Veckans recension: Paper Towns av John Green

Efter att ha läst The Fault in Our Stars, som jag älskar, bestämde jag mig för att jag vill läsa mer av John Green. Tidigare läste jag den svenska översättningen av Looking for Alaska (Var är Alaska?), och tyckte att den var helt okej men inte mycket mer. Paper Towns är lite likadan.

Quentin går sista året i High School och har i hela sitt liv varit förälskad i Margo Roth Spiegelman, tjejen som bor granne med honom. Margo är unik – en vacker, äventyrslysten person som alltid verkar göra precis vad hon själv vill och aldrig lyssnar på någon annan. Hon rymmer ständigt hemifrån och är besatt av mysterier. När hon försvinner veckan innan studenten har Quentin anledning att tro att hon menar allvar den här gången. När han hittar ledtrådar som hon lämnat efter sig börjar han följa dem. Men medan han letar efter henne börjar han också undra – vem är Margo egentligen?

Paper Towns påminner mig väldigt mycket om Var är Alaska?, både när det kommer till teman och karaktärer. Trots att det var längesedan jag läste Alaska så känner jag igen mycket av den berättelsen i den här. Det är inte dåligt, men lite irriterande, som om jag läser en annan version av samma bok. 

Dessutom känns den här boken lite glättig – ett konstigt ord att använda, men det är vad jag kommer att tänka på. Den är lite som en film på det sättet att den känns alldeles för planerad. Alla replikskiften är så snabba och kvicka att det blir överdrivet, upplägget på boken känns klyschigt på något vis, och ändå krockar allt detta med hur plågsamt mänsklig den lyckas vara samtidigt. John Greens styrka är denna nakenhet, den här mänskligheten, som är så starkt närvarande. När man som minst anar det kommer det en klockren rad som slår till en i hjärttrakten, någon så briljant skriven mening som gräver sig ner i mig och som inte släpper taget. Detta händer flera gånger under läsningen, och det gör att jag gillar boken väldigt mycket trots hur överdriven jag tycker den är ibland.

Det glättiga, överdrivna i boken känns faktiskt som någonting som är väldigt amerikanskt, något som jag kopplar till smöriga slut och exakt timing. Ändå blir Paper Towns aldrig riktigt så illa som jag ibland är rädd för, och slutet känns bitterljuvt och vackert just för att det är mer trovärdigt än vad jag väntat mig att det skulle vara. Humorn känns också ibland nödvändig eftersom de underliggande teman som finns i boken är så pass mörka. Det handlar om att bryta sig loss, om att växa upp och framför allt om att inse att människor är mer komplexa än vad vi någonsin kan förstå. Boken tar upp saker som känns som grundläggande, existensiella frågor för oss som människor, och just därför förhindrar den härliga humorn att boken blir alldeles för mycket av detta.

Och jag gillar faktiskt Paper Towns. Den må lämna mig mycket mindre berörd än The Fault in Our Stars gjorde, och den har sina brister, men jag faller ändå för handlingen, det kittlande i den skattjakt som Quentin ger sig ut på, med alla de ledtrådar som så småningom ska leda till Margo. Att sedan vissa saker är alldeles för uppenbara och att jag irriterar mig lite på det plastigt amerikanska kan bero på att det här faktiskt är en ungdomsbok. Jag tycker ändå att den är viktig, att den är bra, rolig och sorglig på samma gång. Och det är ganska ovanligt att en författare lyckas med alla de sakerna samtidigt.

För att avsluta det hela; jag uppskattar den här boken för att den lyckas blanda humor, allvar, kärlek och vänskap i en mix som är väldigt snygg, men den får minuspoäng för att den ibland går lite över gränsen med humorn och det överdrivna. I stort sett är den ändå en helt okej roman som jag är glad att jag läst.

”Paper Towns”, 2010