Veckans recension: The Hunger Games: Mockingjay av Suzanne Collins

Att hon är räddad från Hunger Games-arenan har inte gjort någon större skillnad för Katniss – världen utanför har blivit minst lika skrämmande som den innanför arenans gränser, om inte värre. Den enda skillnaden är egentligen att spelarna är så många fler. Hon befinner sig i District 13, den enda platsen som är oberoende av the Capitol. Här finns rebellerna, styrkorna som krävs för att störta president Snow. District 12 är borta, tillsammans med nästan alla invånare. Peeta hålls fången i the Captiol och blir förmodligen torterad på alla möjliga sätt. Det hela är för mycket för Katniss som lever under District 13s krav på att bli deras symbol, galjonsfiguren som ska motivera distrikten till uppror. Men hon är inte säker på att hon klarar det. Hur ska hon någonsin kunna axla det ansvaret? Hon har inte talets gåva, som Peeta, hon är bara sjutton år, med mardrömmar som hon vaknar skrikande ur varenda natt. Men hon inser att hon har ett ansvar. Hon är gnistan som tände elden som startade en revolution. Och hon måste fortsätta vara den elden och ändå mer, om inte fler människor ska dö på grund av henne. Om inte framtiden ska bli lika mörk som det förflutna.
Men ju mer elden växer, desto svårare blir det att skilja vän från fiende.

Mockingjay är den första boken på väldigt lång tid som hållt mig uppe till halv sex på morgonen, helt okapabel till att sluta läsa. Precis som Catching Fire tycker jag att den börjar ganska segt, men när den väl kommer igång är det så actionfyllt, så spännande att jag bara kan ta korta pauser från boken. De sista sidorna gråter jag mig faktiskt igenom.
Mockingjay tycker jag framförallt ger en bra bild av hur svårt det är att skilja rätt från fel, hur gråzoner alltid existerar i krig och hur svårt det kan vara att se sanningen, särskilt om det finns mer än en. Den visar också krigets grymhet och hur all mänsklig moral slutar existera när överlevnadsinstinkten tar överhanden. Hela The Hunger Games-serien har egentligen handlat om detta, och med Mockingjay tycker jag att trilogin får ett slut som är mer än passande – det är nära perfektion. Medan jag tyckte att första boken var bra, andra ganska habil, så tycker jag att den sista åstadkommer väldigt mycket. Inte minst visar den prov på extraordinär karaktärsutveckling – jag, som helst velat se Katniss sluta med Gale och inte med Peeta, kommer någonstans på mig själv med att ha bytt sida. Karaktärerna förändras med grymheten kring dem på ett naturligt sätt och det, mer än något, tycker jag talar till bokens absoluta fördel. Jag är av åsikten att karaktärerna styr berättelsen mer än någonting annat, och med stereotypa och platta karaktärer åstadkommer författaren näst intill ingenting alls. Mer därför än för något annat tycker jag om den här serien. Och det ska erkännas vilket satans bra tidsfördriv de har varit. Jag slår utan att tveka vad om att den här serien kan slå ihjäl vilken tråkig flight som helst.
”Mockingjay”, 2010