Veckans recension: My Wolf, My Friend av Barbara Corcoran

När Hallies mamma plötsligt dör i en bilolycka kollapsar tillvaron för Hallie och hennes pappa, som blir väldigt sjuk. Doktorn säger åt Hallie att hennes pappa måste komma ifrån Kalifornien, och Hallie bestämmer sig för att övertyga sin pappa om att de ska flytta till hans barndoms Montana. Hallie gör det enbart för sin pappa och spelar glad och upprymd över flytten, när hon i själva verket älskar Kalifornien. Hon blir tvungen att lämna sin skola och sina vänner bakom sig och byter ut Kaliforniens soliga värme och citronträd mot snö, kyla och barrskog. Hennes skolgång måste skötas på distans eftersom det är för långt in till närmsta skola och hon får allt sitt arbete med posten. Livet i Montana verkar ensamt och mardrömslikt, med ingen annan att tala med förutom sin pappa.
Men allt förändras när hon räddar en vargvalp då dess mor dött. Hon börjar föda upp den lilla vargungen på flaska och han blir hennes enda vän i vildmarken. Hon kallar honom Sasha och älskar honom mer än vad hon någonsin förut älskat ett husdjur. I Sashas sällskap börjar ändå Montana verka mer lockande. Skogen som tidigare verkat så full av farligheter är i själva verket vacker och fridfull. Hallie hittar en vän i den handikappade grannflickan Birdie, men också en ovän i hennes bror John.
Men hon vet att hon inte kan hålla Sasha ifrån skogen. Han är i grund och botten ett vilt djur och han måste få ha sin frihet och sin stolthet. Ändå kan hon inte låta bli att älska honom som en hund, och hon vill inte tänka på den dag då han väljer skogen före henne. Men väl ute i vildmarken kommer hon inte heller kunna skydda honom. Jägare i trakten avskyr vargar och kommer göra allt för att döda hennes älskade vän, och hon vet inte vad hon ska ta sig till för att skydda Sasha.

Okej, jag erkänner det. Jag är en sucker för hundböcker. Jag har en rad dåliga ungdomsböcker om flickor och hundar bakom mig som alla varit mer eller mindre vedervärdiga, men som jag ändå dras till på grund av min enorma kärlek till hundar. Oftast är de så anonyma och intetsägande att jag inte bryr mig om att recensera dem, men det här är första gången jag läser en sådan bok på engelska, och here you go. Recension av dålig djurbok.
För det är vad My Wolf, My Friend är. Förutom det utomordentligt tråkiga och dåliga språket har jag svårt att se någon poäng överhuvudtaget med boken. Den är full av bred Montana-dialekt i dialogerna, stolpigt artiga uttryck (”you’re awfully nice to me!”) och inte minst har jag svårt att se Sashas stora roll i det hela. Trots att titeln och omslagsbilden tydligt talar om att den handlar om en varg, så tycker jag boken mest trampar vatten i sina skildringar av hur ensamt det är, hur snöigt det är, jobbet på farmen, och sällan om relationen mellan Hallie och Sasha. Det sägs nästan ingenting om vad de gör tillsammans mer än att hon brukar ha honom med sig, och i slutet som är avsett att vara så himla känslosamt känner jag inga som helst band till vare sig Hallie eller Sasha och tycker mest det är konstigt.
Sasha, ja. Jag snubblade nyss över en bruksanvisning i att måla just vargögon, så jag skrattade lite när bokens Sasha har blå ögon – vilket är genetiskt omöjligt såvida vargen inte har inslag av hund. Dessutom har han vit päls. Yeah sure.
Hallie å sin sida är en riktigt trist huvudkaraktär som inte verkar ha en egen vilja och som aldrig motiverar vad hon gör. Det är ständigt att ”hon bestämde sig”, men inte varför eller hur hon tänker.
Nej. Det här är en dålig bok. Eller, rättare sagt, en bok där jag mest höjer på ögonbrynen åt de stereotypa karaktärerna som är lika djupa som vattenpölar, och nästan skrattar åt de klumpiga beskrivningarna som gör mig besviken (som exempel kapitlet där Hallie spenderar timmar med att oroa sig över kon som ska kalva och sitter vid dess sida timmar i streck – och sen poff, plötsligt står det en kalv där utan att hon sett den födas). Det är klumpigt, dåligt och amatörmässigt, och boken verkar i stort sett vara en enda transportsträcka som slutar i ett ingenting. Inget konkret verkar hända och när det väl gör det, så upptäcker jag att jag inte vet så mycket om huvudkaraktärerna att jag ens bryr mig.
Och det här är anledningen till att jag inte brukar recensera de där bokklubbarnas dåliga djurböcker. Jag läser dem och sedan lämnar de inget som helst spår i huvudet på mig, så det är totalt onödigt att skriva om dem. De är dessutom lika intill förväxling, så den här får väl helt enkelt representera dem alla tills jag hittar en som står ut ur mängden.

”Sasha, My Friend", 1969