Veckans recension: Robinson Crusoe av Daniel Defoe

Mot sina föräldrars vilja beger sig den unge Robinson Crusoe ut till sjöss. Han är med om flera äventyr på havet och besöker många olika länder. Han är en rastlös själ och kan inte stanna någon längre tid någonstans innan han vill ge sig ut igen, trots att han är medveten om de höga riskerna med att ständigt vara ute på äventyr.
Så händer det mest fruktansvärda av allt. På en resa för att hämta hem slavar till sin tobaksplantage i Brasilien råkar Robinsons skepp ut för en rasande storm. Skeppet förliser och bara Robinson överlever, uppsköljd på stranden till en obebodd ö.
Här måste han plötsligt försöka klara sig själv, med bara vrakgodset som hjälpmedel. Han börjar långsamt bygga upp en slags minicivilisation på ön, med sig själv som enda invånare och härskare. Ensamheten är fruktansvärd och räddningen helt utom räckhåll. Det är en kamp mot såväl naturen som det sunda förnuftet. Är allt hopp ute, eller finns det en chans till guds förlåtelse och till räddning?

Jag har tidigare läst Robinson Crusoe i ett anfall av klassikerläsning när jag var omkring tolv, tretton år. Jag läste den igen nu, som en del av mina studier i litteraturvetenskap, och blev förvånad över hur lite ur den som jag kom ihåg. Det kändes lite som en helt ny bok, eller åtminstone kändes delar av den nya för mig.
Det är förmodligen den äldsta hela roman som jag läst, om man inte räknar in de pjäser jag läst, som Shakespeares Hamlet och En midsommarnattsdröm. Åldern medför naturligtvis en viss distans mellan Robinson Crusoe som huvudperson och mig som läsare. Det vimlar av människoätande negrer, man skjuter hejvilt alla lejon och tigrar och leoparder för att ta vara på skinnen och icke-troende människor är knappt värda mer än djur. Men ser man förbi dessa detaljer känns Robinson Crusoe på många sätt modern; situationen som Robinson befinner sig i skulle se nästan precis likadan ut om det hände idag (om vi nu bortser från teknik med vilken man skulle kunna tillkalla hjälp). Det hade varit precis samma back-to-basic-situation, med bara naturen att försöka leva av.
Boken fokuserar också väldigt, väldigt mycket på materiella ting. Vår huvudperson är en nästan löjligt praktisk man, som istället för att tänka över sin situation något vidare stället tar itu med att snickra bord och stolar, gör upp listor och redogör in i minsta detalj hur han yxar till plankor. Detta medför att – ja, boken blir rätt och slätt tråkig. Det kan ingen sticka under stol med. Inte bara på grund av det materiella fokuset, men också på grund av de långa religiösa harangerna som dyker upp med jämna mellanrum, där Robinson tydligen ska nå någon form av rening och förstå det gudomliga. Jag är inte mycket för religion och finner således Robinson vara en tråkig och inskränkt människa utan vidare djup, som mest bara sväljer bibeln med hull och hår för att sedan pracka den på andra (läs Fredag) och deras sätt att leva.
Boken är långtråkig, den är rak, okonstlad och avskalad till den grad att det inte lämnas särskilt mycket kvar åt läsaren att tolka och reflektera över. Ibland närmar den sig nästan en instruktionsbok för vad man ska göra i den här situationen – kanske är Robinson Crusoe svaret på vilken bok man borde ta med sig till en öde ö?

”The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe”, 1719