När folk vill ha tips på en sorglig bok säger jag nästan alltid Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth, för jag grät floder när jag läste den. Men det finns ändå hopp i den, och för att försöka vara kreativ ska jag säga en annan titel istället - På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. Den mer eller mindre tidlösa krigsromanen med den nittonåriga första världskriget-soldaten i en halvt självbiografisk huvudroll.
Det mest fantastiska med den här boken är att den, samtidigt som den är fruktansvärd, lyckas vara så vacker mitt bland all död, allt blod och alla kroppsdelar. Det är en av de böcker som jag önskar att alla någon gång läste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar