Boktröjor

Idag släppte Litographs, som gör de ascoola affischerna, några av sina motiv som tryck på t-shirts. Jag kan inte ens beskriva hur glad jag blir av tanken att jag kommer kunna ha på mig en bok. Just nu går det att välja mellan Alice i underlandet, Moby Dick, Om arternas uppkomst, Peter Pan, Sherlock Holmes äventyr, och Den store Gatsby. Jag ser spänt fram emot vilka motiv som kommer dyka upp.

Här har ni länken om ni vill beställa: http://www.litographs.com/collections/t-shirts

Loppisfynd

Igår var jag på loppisrunda med klassen i Visby. Bland annat besökte vi 9 Liv, second hand-butiken som finansierar Visbys katthem. Där hittade jag de här två böckerna, Den trettonde historien av Diane Setterfield, som jag blivit tipsad om av en engelsklärare för flera år sedan, och Varför deppar Gilbert Grape av Peter Hedges (vilket är en fruktansvärd översättning av What's Eating Gilbert Grape), som jag velat läsa väldigt länge för att jag vill se filmen, typ. Sammanlagt tjugo kronor - jag älskar loppisar :)

 



White Fang på väggen

Jag har hittat min kamerasladd! Vilket betyder att ni kan få se en bild av min White Fang-affish!

Allt det grå i bilden är alltså bokstäver. Hela romanen finns tryckt på den här postern - här har ni en närbild av ögat:

Veckans recension: Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell

Jag dör litegrann. Ärligt talat, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen medan jag läser den här boken. Jag föll snabbt och hårt för förra delen i serien, som ni nog vet vid det här laget, och det här är en så direkt fortsättning att det känns som om jag aldrig bytt bok. Jag har läst ut den här boken på en enda dag, i två långa sessioner där det känts som om jag varit rent fysiskt okapabel att lägga ifrån mig boken. Jag har dragits till den hela tiden, som en insekt till ett ljus.

Det är så skönt att återse de här karaktärerna, trots att jag vet vilka hemska saker som kommer hända dem. Paul, Lars-Åke, Seppo, Reine och Bengt. Och så Rasmus och Benjamin, så klart. Jag vill bara fortsätta läsa och jag vill aldrig att det ska ta slut.

Det är svårt att återge handlingen eftersom boken hoppar så mycket i tid. Det är fortfarande Rasmus och Benjamins kärlekshistoria, blandat med andra karaktärers livsöden, AIDS historia och framfart, så styrkt av fakta och artiklar att det emellanåt känns som om boken närmar sig en fackbok. Benjamin och Rasmus kämpar för att få sitt förhållande att fungera i ett samhälle som redan föraktar dem. Benjamin försöker få ihop sin religion och sin kärlek samtidigt som Rasmus känner att han inte har en plats i Benjamins liv. Och runt dem insjuknar deras närmaste vänner, de som blivit som en familj. Insjuknar och dör. Och det är så gripande. Det är så vackert, så storslaget, så sorgligt och så fruktansvärt viktigt.

För Torka aldrig tårar utan handskar är en viktig serie framför allt annat. Den konfronterar allt det hemska som homosexuella män utsattes för under AIDS-epidemin och hysterin, all diskriminering, all utsatthet, all rädsla och all död. Den är obarmhärtig och den är arg, och samtidigt skriven på det där väldigt Gardell-iska viset som letar sig in under skinnet och lägger sig där. Jag var bokstavligt talat tvungen att resa mig upp flera gånger under läsningen av den här boken och bara gå runt och säga ”gud, gud, gud, gud, jag döööör” flera gånger om. Trots att jag sett tv-serien, trots att jag ser precis vad som kommer att hända. För den här boken sätter sig så långt inne hos mig och slår an alla strängar samtidigt. Humorn, sorgen, kärleken, skönheten, äcklet och tragiken. Allting.

Och tv-serien, ja. Nu har jag ju sett den, och jag måste väl ändå erkänna att det är aningens irriterande att se huvudrollsinnehavarna i mitt huvud då och då istället för mina egna, personliga versioner av Rasmus och Benjamin. Jag kan inte låta bli att önska att de hade släppt tv-serien efter att alla böcker var utgivna, så att jag sluppit bli spoilad. Ändå är böckerna så mycket mer innehållsrika, så mycket fylligare, och så mycket mäktigare. Det finns saker i de här böckerna som inte möjligtvis, någonsin skulle gå att få fram i en tvruta. Formuleringar som får hjärtat att värka. 
Men visst finns det saker jag är lite tveksam till. Romanen är inte gudomlig. Jag önskar till exempel att det låg ännu mer fokus på Rasmus och Benjamin. Jag vill så himla gärna läsa om dem, och jag kan inte låta bli att vara lite otålig när andra karaktärer kommer för mycket emellan. Boken hoppar väldigt mycket i tid, så till den grad att jag ofta har svårt att hålla isär händelsernas ordningsföljd. Och boken saknar ett slut som gör att den känns som en egen roman. Jag har intrycket av att det här är en enda stor, tjock bok indelad i tre huvuddelar. Och ibland önskar jag faktiskt att det vore så, för att jag i så fall bara skulle kunna läsa vidare. Jag vill ha mer. Jag skulle vilja att den här boken var längre, dubbelt så lång eller ännu längre, bara för att jag inte vill att den ska ta slut. Bara för att jag inte vill behöva vänta ända tills augusti för att få läsa den sista delen.

Men åh, vad jag älskar den. Hela serien, faktiskt. Angelägenheten i den, styrkan, språket, karaktärerna, allt. Jag vet att de fått kritik för att de bara handlar om män, men herregud, jag tycker faktiskt det är ganska naturligt att den gör det. Jag måste faktiskt till och med tillägga att jag tycker det är ganska fantastiskt hur Jonas Gardell lyckas skildra de utomståendes, särskilt föräldrarnas, homofobiska beteende utan att det blir hatiskt och fördömande. Tvärtom blir det mänskligt och klumpigt kärleksfullt.

Jag vill också påpeka hur snygga de här böckerna är rent estetiskt. Efter att ha läst förra romanen såg jag en intervju med Gardell där han berättade att fotona på framsidorna är foton av honom själv som ung, och att den kille som håller om honom på framsidan av första boken är en av de som tog livet av sig efter att ha fått beskedet att han var HIV-positiv. Som om mitt hjärta inte var tillräckligt utsatt redan.

Jag längtar efter tredje delen. Jag vill bara läsa vidare. Just nu upptas alla mina tankar av begäret att få läsa mer. Och augusti känns plötsligt så långt bort.

”Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen”, 2013

Just nu...

... läser jag Alice i underlandet och borde egentligen börja läsa Förvandling av Eva Adolfsson till skolan, men jag vill läsa ut Alice först. Det är kul att gå i skolan när man får böcker titt som tätt. Den här terminen har jag, förutom Förvandling, fått Sent i november av Tove Jansson, Yarden av Kristian Lundberg, och Viskningar i mörkret av H.P. Lovecraft. Och nu nästa vecka kommer Per Hansson, poeten, till skolan! Jag är riktigt taggad!

Veckans recension: Paper Towns av John Green

Efter att ha läst The Fault in Our Stars, som jag älskar, bestämde jag mig för att jag vill läsa mer av John Green. Tidigare läste jag den svenska översättningen av Looking for Alaska (Var är Alaska?), och tyckte att den var helt okej men inte mycket mer. Paper Towns är lite likadan.

Quentin går sista året i High School och har i hela sitt liv varit förälskad i Margo Roth Spiegelman, tjejen som bor granne med honom. Margo är unik – en vacker, äventyrslysten person som alltid verkar göra precis vad hon själv vill och aldrig lyssnar på någon annan. Hon rymmer ständigt hemifrån och är besatt av mysterier. När hon försvinner veckan innan studenten har Quentin anledning att tro att hon menar allvar den här gången. När han hittar ledtrådar som hon lämnat efter sig börjar han följa dem. Men medan han letar efter henne börjar han också undra – vem är Margo egentligen?

Paper Towns påminner mig väldigt mycket om Var är Alaska?, både när det kommer till teman och karaktärer. Trots att det var längesedan jag läste Alaska så känner jag igen mycket av den berättelsen i den här. Det är inte dåligt, men lite irriterande, som om jag läser en annan version av samma bok. 

Dessutom känns den här boken lite glättig – ett konstigt ord att använda, men det är vad jag kommer att tänka på. Den är lite som en film på det sättet att den känns alldeles för planerad. Alla replikskiften är så snabba och kvicka att det blir överdrivet, upplägget på boken känns klyschigt på något vis, och ändå krockar allt detta med hur plågsamt mänsklig den lyckas vara samtidigt. John Greens styrka är denna nakenhet, den här mänskligheten, som är så starkt närvarande. När man som minst anar det kommer det en klockren rad som slår till en i hjärttrakten, någon så briljant skriven mening som gräver sig ner i mig och som inte släpper taget. Detta händer flera gånger under läsningen, och det gör att jag gillar boken väldigt mycket trots hur överdriven jag tycker den är ibland.

Det glättiga, överdrivna i boken känns faktiskt som någonting som är väldigt amerikanskt, något som jag kopplar till smöriga slut och exakt timing. Ändå blir Paper Towns aldrig riktigt så illa som jag ibland är rädd för, och slutet känns bitterljuvt och vackert just för att det är mer trovärdigt än vad jag väntat mig att det skulle vara. Humorn känns också ibland nödvändig eftersom de underliggande teman som finns i boken är så pass mörka. Det handlar om att bryta sig loss, om att växa upp och framför allt om att inse att människor är mer komplexa än vad vi någonsin kan förstå. Boken tar upp saker som känns som grundläggande, existensiella frågor för oss som människor, och just därför förhindrar den härliga humorn att boken blir alldeles för mycket av detta.

Och jag gillar faktiskt Paper Towns. Den må lämna mig mycket mindre berörd än The Fault in Our Stars gjorde, och den har sina brister, men jag faller ändå för handlingen, det kittlande i den skattjakt som Quentin ger sig ut på, med alla de ledtrådar som så småningom ska leda till Margo. Att sedan vissa saker är alldeles för uppenbara och att jag irriterar mig lite på det plastigt amerikanska kan bero på att det här faktiskt är en ungdomsbok. Jag tycker ändå att den är viktig, att den är bra, rolig och sorglig på samma gång. Och det är ganska ovanligt att en författare lyckas med alla de sakerna samtidigt.

För att avsluta det hela; jag uppskattar den här boken för att den lyckas blanda humor, allvar, kärlek och vänskap i en mix som är väldigt snygg, men den får minuspoäng för att den ibland går lite över gränsen med humorn och det överdrivna. I stort sett är den ändå en helt okej roman som jag är glad att jag läst.

”Paper Towns”, 2010

Ångesten i en bra bok

Jag har läst i typ tre timmar nu, och är redan igenom halva Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen. Om jag inte aktar mig kommer den att vara slut ikväll. Jag vill inte!

I-landsproblem á la boknörd

Fattar ni hur jobbigt det är för mig att Torka aldrig tårar utan handskar 2 kom med posten idag, och jag måste plugga?

White Fang-poster

Igår fick jag hem min White Fang-poster från Litographs, men eftersom jag är en klant och har slarvat bort usb-kabeln till min kamera under jullovet så kan jag inte ladda upp en bild på den till er. Suck. Jag lovar på heder och samvete att ladda upp en bild så fort jag fixat en ny sladd!

Jag trodde aldrig den här dagen skulle komma...

... men nu är jag tillbaka på Gotland, och mitt problem är att jag har för många böcker med mig hem. Jag älskar dem alla, men var fan ska jag ställa allihop?

Veckans recension: Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates

Att läsa Joyce Carol Oates är ganska märkligt, tycker jag. Det känns alltid som om jag inte vet vad jag ger mig in på med hennes böcker, trots att jag läst henne förut. Som högstadieelev läste jag Vilda gröna ögon som jag visserligen knappt minns ett dyft av, i gymnasiet läste jag Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg  och där minns jag hur gripen jag blev. Och senast förra året läste jag Älskade syster, som jag i ärlighetens namn inte tyckte var nåt vidare. Ändå känns det som att läsa en helt ny författare när jag slår upp Dödgrävarens dotter, som jag fått som läxa att läsa till skolan. Oates är en så otroligt mångsidig och varierad författare att det nästan är kusligt. Medan jag minns hur intensiv och snabb Efter kraschen var och hur berörd jag blev av den, och hur besviken jag var på Älskade syster, är det ganska konstigt att här hitta en utdragen, fyllig och extremt välskriven berättelse.

 Det handlar om Rebecca Schwart, som kommer till Amerika med sin familj i slutet på trettiotalet. Fadern får anställning som dödgrävare i det lilla samhället Milburn i delstaten New York, och familjen på fem personer tränger in sig i ett smutsigt, fallfärdigt stenhus där Rebecca växer upp i fattigdom och utanförskap. Familjen blir hånad och utpekad eftersom de är annorlunda, och rädslan för fadern och föraktet för modern är något som präglar Rebeccas hela uppväxt. Det hela urartar i en våldsam tragedi som kastar ut Rebecca i ett ensamt, självständigt liv. Hon gifter sig med en grym man och inser snart att hon måste fly, om inte för sig själv så åtminstone för sonens skull. Hon byter identitet och tar sig fram genom ett Amerika som hon aldrig på riktigt varit en del av, för att försäkra sig om att hennes begåvade son kommer ha en framtid.

Som alltid med böcker som man får tilldelat sig i skolan med en deadline så är läsningen av Dödgrävarens dotter en aning kämpig. Missförstå mig inte nu, för det här är en mycket bra bok, men under min läsning har det funnits ett stressmoment som dragit ner på det roliga i att läsa den här boken. Jag kände aldrig att det här var en bok som jag var särskilt intresserad av eller som jag verkligen ville läsa, och det har påverkat min läsning.

Hursomhelst så är den här långa romanen på över 600 sidor en levnadsskildring mer än något annat. Vi får följa en kvinnas kamp för ett värdigt liv i en tid då det inte fanns självklara rättigheter om man var kvinna. Vad som börjar med en flickas uppväxt i en omgivning full av hat och skräck utvecklas till en berättelse om en härdad, viljestark kvinna som är fast besluten att göra allt som krävs för sig själv och sitt barn. Och det hela är en väldigt utstuderad, bra roman som känns så förankrad i dåtidens verklighet att man verkligen kan se de tidstypiska miljöerna framför sig.

Boken är enormt detaljerad i sina beskrivningar men håller ändå en snygg balans. Det märks att Oates är en van författare som spelar på ett instrument hon är väl bekant med. Som läsare är man trygg i hennes berättarstil, som är klassisk utan att vara tråkig och unik utan att det stilistiska tar över. Jag gillar det, det passar väl ihop med berättelsen som ofta känns mer som någons  memoarer än som en faktiskt påhittad berättelse. Det är imponerande hur väl sammansatt den är, och hur oberäknelig den är i handlingen. Det är verkligen som att läsa om ett liv, och jag har aldrig någonsin problem med att tro på romanen.

Dock är boken väldigt amerikansk. Vilket väl är ett av dess stora teman, men som svensk läsare finns det ändå en distans mellan mig och boken som förmodligen beror inte bara på tidsskillnaden utan också på att boken är så förankrad i det amerikanska samhället att jag inte riktigt hör hemma i den som läsare.

Jag tycker om den här boken trots att det inte är en bok jag skulle ha plockat upp själv. Det finns mycket i den som jag tycker är imponerande berättarkonst, skicklig karaktärsteckning och intressanta teman. Ändå finns det någonting med den som gör att den inte riktigt når mitt innersta. Om det beror på att det är en ”skolbok” vet jag inte, men det kan mycket väl vara så. Hur som helst är det intressant att se hur olik Oates är sig själv från gång till gång, och jag måste säga att det är enormt intressant att se hur hon experimenterar från bok till bok. Jag märker hur duktig hon är och det är en stor del av romanens förbehållning.

Jag gillar den komplexa bilden av kvinnan som målas upp, att boken aldrig pratar i svart och vitt och hur verklig den känns, som någons egna minnen. Det är en bok om utanförskap, alienation, rasism och sexism, allting med Rebecca som det levande exemplet, och det är otroligt snyggt gjort. Jag gillar hantverket och jag gillar att jag aldrig behöver vara osäker på författaren när jag läser. Det är värt oerhört mycket. Det finns en tuffhet och kärvhet som verkligen tilltalar mig, och även om Dödgrävarens dotter inte kommer hamna på listan över årets bästa böcker, så är den onekligen en mycket bra roman som jag inte tvekar att rekommendera.

”The Gravedigger’s Daughter”, 2007

Julklappsböcker

Jag kan ju passa på att visa böckerna jag fick i julklapp också. Ni får ursäkta hur crappy kvaliten är, för jag tog bilden med mobilen. Hur som helst:



Av min kära syster fick jag Paper Towns av John Green, och de två böckerna Studentkokboken och Studentdrinkboken.

 

I ett stort paket från mamma hittade jag Alice i Underlandet av Lewis Carroll tillsammans med Skräck och avsky i Las Vegas av Hunter S. Thompson (och dessutom sjätte säsongen av Dexter, men det är en annan historia).

 

Och av min amerikanska vän Timothy fick jag en snygg nyutgåva av Baskervilles hund av sir Arthur Conan Doyle. För man kan helt enkelt aldrig ha för mycket Sherlock Holmes i hyllan, det är min filosofi. Vad fick ni för böcker i julklapp?

Bokåret 2012

1. De fem bästa böckerna du läste under 2012?
- The Fault in Our Stars av John Green. Jag satt på Heathrowflygplatsen och läste bort all väntetid. Och grät så att det var pinsamt, men det var den värd. Så fruktansvärt vacker, sorglig och viktig.

- Att göra upp eld/Månansiktet av Jack London. En liten gallrad bok från mitt bibliotek, tunn så att den håller på att försvinna och så äckligt välskriven att jag satt och vred mig i plågor när jag läste om mannen som fryser ihjäl i Alaskas vildmark.

- Den andra pojken av Willy Russell. En fin, välskriven bok om skuld och utanförskap och idoldyrkan. Brittisk humor och mänsklig tragik i en väl avvägd blanding som jag tyckte var väldigt tilltalande.

- Räddaren i nöden av J.D. Salinger. En klassiker jag varit lite tveksam till (hur sjutton fick jag för mig att den var en kärleksroman?) men som verkligen överraskade mig. Det ungdomliga sökandet, det fruktansvärda i att växa upp - allt med en humor och igenkänningsfaktor.

- Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell. Den liknar The Fault in Our Stars i det avseendet att den handlar om kärlek och dödlig sjukdom. Fantastisk romanserie som jag måstemåstemåste få läsa vidare i.

2. De fem böckerna som gjorde dig mest besviken?
- Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Jag trodde i ärlighetens namn att den skulle vara bättre. Den var alldeles för överarbetad, för svulstig och jag hade svårt att se varför boken behövde alla de där sidorna. Mycket beror väl på att jag hört så mycket gott om den och fått för höga förväntingar.

- The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky. Jag fattar inte riktigt grejen med den boken - jag menar, jag gillade den, men jag tyckte inte att den var så exceptionell som alla säger. Återigen blev jag lurad av att så många sagt att den var så bra.

- Abarat - Absolute Midnight av Clive Barker. Kom igen, ärligt talat. Vad i helvete håller Clive Barker på med i den här boken? Jag fattade ingenting - det här var en hett efterlängtad bok som för mig bara föll platt till marken. Åtta års väntan för att se författaren jag beundrat rasera halva sin skapelse? Inte kul.

- Nattvakt av Kit Whitfield. Även här en alldeles för överarbetad bok som började bra, men som visade sig bli en stereotypisk, tråkig, förutsägbar bok som jag blev uppriktigt arg på när den närmade sig slutet.

- Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Jag menar, jag inser vad den här boken vill säga, men jag hade enorma problem med att tro på den, och jag fattar verkligen inte storheten i det litterära hantverket, bara i idén. Och det räcker tyvärr inte hela vägen för min del.

3. Mest chockerande (på ett bra sätt) boken under 2012?
Är det okej att välja en fackbok? För En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam gapade jag i förfäran åt flera gånger. Inte på ett bra sätt, visserligen, men ändå på ett sätt som var nyttigt med tanke på vad man insåg. Fy fan, vad vidriga saker folk utsätter varandra för.

4. Den bok/de böcker du rekommenderade mest till andra under 2012?
The Fault in Our Stars av John Green, Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell, och Att göra upp eld/Månansiket av Jack London.

5. Den bästa serien du upptäckte under 2012?
Torka aldrig tårar utan handskar.

6. Favoritförfattare du upptäckte 2012?
Jag har faktiskt inte hittat en författare i år som jag läst mer än ett verk av. Så jag får hoppa över den frågan.

7. Den mest spännande, fängslande boken?
Hm, The Fault in Our Stars kunde jag verkligen inte hålla mig ifrån ens när folk tittade konstigt på mig för att jag satt och grät. Och inte Torka aldrig tårar heller, faktiskt, men båda de här böckerna läste jag under resor, så det har kanske något med det att göra.

8. Den bok du såg mest fram emot?
Abarat - Absolute Midnight av Clive Barker. Det är synd att den blev en sådan besvikelse.

9. Det finaste omslaget på en bok du läste 2012?
Jag gillade verkligen hela grejen med omslaget till Nattsvart, stjärnlöst av Stephen King, där baksidan speglade framsidan i varenda liten detalj - mannen, katten, portföljen:

10. Den mest minnesvärda karaktären du stötte på?
Holden Caulfield från Räddaren i nöden. He thinks you're a phony. Fast jag måste erkänna att Paul från Torka aldrig tårar också står högt på listan!

11. Vilken bok var vackrast skriven?
Hm, det var svårt. Never let me go av Kazuo Ishiguro var väldigt vacker, men det var både The Fault in Our Stars och Torka aldrig tårar också.

12. Vilken bok påverkade dig mest?
En riktig våldtäktsman, kanske. Eller, igen, The Fault in Our Stars och Torka aldrig tårar. Haha, jag vet att den här skivan har ett hack.

13. Vilken bok kan du inte fatta att du INTE läst förrän 2012?
Vägbygge och Vinterverk av Stephen King. Två av de få böckerna jag inte läst av honom, och som jag är förvånad över att jag inte läst innan eftersom de inte är nyutgivna.

14. Favoritcitat från en bok du läst 2012?
Det finns många, men jag föll verkligen för det här stycket, från Torka aldrig tårar utan handskar:

"Ute är snö och vinter och vinden blåser kall över staden. Röken stiger ur stadens skorstenar, som offerrök, för att blidka Jehova Gud däruppe.
Jehova som han lämnade för denne unge man som ligger i sängen. Jehova som han lämnade för denne utmärglade, avmagrade rest av en människa, med ansikte och kropp vanställda och förstörda av cancersvulster och svampangrepp.
Denne man som han älskar."

Dessutom gillar jag det här, från The Fault in Our Stars:

"Only now that I loved a grenade did I understand the foolishness of trying to save others from my own impending fragmentation; I couldn't unlove Augustus Waters. And I didn't want to."

15. Den bok du läste 2012, som du kan tänka dig att läsa om 2013?
Torka aldrig tårar utan handskar, The Fault in Our Stars, första berättelsen i Vinterverk, och så vill jag läsa Räddaren i nöden, fast på engelska.

16. Vilken bok hade en scen som gjorde att du kände dig tvungen att prata med någon om den (en wtf-stund, ett galet avslöjande, en sexig kyss, etc). Spoila inte!
Både Torka aldrig tårar utan handskar och The Fault in Our Stars hade scener som jag ville berätta för någon om, för att de kändes så stora och så viktiga.

Och i och med den här listan så upptäckt jag att rent kvalitetsmässigt har det här året varit bättre än 2012. Förra året minns jag att jag hade problem att hitta kandidater till de bästa fem böckerna, och i år har jag till och med en bok som jag skulle vilja ha in där men som jag valde bort (Vinterverk av Stephen King). Så även om jag läst färre böcker i år så har årets i alla fall varit bättre!