Har nyss avslutat läsningen av Apt Pupil, eller Sommardåd som den heter på svenska. Jag hade glömt att den var så bra. Den var bra medicin mot min nuvarande PPD (Post-Potter Depression om någon undrar).
Apt Pupil handlar om en typiskt amerikansk pojke på tretton år som inser att hans granne är en efterlyst krigsförbrytare - faktiskt en av de som hade befälet i ett av de tyska koncentrations-lägrena under andra världskriget. Och han börjar utpressa den gamle nazisten och tvingar honom berätta precis vilka hemskheter han gjort sig skyldig till, för sitt eget höga nöjes skull. Han vill höra berättelserna man är för äcklad för att skriva om i historieböckerna.
Den är otroligt läskig faktiskt - man får följa hur båda två blir allt mer psykiskt instabila och hamnar i en destruktiv maktlek med varandra, tills det ounvikliga händer och fällan slår igen om dem båda två. Ni hittar den i samlingen Sommardåd, av Stephen King såklart. Recension dyker upp på bloggen också, när alla Harry Potter-böckerna åkt upp förstås.
Bilden är från filmen, en helt okej filmatisering faktiskt, men den kan omöjligt få fram all den psykiska spänningen i boken.
Inte för att man kan annat än älska allt som har med Harry Potter att göra, men oftast när jag försöker klura ut vilken av Harry Potter-böckerna jag tycker minst om, så är Goblet of Fire ganska högt upp. Jag vet inte riktigt varför, för när jag sedan läser i den så älskar jag den, precis som jag älskar de andra böckerna. Kanske är det att den sticker ut från de andra när det kommer till handlingen, precis som Deathly Hallows gör.
Goblet of Fire var den första av böckerna som jag köpte alldeles själv. Jag kommer ihåg det väldigt tydligt, för de tre föregående hade jag fått i present, men från och med Goblet of Fire åkte jag in på första försäljningsdagen för varje bok och köpte den. Jag kommer fortfarande ihåg när jag satt med Harry Potter och Fenixorden i ett köpcentrum och läste istället för att följa med min mamma i klädbutiker, och hur en gubbe kom fram och sa ”Det måste vara Harry Potter du läser, va?”
När Harry och hans vänner kommer tillbaka till Hogwarts efter en händelserik sommar, väntar en överraskning för alla skolans elever. Hogwarts ska vara värd för den magiska trekampen, och gästas av elever från två andra skolor; Beauxbatons och Durmstrang. En förkämpe från varje skola ska utses av Den flammande bägaren, och sedan kommer de ställas inför tre svåra utmaningar under skolårets gång.
Harry ser fram emot tävlingen lika mycket som alla andra, men på kvällen när de tre förkämparna ska utses händer något oväntat – också Harrys namn kommer fram ur bägaren. Det finns ingen återvändo. Harry, tre år yngre än de andra kämparna och mycket mindre erfaren, måste delta. Men vem har lagt hans namn i bägaren? Vem vill att han ska vara med i tävlingen? Harry inser att det kanske inte handlar om att vinna tävlingen, utan om att överleva den.
Goblet of Fire är boken där hela serien om Harry Potter växer upp. När den börjar är vi kvar i barndomen, men när den slutar är vi på en helt annan sida. Serien hittar här en vuxnare ton och läsaren börjar inse precis vilken farlig väg som börjat veckla ut sig framför Harry. Den förra boken må ha varit ett smakprov på samma sak, men i den här blir det tydligt att det inte finns någon återvändo längre.
En grej som jag också tycker är rolig är att det blir så uppenbart att Harry och hans vänner är tonåringar – plötsligt handlar det också om den där söta tjejen i Ravenclaw, vem Hermione tillbringar så mycket tid med och hur man frågar en tjej om hon vill gå med en till julbalen. Jag tycker så mycket om det för att det blir så mänskligt, för att det aldrig bara blir en seriös kamp mellan gott och ont utan att Rowling ändå tillåter huvudpersonerna att vara människor, att vara tonåringar med vanliga problem och vanliga känslor, om än i en magisk miljö.
Precis som i de förra böckerna bjuder Goblet of Fire på både humor och spänning, och när de sista kapitlen tar en mörk och olycksbådande vänding sitter jag ssom klistrad vid boken trots att jag vet vad som kommer hända – också de sista kapitlena i den här boken är några som jag läst dussintals gånger.
Det är märkligt vad Harry Potter gör med mig. Jag verkar aldrig kunna bli trött på den här serien, det går bara inte. Jag tror att jag kommer sitta om något år igen och skriva nya recensioner, gång på gång, och aldrig tröttna.
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban skulle med lätthet kunna vara min favoritbok i den här serien, även om jag vid närmare eftertanke skulle ha enormt svårt att välja ut bara en bok. Anledningen är att den här boken innehåller så mycket som fått representera Harry Potter för mig, och det är en väldigt viktig bok för serien i sin helhet. Den innehåller inte bara en av seriens allra mest överraskande twister, utan är också en övergångsbok på många sätt. När den börjar är vi kvar i Harrys barndomsvärld, men när den slutar har hans världsbild fått sig en rejäl törn och han, liksom läsaren, börjar så smått inse att resan vi är på väg att ge oss ut på kommer bli långt mer komplicerad än vi trott´i de föregående böckerna.
Med Prisoner of Azkban glänser också Rowling i sin berättarteknik. Hon måste vara en av de bästa författarna som finns när det kommer till att väva in det förflutna med nutiden, något som alltid varit svårt för författare att åstadkomma på ett bra sätt. J.K. Rowling är briljant när det kommer till detta, och det är inte sista gången hon visar prov på just den här typen av berättande.
Boken börjar med Harry Potters trettonde födelsedag. Hans sommar hos familjen Dursley har som vanligt inte varit särskilt rolig, och när det hela mynnar ut i en katastrof flyr Harry och försöker på egen hand ta sig till Diagongränden. Men när han nått trollkarlsvärlden finner han den i skräck – en av Voldemorts allra mest hängivna tjänare, Sirius Black, har lyckats fly från fängelset Azkaban. Och ryktet går att han är på väg mot Hogwarts, för att döda den som berövade Mörkrets Herre hans makter – Harry.
Hogwarts vidtar säkerhetsåtgärder som innebär att skolan omges av dementorer, de värsta varelserna Harry någonsin stött på. Skolan får också en ny lärare i försvar mot svartkonster, en sjabbig man vid namn Lupin, som verkar särdeles avskydd av professor Snape och som mystiskt försvinner med jämna mellanrum. Harrys tredje år på Hogwarts kantas av skräck, men kommer sluta med något han aldrig kunnat föreställa sig.
En av anledningarna till att jag är så förtjust i den här boken är att den för första gången verkligen drar in de vuxna karaktärerna. För första gången hamnar de i i det actionfyllda nuet, och vi får se dem agera och upptäcker att de är iika mycket människor som barnen vi följer, mer komplicerade och kanske kommer spela en större roll än vi trott. När den här boken är slut har vi förstått att gränsen mellan gott och ont inte är någon knivskarp linje. Och framförallt har vi lärt oss att i den här världen kan man inte vara säker på vem man ska lita på...
Prisoner of Azkaban är full av överraskningar och är det första steget som serien tar mot en mörkare ton där ingen går helt säker, men den är också fullspäckad av den humor som utmärker de här böckerna, och Harry besitter en mänsklighet som gör mig väldigt svag för honom. Om den förra boken innehöll flera viktiga saker som kommer återkomma i de nästföljande böckerna, så innehåller den här många karaktärer som kommer spela en stor roll för såväl Harry som för serien i sin helhet.
Att läsa den här serien på engelska för första gången känns som en helt ny upplevelse, och trots att jag redan läst den här boken minst fyra gånger kommer jag på mig själv med att vara totalt okapabel till att sluta läsa. Det är nästan absurt att jag, som läst de sista kapitlen i den här boken så många gånger att min svenska utgåva är fläckig och tillplattad på de sidorna, sitter som på nålar och inte kan lägga boken ifrån mig. Nästan som magi.
Jag ska inte förneka att en del av min kärlek för Harry Potter bottnar i ren nostalgi. Jag var bara nio år när jag fick den första boken, och under årens lopp har Harry växt med mig. Det är svårt att föreställa sig att någon plockar upp den här serien om femtio år och kan vara med om samma resa som jag och massor av andra barn gjorde, den där känslan när vår hjälte åldras tillsammans med oss, och den där förväntansfulla spänningen inför vad som kommer hända härnäst. Jag har massor med Harry Potter-relaterade minnen som får mig att le – jag minns Harry Potter-mössan jag hade, med en Nimbus Tvåtusen inbroderad, jag kommer ihåg hur jag gick igenom varje bok och skrev ner alla förtrollningar jag kunde hitta tillsammans med en förklaring av vad de orsakade, och jag kommer ihåg de förtroendeingivande orden på planschen ovanför min säng som jag såg varje gång jag skulle sova: Hogwarts is waiting for you!
Att Harry Potter spelat så stor roll för mig personligen gör det naturligtvis ganska svårt att vara helt objektiv i en bedömning, och jag låtsas inte heller att jag kan vara det. Det vore att ljuga. När jag läser om Harry Potter and the Chamber of Secrets minns jag mina reaktioner på boken som nioåring – jag kommer väldigt tydligt ihåg hur jag under de sista spännande kapitlen var tvungen att lägga ifrån mig boken och springa flera gånger fram och tillbaka i hallen eftersom jag var så nervös. Allt detta gör det till en lite märklig känsla att läsa om Harry Potter – jag tror inte att det finns några andra böcker som jag känner mig så hemma i, så trygg i, men som ändå har förmågan att hela tiden innehålla saker jag inte sett innan. Det gör att det aldrig blir tråkigt att läsa om de här böckerna.
I den andra boken får Harry på sin tolfte födelsedag ett oväntat besök från en märklig varelse. Varelsen är en husalf vid namn Dobby, som säger att han kommit för att försöka hindra Harry från att komma tillbaka till Hogwarts. Harry, som inte velat annat under det långa, ensamma sommarlovet än att komma tillnaka till skolan, vägrar. Hogwarts är hans hem.
Men väl tillbaka på skolan dröjer det inte länge förrän mystiska saker börjar hända – någon eller något har börjat anfalla elever och förstena dem. På skolan växer oron och paniken, och spekulationer kring vem som kan ligga bakom attackerna sprids. Är det vem Harry, Ron och Hermione tror att det är – Malfoy? Eller är det någon utanför skolan? Eller, är det vem alla på skolan verkar tro att det är – Harry själv?
Innan hela Harry Potter-serien getts ut var det lätt att se Harry Potter and the Chamber of Secrets som en ganska svag bok i serien, men med alla korten på bordet visar sig en genomläsning vara väldigt relevant. Den första boken må ha introducerat oss till trollkarlsvärlden och Hogwarts med dess alla lagar och mysterier, men ingen annanstans finns så många gömda ledtrådar till vad som komma skall som i Chamber of Secrets. Hur Rowling fått in allt går nästan utöver min fattningsförmåga. I den här boken börjar man se trådar som kommer dyka upp igen igenom hela serien. Det handlar inte bara om Gryffindors svärd, objekt knutna till Voldemort eller om karaktärer som dyker upp, utan också om saker så som konceptet med husalfer eller Harrys begynnande upptäckt av den otolerans som råder gentemot mugglarfödda i trollkarlsvärlden. Det finns så mycket i den här boken som man bara lägger märke till vid en andra genomläsning att man nästan inte kan tro det.
När jag läser om den slås jag också av humorn. Det finns så mycket som filmskaparna aldrig använde sig av, de där små detaljerna som gör Harry Potters universum så magiskt för mig. Karaktären Gilderoy Lockhart (eller Gyllenroy Lockman som han är känd som på svenska) är ett strålande exempel. Jag vet flera som tycker han är så bra beskriven i sin irriterande fåfänghet att de har svårt att läsa boken. Han är så egocentrisk, så fåfäng, och så fantastiskt inkompetent att jag bara skrattar mig igenom hans scener.
I de sista spännande kapitlen kan jag också tydligt känna samma nervositet och upprymdhet som mitt nioåriga jag kände när jag läste boken. Magin finns fortfarande där, men den här gången behöver jag inte gå upp och springa flera varv. Men – jag sträckläser ändå tills solen går upp utanför fönstret.
Jag vet, jag vet, det finns redan recensioner av de svenska böckerna på bloggen (the old style), och en introduktion till Harry Potter är det knappast någon över tio år som behöver. Det är bara det att det här är böckerna jag läser just nu, for the fun of it, och för första gången på engelska, och jag tycker de är värda att recenseras.
Jag var nio år när jag stiftade bekantskap med Harry Potter för första gången. Jag är alltså en medlem i den så kallade Harry Potter-generationen, och jag minns hur oerhört uppslukad jag var av J.K. Rowlings värld. När sedan industrin kring Harry Potter kom igång var mitt rum som en enda stor hyllning till pojken med ärret. Jag har tre stycken stora planscher med Harry kvar nere i källaren. I garderoben ligger fortfarande mina Harry Potter-lakan. Jag hade böckerna, jag hade figurerna, jag hade legot, tröjorna, stickers, till och med en rund kortlek. Allt detta var innan filmerna kom och alla de här sakerna pryddes av tecknade illustrationer. Industrin kunde inte komma igång fort nog, verkar det som så här i efterhand.
Sen dess har jag växt upp med Harry Potter, som åldrats i stort sett samma takt som jag. Jag var sexton när Harry var sjutton och äntligen vann det godas kamp. På svenska. All den här tiden läste jag inte Harry Potter på engelska, trots att jag ju äldre jag blev upptäckte att översättningen från engelska till svenska lämnade en del att önska. Anledningen till att jag valde att läsa Harry Potter uteslutande på svenska var egentligen ganska enkel. Översättningen var kanske inget att hänga i julgranen alla gånger, men layouten. Layouten. De svenska böckerna är så himla fina, tycker jag. Alvaro Tapias vackra, detaljrika omslag, stjärnorna i toppen av varje sida, typsnittet, formen på boken – allt detta bidrog till min känsla för Harry Potter och hans värld.
Men jag har ändå känt att jag missat något. Och när alla böcker var ute och lästa, så köpte jag mig till sist hela högen i Bloomsbury’s snygga pocketversion. En hel låda full med Harry.
Ja, den här versionen saknar faktiskt lite av känslan jag är van vid, den där som orsakas av layouten och kanske också en viss trygghet. Ni vet, man är så van vid vilka ordval som finns i de svenska (”Vad gafflar du om?” visade sig vara ”What are you on about?”) att man känner sig lite i obalans i den engelska versionen. Samtidigt kan det vara bra, eftersom jag som läst de svenska så många gånger inte behöver kolla upp engelska ord eftersom jag kommer ihåg vad det står i de svenska. Convenient much?
Som alltid tycker jag det är ganska skumt att läsa om Harry och resten av gänget som elvaåringar. Det gick för sig när man själv var nio, tio, men när jag är tjugo börjar det bli lite svårare. Jag är van vid att Harry, Ron och Hermione tänker och agerar som sjuttonåringar, och det är alltid lite av en chock att se hur enkelspårig Harry ibland är i den första boken. Samtidigt är det ganska fantastiskt eftersom det får mig att förstå precis vilken talang J.K. Rowling besitter, som kan få Harry och hans vänner att utvecklas så naturligt att jag inte ens märkt det.
I alla fall. Jag tror inte direkt det behövs, men jag får ändå berätta åtminstone litegrann om vad Harry Potter and the Philosopher’s Stone handlar om. Vår huvudperson är en elvaårig pojke, vars föräldrar dött i en bilolycka när han bara var ett år gammal. Sedan dess är han fast hos sin mosters familj, som behandlar honom som ohyra. Harry vill inget annat än komma därifrån. Så, på sin elfte födelsedag, får Harry reda på att han är en trollkarl, och han ska börja på Hogwarts, en skola som lär ut magi och häxkraft. Innan han vet ordet av är han inkastad i en värld han inte vetat något om – sina föräldrars värld.
Och Harry upptäcker snart att han inte bara är som vilken pojke som helst. Hans föräldrar har inte alls dött i någon bilolycka, och Harry är en av trollkarlsvärldens mest berömda personer. Plötsligt måste Harry tampas med inte bara faktumet att han är en trollkarl, utan också försöka ta reda på vem han är. Dessutom märker han och hans nya vänner Ron och Hermione snart att det finns något lurt i görningen på Hogwarts, något som har att göra med ett gömt paket som någon vill stjäla...
Att läsa den här boken på engelska har gjort att jag återupptäckt Harry Potter på ett annorlunda sätt. Att jag är äldre och vet hur det hela ska sluta gör att läsningen känns trygg och hemtam, men eftersom J.K. Rowling är den hon är finns det också en oändlighet i de här böckerna, som gör att man ständigt kan upptäcka nya saker.
Jag har medan jag läst den här boken, följt kapitel för kapitel på en hemsida som analyserar böckerna och som är helt ovärdelig – se för er själva här: http://hpcompanion.com/chapterbychapter/ Den hemsidan har bland annat fått mig att förstå att det händer saker i den här boken bakom kulisserna – mer än vad jag någonsin tänkt på förut. Jag ser fram emot att göra samma sak med nästa bok i serien; Harry Potter and the Chamber of Secrets. Den lilla nörden i mig som fortfarande minns motiven på mina Harry Potter-lakan är just nu i extas.
Är det inte helt absurt att jag läst Harry Potter and the Prisoner of Azkaban minst fyra gånger förut, men ändå sitter uppe tio i fem på morgonen för att jag inte kunnat sluta läsa?
Idag har jag gjort några riktiga fynd! Skurups bibliotek anordnade bokbord där folk kunde sälja sina begagnade böcker. Det här är vad jag hittade:
1984 av George Orwell - en bok jag redan läst, men det är en sån där bok man vill ha. 10 kronor. Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter av Jonas Gardell. Jag är måttligt förtjust i Gardell som komiker, men jag tycker att han är en fantastisk författare. Tio kronor. Sommardåd av Stephen King. Jag formligen dök ner på den här boken som en hök. Jag har aldrig förr sett den på en loppis, och den är ganska ovanlig på bibliotek också. Jag önskar bara att jag kunde hitta andra delen också, Vinterverk. Tre kronor. En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie. Den är ju rätt känd och jag såg filmen med min syster, så jag tänkte att jag kan ge den en chans. Tio kronor. Mannen under trappan av Marie Hermansson. En bok jag letat efter ett tag på bibblan, utan vidare resultat. Tio kronor. Jag minns att jag sprang av Ron McLarty. Jag vet att jag läst den här boken innan, men jag minns väldigt lite förutom att jag tyckte den var bra. Så en omläsning är ju på sin plats. Tio kronor. Kärlekens historia av Nicole Krauss. En bok jag blivit tipsad om av en av mina gymnasielärare men som jag aldrig kommit mig för med att låna hem från bibblan. Tio kronor.
Me is happy booknerd!
Om jag läser om böckerna, läser analyser och ser filmerna är det väl bara in line om jag dessutom lyssnar på Wrock, inte sant? Jag tänkte iallafall att jag skulle dela med mig av den här videon med tillhörande text:
Something just occurred to me while I was reading
another book that I had heard could be the next big thing
I thought what would I give, if that could be true
If I could ever feel again the way I felt when I read you
Well, I'd pay a million galleons
I’d dress up like I go to Beauxbatons
I'd tattoo my head with a lightning bolt
I'd pawn my wand and Firebolt
But no matter how many good things I'm told
Everything I read turns out to be
Leprechaun gold
Oh, it's been so many years, no matter how I try
to read more young adult fiction
I keep coming up dry
it's like water, water everywhere and not a drop to drink
My frustration and my agony have pushed me to the brink
I keep tilting back the glass, but I never taste the water
it seems no matter what I read, I think "this is not Harry Potter.
No, this is not Harry Potter.”
I was pretty impressed with Frankie Landau Banks
but compare saving the world with a couple epic pranks
And there is no monopoly on non-human people
there's faerie's buggers, talking cats and Nac Mac Feegle
And Thirteen Little Blue Envelopes
Was fantastic, but my sneakoscope
would be flashing and spinning if I said
That it was the best book I've read
And you gotta know that this is no joke
When I also read lots of books that my own brother wrote
Oh, it's been so many years, no matter how I try
to read more young adult fiction
I keep coming up dry
it's like water, water everywhere and not a drop to drink
My frustration and my agony have pushed me to the brink
I keep tilting back the glass, but I never taste the water
it seems no matter what I read, I think "this is not Harry Potter.
No, this is not Harry Potter.”
And in the darkest hours of my darkest nights
I found myself curled up with Twilight
And I couldn't help but wonder as I ravenously read
can you Avada Kedavra the undead?
Because Edward Cullen totally has it comin'
and if he saw Voldemort, then he'd better start runnin'
There's not much that the Dark Lord and I
could agree on, but I think that we would both hate that guy
And Sir Nicholas de Mimsy-Porpington
Is a character name that by itself, is better than anything in Breaking Dawn
Oh, it's been so many years no matter how I try
to read more young adult fiction
I keep coming up dry
And Diagon Alley is cooler than Ankh Mor Pork
And President Snow is no Voldemort
And Lyra Silvertoungue is Mrs Coulter's daughter
that's a good plot twist, but it is not Harry Potter.
No, it’s not Harry Potter!
Ett litet avbrott från Harry Potter: det finns nu en teaser ute för filmen som håller på att göras på The Hunger Games. http://www.youtube.com/watch?v=eAWODq_dMFI Inte för att man ser särskilt mycket, men det man ser verkar ju helt okej. Ska bli spännande, så glöm inte skriva upp 23 mars 2012 i kalendern!
Har nyss avslutat läsningen av Apt Pupil, eller Sommardåd som den heter på svenska. Jag hade glömt att den var så bra. Den var bra medicin mot min nuvarande PPD (Post-Potter Depression om någon undrar).
"It is our choices, Harry, that show us what we truly are, far more than our abilities." - CS, s. 358
