Veckans recension: Nattvakt av Kit Whitfield

Jag är ju lite av en varulvsnörd, och då är det kul att ha vänner som lånar ut varulvsböcker till en. Just Nattvakt är ganska unik, eftersom den utspelar sig i en slags alternativ verklighet där det är norm att vara varulv. Bara en viss procent av befolkningen föds handikappade – oförmögna att förvandla sig till vargar vid varje fullmåne – alltså som vi. De kallas nervärderande för barbackor eller nollor, och har som uppgift att vid varje månnatt hålla ögonen på den förvandlade befolkningen och fånga in dem som är lösspringande.

Lola Galley är en av de nollor som arbetar på Arla, Avdelningen för reglerande av lykantropisk aktivitet. Arbetet hon på grund av sitt handikapp är tvungen att utföra är hårt och har gjort henne både bitter och hårdhudad. När hennes kollega blir mördad tror hon först att det bara är ett i raden av hatrelaterade övergrepp på hennes vänner, men det visar sig snart vara mer än så...

Jag är nästan lite irriterad på den här boken. Den har en så bra grund, och hade kunnat vara så himla bra, men sumpar sin chans. Jag gillar konceptet med att alla är varulvar utom ett fåtal, eftersom det blir en intressant lek med begreppet normalitet, och en annorlunda vinkel på utanförskap. Att jag är intresserad av varulvar blir en bonus. Dessutom väcker det tankar om makt – under en enda natt i månaden blir det de jagade som jagar, under en enda natt har de utstötta all kontroll.

Det som drar ner mitt betyg på den här boken är framförallt att den är så fruktansvärt överambitiös. Det känns som om författaren läst igenom manuset tio gånger och för varje gång bättrat på mer och mer, tills boken säger allt och lämnar ytterst lite kvar åt läsarens egen fantasi. Det är inte dåligt skrivet, men jag känner mig märkligt oengagerad i boken, nästan utestängd. Det är irriterande eftersom boken hade så mycket potential från början, och Kit Whitfield kan ju onekligen skriva. Men man behöver inte ha reda på varenda detalj för att känna sig inkluderad i en berättelse – tvärtom, skulle jag vilja säga.

Detta går igen också i handlingen, eftersom det på något vis känns som om hela boken är överdrivet planerad och väl uttänkt – ingenting känns överraskande eller spontant. Den följer en strikt mall som den aldrig avviker ifrån, vilket gör mig förbannad eftersom det gör att det enda som gör boken unik är varulvstemat.

Ja, ni hörde rätt. Det här är en kriminalroman i förklädnad. Jag öppnade den och förväntade mig en cool varulvsberättelse, men fick istället en butter polisliknande kvinna som löser några mord. Och det är tyvärr precis lika tråkigt som det låter.

Det ska dock erkännas att jag, iallafall till en början, gillade Lola som huvudperson. Hon är så bitter och osympatisk för att vara en kvinnlig huvudkaraktär, och det hör inte till vanligheterna. Men jag blir allt tröttare på henne genom boken, tills jag till slut mest tycker att hon gnäller. Ryck upp dig, liksom. Gilla läget lite. Att hennes attityd sen förklaras framåt slutet med en så typiskt jobbig kvinnorelaterad grej gör mig bara sur. Jag ska inte avslöja det, men shit, kan inte tjejer få lov att vara jobbiga, bittra pessimister utan att det ska ursäktas?

Men, Nattvakt är egentligen ingen dålig bok. Jag får det bara att låta så, på grund av att jag ogillar kriminalromaner så mycket och blev besviken när jag upptäckte att det här var just en sådan, fast med varulvsfernissa. Gillar du däremot deckare och varulvar, så lär du gilla Nattvakt. Men själv vill jag nog mest beskriva den som ett får i vargakläder.

”Bareback”, 2006