harry Potter and the Chamber of Secrets, och I kroppen min av Kristian Gidlund.

Den sistnämnda är till en bokcirkel jag gått och blivit medlem i, Harry är för en slags tvåmanna-cirkel med min vän Johanna och Remarque är för mitt eget höga nöjes skull. Fast nöje och nöje, det är ju en krigsroman. Och imorgon är det säsongsavslutning för Sherlock - var tog tre veckor vägen?

Sherlock

Alltså, jag är så kär i Sherlock att ni anar inte. Taggar inför lördagarna veckorna ut. Kan inte vänta tills nästa helg och säsongsavslutningen. Åh. Och kolla här vilken fantastisk fanart jag har hittat!

Glöm inte rösta!

Deltävling två i Litteraturmagazinets Litteraturfestival pågår! Mycket roligare än tv-versionen med musik. I kväll tävlar så stora namn som August Strindberg, Fjodor Dostojevskij och William Golding mot nykomlingar som Suzanne Collins och Fredrik Backman. Vem får tolvan av dig?

Party like Jay

... och så hittar jag den här. Tror det är min nya önsketröja.

Klassisk filmkväll

Släpade mig upp från sängen för att hyra The Great Gatsby-filmen från 2013. Den var bättre än jag förväntat mig, men det kan bero mycket på att jag inte riktigt trodde på att den skulle kunna göra boken rättvisa. Men den var faktiskt bra över förväntan, även om den på något vis känns urvattnad och blek i jämförelse med boken. Å andra sidan - alla ursäkter att se Leonardo DiCaprio är bra ursäkter, och kan man göra det i form av en filmatisering av en bok... ja, desto bättre då.

Och imorgon blir det mer tv när andra avsnittet av Sherlock sänds på ettan. Kommer varken svara i telefon eller på tilltal. (det där med att ligga i horisontellt läge och titta på vackra människor passar mig ganska bra just nu).

Uppdatering från sjukbädden

Och så har jag blivit sjuk. Jag ligger i sängen och dricker te tillsammans med min hund. Köper saker jag egentligen inte har råd med online och läser Tid att älska dags att dö av Erich Maria Remarque. Skulle vilja se den nya filmatiseringen av Den store Gatsby också, men Netflix sviker mig och jag är för sjuk för att gå till videobutiken.

Brythjärta á la Fitzgerald

För alla Den store Gatsby-fans så hittade jag precis vänskaps/kärleks-halsband på just Gatsby-tema. Ett brutet ägg som symboliserar West Egg där Gatsby bor, och East Egg där Daisy bor. På baksidan står det Jay och Daisy.

Inte för att jag vet om just deras berättelse är en att försöka efterlikna, men hey, folk hyllar ju Romeo och Julia och inte var de mycket bättre. 

Halsbanden finns på Out of Print.

Recension: Smålands mörker av Henrik Bromander

Jag läser aldrig serier. Och jag menar aldrig. Som barn läste jag mycket Tintin och en del Zorro, innan jag gick över helt till skönlitteratur på prosa. Jag försökte ge det en chans med Stephen Kings The Dark Tower: Gunslinger Born, som var en adaption av boken Det mörka tornet: Magiker och glas och som utvecklades till en lång prolog till The Dark Tower-serien. Men inte ens då, med min favoritförfattare och helt fantastiskt vackra illustrationer, kunde jag komma in i berättelsen på samma sätt som med en prosaroman.

Men så blev jag tipsad om den här serieromanen, Smålands mörker. Och berättelsen lät väldigt lovande och intressant, så jag tänkte vad fan, man kan inte vara så himla enkelspårig, varför inte ge det en chans? Det är en tjock bok på omkring sexhundra sidor, men den går väldigt fort att läsa och är så gripande att man inte vill sluta. Den handlar om Erik Holmberg och hans uppväxt i småländska Nässjö, en tråkig, instängd liten stad som sett sina storhetsdagar komma och gå. Det är en uppväxt i en trasslig och splittrad familj; en mamma som är svår att älska, en frånvarande pappa som dricker och vars huvud är fullt av konspirationsteorier. Erik börjar skriva ner sitt liv i form av serier som han själv publicerar i ett fanzine som han döper till Ansikte. Han fortsätter ge ut den under en lång period, och pojken som gav ut det första numret blir en tonåring som blir en man; ett liv kantat av politik, våld och sorger, men också av kärlek, vänskap och skaparglädje.

Det är bara att konstatera: seriemediet är inte för mig. Jag tycker det är intressant och det är spännande att läsa en bok som är så fundamentalt annorlunda från det jag normalt läser, men tyvärr. Jag har svårt för att känna mig lika närvarande i berättelsen som i en prosatext, och jag upptäcker ständigt att jag läser pratbubblorna för fort och snabbt hoppar vidare till nästa, ibland nästan utan att ägna bilderna någon uppmärksamhet alls. Men jag märker också att det finns helt andra möjligheter i den här typen av berättande, en annan värld att upptäcka, som motsatta sidan av ett mynt jag aldrig brytt mig om att vända på. Delvis beror mina svårigheter kanske på att jag är en så ovan läsare av serier, men det griper mig aldrig riktigt på samma djupa sätt som prosatext kan göra, och det känns handikappande på något vis.

Detta till trots så tycker jag att själva berättelsen är oerhört intressant och den bär, hela vägen. Det är en originell historia som känns ny, samtidigt som den på något sätt blir allmängiltig. Den är lätt att relatera till och känna igen sig i. Det är det svenska småstadssyndromet, den småländska dialekten, och den ofta väldigt välskrivna dialogen som skapar en så tydlig närvarokänsla. Karaktärerna är alla mänskliga och komplexa, och en av bokens stora förtjänster är hur man tillåts komma Erik väldigt nära i och med hans självbiografiska tidning, som infogas då och då i boken. Plötsligt får man ett helt annat berättarperspektiv som ligger mycket närmare karaktären än vad man är van vid, och det blir en väldigt cool effekt.

Ändå kan jag aldrig riktigt känna att det griper tag ordentligt. Kanske har det att göra med att jag inte alls faller för typen av illustrationer; en ganska enkel och avsiktligt lite slarvig tecknarstil. Det kan också vara all politik som är så central, eftersom jag själv är så oerhört ointresserad av den typen av konflikter. Politiken och Eriks engagemang för fascismen är en stor del av handlingen, och jag känner inte alltid att jag är helt med i båten, så att säga, just för att jag är så otroligt oinsatt. Ändå gillar jag hur det politiska temat utvecklas och gör att romanen riktar en ganska nykter, om än oroväckande spotlight på hur Sverige och Europa håller på att förändras.

Smålands mörker är bitvis en väldigt svart berättelse som vältrar sig i mörkret den anspelar på i titeln, men den innehåller också ljusglimtar - den första kärleken, den älskvärde farfadern som är full av berättelser, nära vänskapsrelationer och kärleken till skapandet. Alla delar bidrar till en trovärdig livshistoria.

Jag rekommenderar definitivt Smålands mörker, också till de som inte normalt läser serieromaner. Någon gång ska ju vara den första, eller hur? Och jag är glad att jag läst den, även om jag fortfarande har svårt för formatet.

"Smålands mörker", 2012

Litto framför Mello any day...

Litteraturmagasinet erbjuder ett alternativ till Melodifestivalen - Litteraturfestivalen. In och rösta!

Väntan är över

Nu missar ni väl inte säsongsstarten för Sherlock på ettan ikväll? Tredje säsongen drar igång med avsnittet The Empty Hearse. Nittio minuter fyllda med hintar till Conan Doyle, smart dialog och - icke att förglömma - massor med Benedict Cumberbatch. Taggad är bara förnamnet!