Nörderi på blodigt allvar

Just nu är jag mer eller mindre absorberad i ett True Blood-maraton, samtidigt som jag läser Charlaine Harris böcker som ligger till grund för tv-serien.
Jag har noll liv, men jag är glad ändå.

Veckans recension: Dead Until Dark av Charlaine Harris

När jag fick reda på att True Blood, tv-serien jag älskar, är baserad på en bokserie blev jag först glad (eftersom i princip allt som är bra på tv från början varit böcker – kolla bara upp alla dina favoritfilmer så ser du vad jag menar), och sedan lite kluven. Borde man läsa böckerna först? Om man sett serien, är det ens en idé att ge sig på böckerna? Framförallt var jag rädd att jag skulle ogilla tv-serien om jag började läsa, men när jag fick höra från flera håll att serien och böckerna var väldigt olika, så då bestämde jag mig för att ge dem en chans.

Bokserien går under titeln The Sookie Stackhouse Novels, eller Southern Vampire Mysteries, vilket är en titel som faktiskt säger det mesta. Det är precis vad det handlar om. I den här första boken (som ligger till grund för hela första säsongen av True Blood) möter vi Sookie Stackhouse, en ung tjej som jobbar som servitris i småstaden Bon Temps i Louisiana. Vampyrerna har nyss ”kommit ut ur kistan”, och erkänt sin existens för den mänskliga delen av befolkningen, och Sookie kan knappt bärga sig tills hon får träffa en riktig vampyr. Alla i Bon Temps tycker att Sookie är lite konstig – de flesta misstänker att hon har någon övernaturlig förmåga att läsa tankar, men ingen vill riktigt säga det rakt ut. När till slut en vampyr faktiskt kliver in på restaurangen där Sookie jobbar, dröjer det inte länge förrän hon lär känna honom närmare. Det blir dock problematiskt när flera unga kvinnor i området blir våldsamt mördade – alla med ett visst intresse för vampyrer. Är Sookie näst på tur?

Jag måste säga att jag blev förvånad över hur väl True Blood håller sig till sin förlaga. Visst finns det stora skillnader – kanske framförallt att serien är mycket mer extrem än boken och följer långt fler karaktärer – men grundberättelsen är densamma. Det gör givetvis mitt läsande rätt handikappat, eftersom jag vet vad som kommer hända, och inte minst vem mördaren är. Men trots det kan jag uppskatta boken. Jag gillar den framförallt för att den känns så väldigt kravlös. Det här är inte Dostojevskij, du kan läsa den här boken utan att känna att den vill vara för mycket. Den gör inga anspråk på att vara mer än vad den är, och det är skönt med sådana böcker ibland.

Dead Until Dark är också väldigt rolig. Visst är jag förberedd på det mesta eftersom jag sett True Blood, men det är ändå rätt festligt att det finns syntetiskt blod framställt av någon i Japan, att vampyren heter Bill, och att han har så vanliga problem som att inte kunna få tag på hantverkare eftersom han inte är vaken på dagarna. Det är helt enkelt roligt.

Att Sookie dessutom är en väldigt kul huvudkaraktär gör inte det hela sämre. Hon är spontan, glad, konstig och söt. Hon är en rolig blanding mellan den naiva, levnadsglada blondinen som är nyfiken nog att bli dödad i den mörka gränden, samtidigt som hon är tuff, vägrar bli trampad på och inte tvekar att slå på någon med ett dödligt vapen. Jag tror att många kan irritera sig på henne, men jag tycker att hon är väldigt mänsklig. Hon är precis så konstig som vi alla är, på något vis. Och, ja, just det – hon kan läsa tankar, vilket gör henne mindre pryd och naiv än vad omgivningen faktiskt tror.

Dessutom presenterar den en intressant bild av utanförskap. Diskrimineringen mot vampyrer är väldigt framträdande i boken och drar paralleller till rasism och homofobi. Det blir intressant när författaren använder sig av något så absurt som vampyrer för att påminna om de här sakerna. Jag gillar det, för det är originellt och det blir väldigt tydligt utan att någonsin läxa upp läsaren med pekpinnar.

Dead Until Dark är rolig läsning. Jag kan inte säga mer än så. Boken känns originell när den presenterar en klassisk mordgåta i annorlunda tappning, och jag vet att ju fler böcker jag läser i den här serien, desto roligare kommer det att bli, eftersom jag efter en viss punkt inte längre kommer veta vad som händer härnäst.

Men tills dess kommer jag ändå inte sluta titta på True Blood. Fakturm är att fjärde säsongen står osedd i hyllan och väntar...

”Dead Until Dark”, 2001

Sommarböcker

Man vet att det är sommar när man kan sitta ute och sola medan man läser. Idag sitter jag på altanen och läser Lögnaren av Stephen Fry.

Har inte kommit så värst långt i den än, men den är väldigt rolig på ett extremt brittiskt och aristokratiskt vis (se citatet nedan...).

Den här veckan har jag hunnit läsa ut Fahrenheit 451 av Ray Bradbury (recension är att vänta), och En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam. En av de få böcker jag läst som inte varit romaner. Den var extremt intressant, även om det fanns beskrivningar av våldtäkter som fick mig att rysa. Ingen rolig bok att läsa, men den hade väldigt bra saker att säga. Nödvändiga saker, till och med, så den är att rekommendera.

Nu ska jag tillbaka ut i solen och fortsätta läsa om den karismatiske, egotrippade lögnaren Adrian Healey.

Senaste King-boken

På grund av mitt inköp av en ny Stephen King-bok förra veckan så har jag fått omorganisera min bokhylla igen. Mina klassiker fick flytta upp två hyllor och Stephen King-böckerna hamnade lite längre ned. Är uppe i 51 böcker av honom nu, och de tar upp två och en fjärdedels hylla alldeles själva. Men det får de så gärna göra, särskilt när senaste boken var så jäääkla snygg. Se bara på omslaget!

(kolla särskilt in katten...)



Veckans recension: Nattvakt av Kit Whitfield

Jag är ju lite av en varulvsnörd, och då är det kul att ha vänner som lånar ut varulvsböcker till en. Just Nattvakt är ganska unik, eftersom den utspelar sig i en slags alternativ verklighet där det är norm att vara varulv. Bara en viss procent av befolkningen föds handikappade – oförmögna att förvandla sig till vargar vid varje fullmåne – alltså som vi. De kallas nervärderande för barbackor eller nollor, och har som uppgift att vid varje månnatt hålla ögonen på den förvandlade befolkningen och fånga in dem som är lösspringande.

Lola Galley är en av de nollor som arbetar på Arla, Avdelningen för reglerande av lykantropisk aktivitet. Arbetet hon på grund av sitt handikapp är tvungen att utföra är hårt och har gjort henne både bitter och hårdhudad. När hennes kollega blir mördad tror hon först att det bara är ett i raden av hatrelaterade övergrepp på hennes vänner, men det visar sig snart vara mer än så...

Jag är nästan lite irriterad på den här boken. Den har en så bra grund, och hade kunnat vara så himla bra, men sumpar sin chans. Jag gillar konceptet med att alla är varulvar utom ett fåtal, eftersom det blir en intressant lek med begreppet normalitet, och en annorlunda vinkel på utanförskap. Att jag är intresserad av varulvar blir en bonus. Dessutom väcker det tankar om makt – under en enda natt i månaden blir det de jagade som jagar, under en enda natt har de utstötta all kontroll.

Det som drar ner mitt betyg på den här boken är framförallt att den är så fruktansvärt överambitiös. Det känns som om författaren läst igenom manuset tio gånger och för varje gång bättrat på mer och mer, tills boken säger allt och lämnar ytterst lite kvar åt läsarens egen fantasi. Det är inte dåligt skrivet, men jag känner mig märkligt oengagerad i boken, nästan utestängd. Det är irriterande eftersom boken hade så mycket potential från början, och Kit Whitfield kan ju onekligen skriva. Men man behöver inte ha reda på varenda detalj för att känna sig inkluderad i en berättelse – tvärtom, skulle jag vilja säga.

Detta går igen också i handlingen, eftersom det på något vis känns som om hela boken är överdrivet planerad och väl uttänkt – ingenting känns överraskande eller spontant. Den följer en strikt mall som den aldrig avviker ifrån, vilket gör mig förbannad eftersom det gör att det enda som gör boken unik är varulvstemat.

Ja, ni hörde rätt. Det här är en kriminalroman i förklädnad. Jag öppnade den och förväntade mig en cool varulvsberättelse, men fick istället en butter polisliknande kvinna som löser några mord. Och det är tyvärr precis lika tråkigt som det låter.

Det ska dock erkännas att jag, iallafall till en början, gillade Lola som huvudperson. Hon är så bitter och osympatisk för att vara en kvinnlig huvudkaraktär, och det hör inte till vanligheterna. Men jag blir allt tröttare på henne genom boken, tills jag till slut mest tycker att hon gnäller. Ryck upp dig, liksom. Gilla läget lite. Att hennes attityd sen förklaras framåt slutet med en så typiskt jobbig kvinnorelaterad grej gör mig bara sur. Jag ska inte avslöja det, men shit, kan inte tjejer få lov att vara jobbiga, bittra pessimister utan att det ska ursäktas?

Men, Nattvakt är egentligen ingen dålig bok. Jag får det bara att låta så, på grund av att jag ogillar kriminalromaner så mycket och blev besviken när jag upptäckte att det här var just en sådan, fast med varulvsfernissa. Gillar du däremot deckare och varulvar, så lär du gilla Nattvakt. Men själv vill jag nog mest beskriva den som ett får i vargakläder.

”Bareback”, 2006

Kvinnan bakom männen

Har spenderat kvällen (kvällen? Natten, rättare sagt) med att se dokumentärern Love Always, Carolyn på SvtPlay. Har tänkt se den länge men det har inte blivit av. Det har sagts mycket och kommer sägas ännu mer om Neal Cassady och Jack Kerouac, men den här dokumentären fokuserar på Carolyn Cassady, som var gift med Neal och älskarinna till Jack Kerouac - den store beatförfattaren som diktade sin odödlige hjälte Dean Moriarty med Neal som förlaga.

Det är en ganska sorglig dokumentär om Carolyn, som levt hela sitt liv i skuggan av dessa två män som båda dog unga, och om hur hon aldrig kommer ifrån hela den kulturella era som de skapade. Tuff kvinna, men bitter. Kan rekommendera att ni ser den - men skynda, för den ligger bara uppe i en vecka till: http://www.svtplay.se/video/121323/love-always-carolyn

Neal Cassady och Jack Kerouac. Bilden tagen av Carolyn, som genom dokumentären gör en stor sak av att ingen betalar för att använda den, trots att hon har rättigheterna. Ironiskt nog. Internet, säger jag bara.

Nyheter i min bokhylla (och i mitt köksskåp)

Vem har världens coolaste mugg? :)

Var i Malmö idag och PocketShop säljer en massa muggar med Penguins klassiskeromslag som design. Go buy!

För övrigt besökte jag Science Fiction-bokhandeln och köpte Stephen Kings nya med titeln Nattsvart, stjärnlöst. En samling om fyra berättelser som har äckligt snyggt omslag. Fick också tag på nummer fjorton i The Otherworld Series av Kelley Armstrong; Spellbound.

Allt som allt en lyckad dag för min boknördighet (men mindre lyckad för min plånbok).

Vad säger ni, lite varm choklad i min George Orwell-mugg nu eller? I think so, yes.

Vampyrer, hundar och klassiker

Jag läser Dead Until Dark av Charlaine Harris med en hund i knävecket. Hög mysfaktor!

Trots att jag har sju böcker i hyllan som följer på Dead Until Dark, så var jag på biblioteket också och kunde inte låta bli att låna en del böcker som jag hoppas hinna läsa.:

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury,
Fallet Charles Dexter Ward av H.P. Lovecraft,
Räddaren i nöden av J.D. Salinger, och
Bögslungan av Per Alexandersson.

Plus en fackbok med titeln En riktig våldtäktsman. Mitt intresse för facklitteratur växte verkligen explosionsartat när jag jobbade på bibliotek. :)

Jag ser plötsligt fram lite mot en sysslolös sommar.

Veckans recension: Den nya Isabel av Katherine Mansfield

Normalt sett brukar jag inte recensera noveller, eftersom de oftast är delar i samlingar och det är svårt att recensera en bok med så många berättelser i. Men för inte så väldigt längesedan recenserade jag ju Jack Londons Att göra upp eld och Månansiktet, och jag faktiskt upptäckt att jag föredrar att läsa noveller var för sig, lite då och då. Annars blir det så mycket på en gång, som kaka på kaka. Så kanske ska jag börja recensera också noveller när jag tar mig tid att läsa dem. Vi får se.

Iallafall så kan jag ju berätta igen om varför Den nya Isabel är lite speciell för mig. Jag lade för flera veckor sedan upp ett inlägg om en av de finaste böckerna i min bokhylla, nämligen min enormt stora novellsamling som innehåller massor med litterära giganters kortare berättelser. Katherine Mansfield finns med i den, med novellen Äktenskap á la mode – som jag nu har framför mig med titeln Den nya Isabel. En titel som jag faktiskt tycker är mycket bättre än den gamla eftersom den säger mer om innehållet.

Hursomhelst så fick jag en kommentar på mitt inlägg av översättaren Camilla Jacobsson som just nyöversatt Äktenskap á la mode och haft problem med att hitta den gamla översättningen, som jag bara råkade ha. Så jag skannade helt enkelt in novellens få sidor och skickade den till Camilla – och som tack fick jag den här lilla boken.

I bokhandlarna har jag sett att man börjat sälja enstaka noveller mer och mer – Strindberg, Karin Boye och Jonas Hassen Khemiri är några av de författare vars noveller jag sett till salu i dessa små häften. Jag tycker det är otroligt kul att man börjat ge ut noveller såhär, eftersom det annars är extremt ont om just noveller i våra bokhandlar. Det är bara de riktiga giganterna som överhuvudtaget får noveller utgivna – till exempel min kära Stephen King – och det är när man börjar leta som man inser hur få författare som ger ut annat än romaner. Det är synd, eftersom just novellen är så väsenskild från romanen. Att läsa en roman är som att ha ett förhållande, men att läsa en novell är, för att citera just Stephen King – som en kyss från en främling i mörkret.

Just Den nya Isabel är ett mörklila litet häfte – faktiskt så litet att jag gått runt med det i jeansfickan. Novellen tar inte lång tid att läsa, och jag är glad att man från förlagets sida val att skriva en liten introduktion, ett efterord om författarinnans liv och även små kortfattade texter på insidan av pärmarna om författarinnan och översättaren. Utan detta hade den här lilla boken blivit alltför tunn. Nu är den alldeles perfekt – lätt att bläddra i, och framförallt lätt att ta med sig. En novell är ju faktiskt den perfekta reselitteraturen, och vem orkar packa ner en hel tegelstensvolym med 50 noveller i? Inte jag iallafall. De här enstaka små häftena är perfekta att läsa på tåget eller bussen.

Novellen i sig handlar om William, som reser hemåt för att få träffa sin familj på veckoslutet. Men därhemma väntar en hustru som blivit honom alltmer främmande – hans Isabel har skaffat sig nya vänner och ett nytt liv. Hela hon känns ny och inte alls som den kvinna han gift sig med.

Man skulle kunna säga att Den nya Isabel handlar om William och Isabels äktenskap, och att vi får se det ögonblick när det bestäms precis hur det ska gå för dem. Känslan är väldigt speciell – det är en gassande het helgdag på 20-talets landsbygd och det finns något särskilt i beskrivningarna som Mansfield lyckats fånga. Den är skriven på ett sätt som låter en förstå att det händer långt mer under ytan än vad som faktiskt sägs, vilket drar mina tankar till Hemingways isbergseffekt. Jag kan nästan känna att det händer så mycket outtalat att jag inte är helt säker på vad jag ska tro – men det är också däri som novellens känsla ligger, ett slags tvekande då detta äktenskap ligger och väger på randen till en ruin.

Men det finns väldigt mycket jag blir osäker på. Är det här satir över ett klassiskt äktenskap? För det finns onekligen en ironi i novellen, som på många vis handlar om hustruns frigörelse från mannen. Ändå sympatiserar man med William och ogillar Isabel och hennes nya bohemiska vänner. Men borde man göra det? Är inte William mest en bakåtsträvande man som vill att allt ska bli som förr, som han vill ha det, medan Isabel tagit mod till sig och gjort om sitt liv till något som hon trivs med? Jag får inte riktigt rätsida på vad jag ska tycka och tro, och när novellen är slut har man inte fått några svar – men den har onekligen gett en något att tänka på.

Eftersom jag läst den här novellen i den gamla översättnigen såväl som den nya, så känns det som om jag måste kommentera detta också litegrann. Jag tycker det går mycket lättare att läsa den här nya översättningen än den gamla, som av föreståeliga skäl kändes mer avlägsen i språket. Novellen känns i sig väldigt modern och nästan tidlös, och det känns mer relevant på något vis att läsa den på ett språk som är mer lättflytande och i tiden. Det känns inte alls som ett gammalt verk nu, vilket får mig att inse att det förmodligen bara var det lite ålderdomliga språket och den gamla boken som fick mig att tycka det förut.

Den nya Isabel är inte en av de bästa noveller jag läst, men den är absolut läsvärd. Framförallt ger den mersmak – jag har lust att läsa mer av Mansfield, mycket mer. Och det är väl om något ett gott betyg.

”Marriage á la Mode”, 1921

Nattvakt

Sådär ja. Nu har jag jobbat klart på biblioteket, mer eller mindre. Lite trist, men skönt samtidigt.

Hoppas att sommaren blir full av sol och böcker. Just nu läser jag Nattvakt av Kit Whitfield, en bok jag fick låna av en skrivcirkelmedlem. Om varulvar i en alternativ verklighet där bara någon procent av mänskligheten inte förvandlas till blodtörstiga bestar en gång i månaden.

Recension dyker upp på den med så småningom. :) Nu ska jag blåsa ballonger till morgondagens studentfirande :P

Sommarlistor

Det iskalla junivädret till trots, så har många av de bloggare jag följer börjat lista vilka böcker de ska ta sig an i sommar. Jag försökte göra en egen sommarlista, men tvingade mig själv att sluta när jag nådde 73 böcker. Jag brukar inte hinna mer än ungefär 20 romaner på en sommar, och dessutom gillar jag inte att känna mig tvungen att läsa vissa böcker framför andra. Jag vill läsa de böcker jag har lust med just nu.

Men jag bestämde mig iallafall för att presentera tio böcker som jag verkligen vill läsa just nu, och som förhoppningsvis blir lästa innan sommaren är slut:

Moment 22 av Joseph Heller
Nattsvart, stjärnlöst av Stephen King
Matilda av Roald Dahl
Räddaren i nöden av J.D. Salinger
Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen
Never let me go  av Kazuo Ishiguro
Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers
Erebos av Ursula Poznanski
Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs

Lägg också till att jag planerar att läsa alla böcker i Southern Vampire Mysteries som finns ute, och att jag har långa listor med titlar jag skrivit ner när jag jobbat mig igenom hyllorna på biblioteket. Ja, även utan sommarjobb lär jag vara ganska fullbokad. Inte mig emot.

Den nya Isabel

Fick hem den här med posten idag :) Det är en liten, tunn bok på 32 sidor, innehållande novellen Den nya Isabel av Katherine Mansfield.

Jag fick den gratis, eftersom jag av en slump råkade inneha den gamla översättningen av novellen i min stora novellsamling, där den går under titeln Äktenskap á la Mode. Den var svår att få tag på för Camilla Jacobsson, som nyöversatt novellen, så jag skannade in den gamla översättningen och skickade till henne. Och fick den färdiga boken som tack :) Jag älskar bokmänniskor! Recension dyker upp.

Veckans recension: Stämplad av Catherine Atkins

Det är konstigt hur det kan vara så skönt att läsa ungdomsböcker ibland. Eller, iallafall böcker med en yngre publik i åtanke. För, som Susanna skrev på bokbloggen Bokboxen – böcker avsedda för ”unga vuxna” verkar kunna läsas av alla mellan elva och sjuttio. Det borde egentligen inte spela så stor roll vilken målgrupp böcker har – så länge man attraheras av handlingen så tycker jag man kan läsa dem.

Men Stämplad är iallafall uppenbart skriven för tonåringar. Den handlar om sextonårige Jeff, som vid tretton års ålder blir knivhotad och bortrövad. Efter två och ett halvt år återförenas han med sin familj igen. Men hur ska han någonsin kunna återvända till det liv han levt? Innan kidnappningen var han en helt vanlig kille, vältränad och skolans elitspelare i baseboll. När han kommer tillbaka är han både fysiskt och psykiskt nedbruten. Och innan någon kan hjälpa honom måste han själv konfronteras med vad som verkligen hände under de nästan tre åren i fångenskap.

Jag gillar den här boken. Den är okomplicerad men inte så enkel att man känner sig intellektuellt underskattad. En stor del av lockelsen i att läsa böcker för yngre består i att språket är så enkelt att ta till sig. Här finns sällan en överdriven symbolik eller meningar med en massa onödiga ord – här är det back to basic och down to the essentials. Det är skönt att inte behöva anstränga sig emellanåt, att bara kunna luta sig tillbaka och svepas med utan att behöva fundera över allt som är outtalat. Men om alla böcker hade varit skrivna såhär, så hade läsningen blivit enormt enformig. Att variera är nyckeln, iallafall för mig. Och att ibland läsa ”enkla”, lättsmälta böcker i stil med den här, är på många sätt att hitta tillbaka till en slags läsglädje som kan gå förlorad om man ägnar alltför mycket tid åt att försöka deschiffrera Proust (eller Joseph Heller, för all del).

Jag tycker också att Stämplad är väldigt snyggt uppbyggd som spänningsroman. Trots att den ”bara” handlar om en killes problem att anpassa sig till sin gamla vardag, så är den en riktig streckläsningsbok. I prologen till boken får vi se hur Jeff under knivhot kidnappas av den man han kommer att kalla Ray, och vi får en glimt av den självsäkra, framgångsrika och alldeles vanliga pojke som han var. Sedan kastas vi två och ett halvt år in i framtiden och får se hur det går till när han kommer tillbaka hem, och hans svåra väg tillbaka till en fungerande vardag. Han försöker förtränga allting som har med kidnappningen och fångenskapen att göra, och därför får inte heller läsaren veta vad som hänt. Genom boken får man istället små glimtar av vad Jeff varit med om, ibland i längre kursiva stycken, men oftast genom hans handlingar. Det är snyggt gjort och gör boken nästan omöjlig att lägga ner. Det är lite som ett spår av smulor som man kastar sig över under läsningen. Själv läste jag Stämplad på mindre än fyra timmar, och då pratar vi ändå om en bok som är drygt 220 sidor lång. Den är helt enkelt väldigt gripande.

Jeffs svårigheter att anpassa sig till ett liv han inte passar in i längre känns både verklighetstrogen och sorglig. Det måste ju vara såhär man skulle känna sig om det hände en själv, för att inte tala om hur soldater måste känna sig när de kommer hem igen efter ett krig. Den ständiga spänningen, att alltid vara på sin vakt, och att hela tiden slitas mellan att fortsätta leva och bara gömma sig för evigt. Omgivningens reaktioner på Jeffs återuppdykande är också snyggt och subtilt beskrivna. Jeffs förnekelse och lidande är ett väldigt bra psykologiskt porträtt, och att samtidigt lyckas göra romanen till en spännande deckarliknande bok är inte dåligt jobbat. Boken blir aldrig för äcklig, för detaljrik eller för ”tyck-synd-om-mig”-aktig. Den känns helt enkelt ärlig och rå och varken för mycket eller för lite.

Det finns dock en sak som särskilt stör mig under läsningen. Det är under hela berättelsens gång mer eller mindre uppenbart att Jeff blivit sexuellt utnyttjad av sin kidnappare, och att detta är något han förtränger och förnekar eftersom det får honom att känna sig äcklig och smutsig. Genom boken blir Jeff anklagad av skolkamrater och media för att vara bög, och just ordet bög används på ett extremt negativt vis. En karaktär utbrister tillochmed något i stil med ”alla dessa bögar som lurar på våra barn i buskarna”. Jag har svårt för att ingen någonsin antyder att det är okej att vara bög, trots att homosexualiteten står på tapeten nästan hela boken igenom. Må vara i ett väldigt sjukt sammanhang, men när Jeffs skolkamrater kallar honom för fjolla och bög tycker jag att det hade varit på sin plats att någon gång på vägen säga att sexualitet inte spelar någon roll. Hade det inte varit precis lika sjukt och hemskt om Jeff varit en tjej? Eller till och med tvärtom, att kidnapparen varit en kvinna? (nej, för att en berättelse om en kvinna som kidnappar och våldtar en trettonåring – en sådan historia kan vi nog bara leta efter i porrnoveller).

Men om man bortser från problemen jag har med att bögar framstår i ett så negativt ljus, så tycker jag definitivt att Stämplad är en väldigt läsvärd, spännande och gripande bok om att komma tillbaka till ett värdigt liv efter ett extremt trauma.

”When Jeff Comes Home”, 1999

i-landsproblem

Igår köpte jag Staden som försvann av Stephen King. Storpocketen med det nya omslaget. Jag känner mig dum nu. Jag har sån beslutsångest när det kommer till de här böckerna så det är inte sant  -de nya, snygga King-pocketen... jag vill ju ha dem, nyöversatta och med nya efterord och allt... men så tittar jag i bokhyllan och där finns ju alla de där böckerna redan. Carrie, Varsel, Jurtjyrkogården... och jag vill inte göra mig av med mina gamla heller. Och om man ska lägga pengar på King kan man ju lika gärna lägga dem på hans nya böcker istället för de gamla som man redan läst.

Men Staden som försvann har jag inte sen innan iallafall, så det kändes lite mer ok att köpa den. Men nu vill man ju ha resten av böckerna eftersom de hör ihop estetiskt. Gaaah.

Can you say First World Problem?