Veckans recension: Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson

Det första som slog mig när jag började på Luftslottet som sprängdes var att det inte fanns något tidshopp mellan den och den föregående boken. Den tar vid där den förra slutade och detta förstärker än mer det faktum att de två senare böckerna utgör en helt annan, mer enhetlig berättelse än den första boken, Män som hatar kvinnor. Den sistnämnda känns mer som en fristående bok som går att läsa helt individuellt, medan Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes måste läsas tillsammans. Kanske är det också därför som den första boken blivit den som fungerar bäst som film.

Hur som helst. I den sista boken i trilogin ligger Lisbeth Salander på sjukhus, illa skadad, men uppmärksammad av hela Sverige för inblandningen i tre mord som hon är skäligen misstänkt för. Men det finns en grupp människor som är på hennes sida – det är hennes förre chef Armanskij, hennes före detta förmyndare och, framförallt Mikael Blomkvist som kämpar för att ge henne upprättelse i såväl media som rent juridiskt. Han börjar gräva i Lisbeths förflutna för att kunna hjälpa henne, och ju mer han gräver, desto mer komplicerad verkar hennes historia bli. Han upptäcker att Lisbeth har utsatts för ett grovt rättsövergrepp från ingen mindre än staten och säkerhetspolisen, ett övergrepp som tog sin början när hon hon var tolv år gammal – och som fortfarande pågår. Berättelsen han gräver upp handlar om den avhoppade GRU-agenten Zalachenko, om kvinnomisshandel, om maktmissbruk och om den hemliga organisationen inom svenska säkerhetspolisen. Mikael inser att den historia som han håller på att gräva upp är en skandal som kommer skaka hela den svenska regeringen. Men han är fast besluten att ge Lisbeth Salander tillbaka något av den heder och repsekt hon för länge sedan berövats.

Jag är den minst politikintresserade människa jag någonsin stött på, och jag tycker allting som har med politik och regering att göra är så tråkigt att jag vill avlida. En inställning som Stieg Larsson uppenbarligen inte alls delar. Det är politik och Sovjet hit och dit, och underrättelsetjänst och konstitutionsutskottet (hur jävla många t:n finns det inte i det ordet?), riksåklagare, Säpo och ministrar åt höger och vänster. Jag är så dåligt insatt och så ointresserad att jag emellanåt vill hoppa över flera sidor. Det gör jag aldrig, men tyvärr mer av ren princip än på grund av att jag gillar boken. Och när boken väl kommer till sin klimax är det faktiskt extremt kul – rättegången mot Lisbeth är en del av boken som jag bara flinar mig hela vägen igenom.

Enligt min erfarehet så brukar andra delen i trilogier nästan alltid vara den sämsta. Den börjar ofta där den förra tog vid och slutar med en cliffhanger som nästan alltid gör den till en osjälvständig bok som mest känns som transportsträcka – till exempel Catching Fire, den andra boken i The Hunger Games-serien av Suzanne Collins, eller The Awakening, som är den andra boken i Kelley Armstrongs Darkest Powers-serie. Men Stieg Larssons Millenium-trilogi är faktiskt ett strålande undantag. Den andra boken är, enligt mig såklart, den överlägset bästa i serien. Den här sista boken tycker jag är den svagaste. Det är bara en enda sexhundra sidor lång upptrappning utan mycket action. Det är en massa nya karaktärer som kommer in i bilden, och jag bara längtar efter att boken ska återkomma till Lisbeth Salander som fortfarande är en helt briljant karaktär som jag älskar att läsa om.

När det gäller språket har jag börjat vänja mig vid Stieg Larssons stil. Det är en träig dialog. Det är upprepningar. Det är klantiga formuleringar och det är extremt journalistikartat med jämna mellanrum. Men faktum kvarstår – karaktärerna väger upp detta. Som alltid är karaktärerna bokens största behållning, och även om de inte kan väga upp språket så förmildrar de åtminstone omständigheterna. I slutändan kommer jag fram till att den här serien trots allt gett mig något, även om ingen kan förvänta sig att den kommer hamna på min personliga tio-i-topp.

”Luftslottet som sprängdes”, 2007