Veckans recension: Harry Potter and the Prisoner of Azkaban av J.K. Rowling

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban skulle med lätthet kunna vara min favoritbok i den här serien, även om jag vid närmare eftertanke skulle ha enormt svårt att välja ut bara en bok. Anledningen är att den här boken innehåller så mycket som fått representera Harry Potter för mig, och det är en väldigt viktig bok för serien i sin helhet. Den innehåller inte bara en av seriens allra mest överraskande twister, utan är också en övergångsbok på många sätt. När den börjar är vi kvar i Harrys barndomsvärld, men när den slutar har hans världsbild fått sig en rejäl törn och han, liksom läsaren, börjar så smått inse att resan vi är på väg att ge oss ut på kommer bli långt mer komplicerad än vi trott´i de föregående böckerna.

Med Prisoner of Azkban glänser också Rowling i sin berättarteknik. Hon måste vara en av de bästa författarna som finns när det kommer till att väva in det förflutna med nutiden, något som alltid varit svårt för författare att åstadkomma på ett bra sätt. J.K. Rowling är briljant när det kommer till detta, och det är inte sista gången hon visar prov på just den här typen av berättande.

Boken börjar med Harry Potters trettonde födelsedag. Hans sommar hos familjen Dursley har som vanligt inte varit särskilt rolig, och när det hela mynnar ut i en katastrof flyr Harry och försöker på egen hand ta sig till Diagongränden. Men när han nått trollkarlsvärlden finner han den i skräck – en av Voldemorts allra mest hängivna tjänare, Sirius Black, har lyckats fly från fängelset Azkaban. Och ryktet går att han är på väg mot Hogwarts, för att döda den som berövade Mörkrets Herre hans makter – Harry.

Hogwarts vidtar säkerhetsåtgärder som innebär att skolan omges av dementorer, de värsta varelserna Harry någonsin stött på. Skolan får också en ny lärare i försvar mot svartkonster, en sjabbig man vid namn Lupin, som verkar särdeles avskydd av professor Snape och som mystiskt försvinner med jämna mellanrum. Harrys tredje år på Hogwarts kantas av skräck, men kommer sluta med något han aldrig kunnat föreställa sig.

En av anledningarna till att jag är så förtjust i den här boken är att den för första gången verkligen drar in de vuxna karaktärerna. För första gången hamnar de i i det actionfyllda nuet, och vi får se dem agera och upptäcker att de är iika mycket människor som barnen vi följer, mer komplicerade och kanske kommer spela en större roll än vi trott. När den här boken är slut har vi förstått att gränsen mellan gott och ont inte är någon knivskarp linje. Och framförallt har vi lärt oss att i den här världen kan man inte vara säker på vem man ska lita på...

Prisoner of Azkaban är full av överraskningar och är det första steget som serien tar mot en mörkare ton där ingen går helt säker, men den är också fullspäckad av den humor som utmärker de här böckerna, och Harry besitter en mänsklighet som gör mig väldigt svag för honom. Om den förra boken innehöll flera viktiga saker som kommer återkomma i de nästföljande böckerna, så innehåller den här många karaktärer som kommer spela en stor roll för såväl Harry som för serien i sin helhet.

Att läsa den här serien på engelska för första gången känns som en helt ny upplevelse, och trots att jag redan läst den här boken minst fyra gånger kommer jag på mig själv med att vara totalt okapabel till att sluta läsa. Det är nästan absurt att jag, som läst de sista kapitlen i den här boken så många gånger att min svenska utgåva är fläckig och tillplattad på de sidorna, sitter som på nålar och inte kan lägga boken ifrån mig. Nästan som magi.

”Harry Potter and the Prisoner of Azkaban”, 1999