Veckans recension: Fight Club av Chuck Palahniuk

Högst upp i Parker Morris-byggnaden står två män. En av dem, vid namn Tyler Durden, har kört in en pistol i munnen på den andre, som inte har något namn. Den namnlöse vet att om man blandar salpetersyra med svavelsyra och glycerin får man nitroglycerin. Han vet det för att Tyler vet det. Han vet också att byggnaden de står på kommer att sprängas i luften om tio minuter. Han vet det, för att Tyler vet det.
Det hela började med att han inte kunde sova. Verkligheten blir underlig när man inte sover. Till slut vet man inte när man är vaken, om man existerar över huvud taget. Det enda sättet att få sova är att umgås med döende människor. Att gå på möten för cancersjuka under falskt namn. Få gråta ut hos andra som tror att man är lika döende som de. Sedan dök Marla Singer upp och förstörde allting. Hon är smal som ett skelett och kedjeröker. Hennes livsfilosofi är att hon kan dö när som helst. Hennes livs tragedi är att hon inte gör det.
Och sedan möter han Tyler Durden. Tyler som är allt han själv inte är. Som är fri. Som är stark. Självständig. Helt och hållet sin egen. Tillsammans upptäcker de att slagsmål är nyckeln, att självförverkelse aldrig varit lösningen, men att självdestruktionen kanske är det. De drar med andra i sina slagsmål, nätterna när de lever för knytnävarna och smärtan. Fight Club bildas.
Men så börjar Tyler försvinna. Vem är han egentligen? Och Fight Club växer, tar sig ur klubblokalen och ut i samhället som Projekt Förödelse där det tar sig oanade konsekvenser…
Man är inte riktigt fri förrän man inte har något kvar att förlora. Det vet han. Men Marla då, är inte hon något att förlora?

Ännu en bok där det är näst intill omöjligt att återge lagom bitar av handlingen på ett bra sätt. Nåja. Jag gjorde mitt bästa.
Första gången jag såg filmen Fight Club blev jag totalt förälskad, köpte filmen, såg den flera gånger till på rad, skrev ner citat, läste om dess betydelse, dess innebörd. Och upptäckte att den är baserad på en bok.
Att jag sett filmen så många gånger och i princip kan den utantill gör läsupplevelsen enbent. Jag jämför hela tiden med filmen, hör Edward Nortons röst istället för min egen inre när jag läser, ser scenerna med Brad Pitt och Helena Bonham Carter framför mig och kan nästan höra bakgrundsmusiken. Därför ser jag mig själv som mer eller mindre okapabel till att recensera den här boken. Men jag ska väl ändå ta och göra ett försök.

Det är först och främst en väldigt intensiv berättelse, skriven på ett avhugget, ryckigt och snudd på förvirrande sätt. Vi befinner oss i huvudet på en sjuk människa, en man utan namn, och vi har inga garantier för vad som är verkligt och vad som är hallucinationer. Det kan vara svårförstått men är samtidigt njutbart i sin originalitet.
Det är en bok om ett sjukt samhälle, om nutidens meningslöshet, om att ”spendera timme efter timme på ett jobb vi hatar för att kunna köpa saker vi inte behöver.” Det handlar om att lära känna sig själv, inse vem man är och vad man går för, men också om att tappa bort sig själv, acceptera sina egna brister och omfamna det negativa, den mörka sidan (eller sanningen?) av världen och inse världens jävlighet.
Man skulle kunna säga att Fight Club är en identitetskris, satir, perversitet, våldsamhet, samhällskritik, galenskap och självförverkligande – allt på samma gång. Dessutom är det en skruvad kärlekshistoria som spyr galla över vår strukturerade tillvaro, som uppmanar oss att sluta vara en skock får, men också få oss att inse att det är just vad vi är.
Det är en väldigt intressant läsupplevelse, eftersom den är så annorlunda skriven. Många gånger kastas man in i en situation som bara långsamt, långsamt nystar upp sig inför ögonen på en ju mer man läser, och ändå är det så mycket som ligger kvar i det dolda som vi själva måste räkna ut. Det blir en av de där sällsynta böckerna som kräver mer av läsaren, som tvingar till eftertanke och tolkning.
Jag önskar lite att jag läst boken innan jag såg filmen, men det är inget jag kan ändra på nu. Dessutom håller sig filmen väldigt nära sin förlaga, om än på ett aningen annorlunda sätt. Jag kan hitta en hel del exakta fraser och citat i boken som används i filmen, på nästan varje sida, vilket jag verkligen uppskattar trots att den svenska översättningen står lite ivägen.

”Fight Club”, 1996