Första gången Henry DeTamble reser i tiden är han fem år. Hans liv styrs sedan av de ofrivilliga tidsresor som han ger sig ut på – nästan helt utan förvarning lämnar han sitt nu för att resa någon annanstans, till det förflutna eller framtiden, helt utan kläder, pengar eller något annat. Han blir tvungen att lära sig stjäla, bryta sig in i hus, slåss och ljuga ihop trovärdiga historier ur tomma luften för att överleva. Tidsresorna verkar komma sig av någon form av genetiskt fel, men inga läkare tar honom på allvar. Men tidsresorna är också det som gör allting i hans liv möjligt – framförallt hans livs kärlek, Clare.Clare är konstnär som skulpterar i pappersmassa, och Henry träffar henne för första gången när han är 28 och Clare är 20. Clare, å andra sidan, har känt Henry sedan hon var sex år gammal. Under hela hennes uppväxt har en äldre version av Henry tidsrest till hennes barndomshem. Deras liv är sammanflätade med varandras i det förflutna och det framtida på ett sätt som gör att de kommer varandra närmare än någon annan. Tidsresorna präglar deras liv på gott och ont. Henry försvinner och lämnar Clare kvar med en hög kläder, där hon bara kan oroa sig, och vänta på att han ska återvända. Men tidsresorna gör också nuet så mycket mer närvarande, livet så mycket mer påtagligt, och att kämpa mot Henrys sjukdom svetsar dem samman.
Jag har i princip inte kunnat slita mig ifrån den här romanen. Det är en bok som jag velat läsa mycket länge, eftersom jag har hört så mycket lovord om den och eftersom handlingen tilltalade mig. Jag erkänner dock att jag hade problem i början, innan jag riktigt kommit in i boken, där jag försökte reda ut tidsbegrepp och hur allting fungerade. Men ju längre in jag kom i boken, desto klarare blev bilden, och desto bättre blev boken. Den är väldigt, väldigt bra och fantastiskt vacker både i språket och handlingen. Henry är inte någon superhjälte som ska rädda världen med sin förmåga att resa i tiden, utan bara en vanlig kille som mot sin vilja hamnar i de mest otroliga situationer. Han vill bara leva ett normalt liv med fru, hus och barn, men kastas tillbaka eller framåt i tiden utan någon som helst aning om var han är på väg. Situationerna han hamnar i, spritt naken och utan några bra förklaringar, är ofta direkt dråpliga och jag skrattar högt nästan hela tiden genom flera partier. Men det blir också sorgligt och skräckfyllt, beroende på var (eller rättare sagt när) Henry hamnar.
Att följa Henrys och Clares åtskilda men ändå sammantvinade uppväxter är både komiskt och känslosamt, och sedan deras liv som som gifta, deras kamp för att kunna få ett normalt liv som är både rolig och väldigt, väldigt sorglig. Det är just denna mix mellan komik och tragik som tilltalar mig, men kanske ännu mer att författarinnan lyckats få mig att relatera så pass bra till en så otänkbar situation som att vara tidsresenär, eller gift med en.
Boken är skriven i ett dubbelt jagperspektiv med Henry som den ena berättaren och Clare som den andra, och förutom några märkliga uttryck som jag tror översättaren är skyldig till, så är den skriven på ett väldigt vackert sätt, på något sätt lika bräckligt som nuet den handlar om. Den är i högre grad en kärlekshistoria än en science fictionberättelse, och den känns väldigt originell och väldigt tilltalande. Den är helt enkelt ruskigt bra.
”The Time Traveler’s Wife”, 2003
(det blev en sen uppdatering den här gången - ber så mycket om ursäkt!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar