Men så blev jag tipsad om den här serieromanen, Smålands mörker. Och berättelsen lät väldigt lovande och intressant, så jag tänkte vad fan, man kan inte vara så himla enkelspårig, varför inte ge det en chans? Det är en tjock bok på omkring sexhundra sidor, men den går väldigt fort att läsa och är så gripande att man inte vill sluta. Den handlar om Erik Holmberg och hans uppväxt i småländska Nässjö, en tråkig, instängd liten stad som sett sina storhetsdagar komma och gå. Det är en uppväxt i en trasslig och splittrad familj; en mamma som är svår att älska, en frånvarande pappa som dricker och vars huvud är fullt av konspirationsteorier. Erik börjar skriva ner sitt liv i form av serier som han själv publicerar i ett fanzine som han döper till Ansikte. Han fortsätter ge ut den under en lång period, och pojken som gav ut det första numret blir en tonåring som blir en man; ett liv kantat av politik, våld och sorger, men också av kärlek, vänskap och skaparglädje.
Det är bara att konstatera: seriemediet är inte för mig. Jag tycker det är intressant och det är spännande att läsa en bok som är så fundamentalt annorlunda från det jag normalt läser, men tyvärr. Jag har svårt för att känna mig lika närvarande i berättelsen som i en prosatext, och jag upptäcker ständigt att jag läser pratbubblorna för fort och snabbt hoppar vidare till nästa, ibland nästan utan att ägna bilderna någon uppmärksamhet alls. Men jag märker också att det finns helt andra möjligheter i den här typen av berättande, en annan värld att upptäcka, som motsatta sidan av ett mynt jag aldrig brytt mig om att vända på. Delvis beror mina svårigheter kanske på att jag är en så ovan läsare av serier, men det griper mig aldrig riktigt på samma djupa sätt som prosatext kan göra, och det känns handikappande på något vis.
Detta till trots så tycker jag att själva berättelsen är oerhört intressant och den bär, hela vägen. Det är en originell historia som känns ny, samtidigt som den på något sätt blir allmängiltig. Den är lätt att relatera till och känna igen sig i. Det är det svenska småstadssyndromet, den småländska dialekten, och den ofta väldigt välskrivna dialogen som skapar en så tydlig närvarokänsla. Karaktärerna är alla mänskliga och komplexa, och en av bokens stora förtjänster är hur man tillåts komma Erik väldigt nära i och med hans självbiografiska tidning, som infogas då och då i boken. Plötsligt får man ett helt annat berättarperspektiv som ligger mycket närmare karaktären än vad man är van vid, och det blir en väldigt cool effekt.
Ändå kan jag aldrig riktigt känna att det griper tag ordentligt. Kanske har det att göra med att jag inte alls faller för typen av illustrationer; en ganska enkel och avsiktligt lite slarvig tecknarstil. Det kan också vara all politik som är så central, eftersom jag själv är så oerhört ointresserad av den typen av konflikter. Politiken och Eriks engagemang för fascismen är en stor del av handlingen, och jag känner inte alltid att jag är helt med i båten, så att säga, just för att jag är så otroligt oinsatt. Ändå gillar jag hur det politiska temat utvecklas och gör att romanen riktar en ganska nykter, om än oroväckande spotlight på hur Sverige och Europa håller på att förändras.
Smålands mörker är bitvis en väldigt svart berättelse som vältrar sig i mörkret den anspelar på i titeln, men den innehåller också ljusglimtar - den första kärleken, den älskvärde farfadern som är full av berättelser, nära vänskapsrelationer och kärleken till skapandet. Alla delar bidrar till en trovärdig livshistoria.
Jag rekommenderar definitivt Smålands mörker, också till de som inte normalt läser serieromaner. Någon gång ska ju vara den första, eller hur? Och jag är glad att jag läst den, även om jag fortfarande har svårt för formatet.
"Smålands mörker", 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar