Veckans recension: Andarnas hus av Isabel Allende

När Esteban Trueba ligger för döden är han mycket gammal och tärd av de politiska stridigheter som råder i Chile, där han och hans familj levat och där han alltid haft gott inflytande, fram till dess att militärdiktaturen blev ett faktum. Tillsammans med sin dotterdotter Alba och med hjälp av sin hustrus gamla anteckningsböcker börjar han skriva ner berättelsen om Rosa, den sköna, Clara den klärvoajanta, om barnen Blanca, Jaime och Nicolás, och om sitt älskade barnbarn Alba. Det är en berättelse som tar sin början i den sjöjunfrulika Rosas död, och i Rosas syster Clara, en flicka som är full av egenheter. Hon äger övernaturliga gåvor; hon kan spå och få saltkaret att flytta sig utan att röra vid det. Hon gifter sig senare med Esteban, men är aldrig riktigt hans. Hon svävar ständigt i en värld dit ingen annan har tillgång, där hon pratar med andar och får föraningar om framtiden. Clara och Estebans första barn är en dotter som får namnet Blanca – den kanske enda normala unge som fötts i släkten Trueba, tycker Estebans syster. Esteban själv är alltid uppfylld av ett raseri större än honom själv, och han har inte mycket till övers för varken sin dotter eller de två tvillingpojkarna Jaime och Nicolás som sedan föds. Han älskar bara Clara, och så den gamla familjefarmen Las Tres Marías som han bygger upp från grunden.
Berättelsen som han och hans barnbarn skriver ned handlar om tre generationer kvinnor, om Clara, Blanca och Alba, och det är en berättelse om ambitioner, om krossade drömmar, förstörda äktenskap och olycklig kärlek. Vi får följa dem genom åren och se dem växa upp, tillsammans med männen som älskar dem och deras roller i Chiles allt blodigare historia.

Nu har jag skrivit om den här recensionen fyra eller fem gånger och helt enkelt kommit till slutsatsen att jag inte kan förklara vad Andarnas hus handlar om på ett bra sätt. Jag hittade titeln på en lista över böcker att läsa innan man dör, och när jag sedan kände igen den på en bokrea köpte jag den.
Det är en lång, ganska lugn berättelse som egentligen inte har någon spännande underliggande röd tråd – inget brott som ska lösas eller hemligheter som ska förklaras. Det här är en berättelse om de tre generationer kvinnor som omger Esteban Trueba och hur de levde. Det är inte en bok jag jäktar mig fram i, och i början hade jag lite svårt att hitta en handling i boken, eftersom den rör sig över en väldigt lång tidsperiod. Om författarinnan inte slängt in sina flaggor av olika slag – de där små ledtrådarna till vad som kommer hända – så vet jag faktiskt inte om jag orkat läsa den till slut.
Persongalleriet i den här boken är nog det som jag njuter allra mest av. Från den utomjordiskt vackra Rosa till den övernaturliga Clara, från den rasande Esteban till den förnuftiga Blanca och de två tvillingarna Jaime och Nicolás som är lika olika som natt och dag, och så Alba som rycks med av revolutionen och det fria folkets rätt. Hur alla personer är sina egna och har starka personligheter ger boken en krydda som är väldigt välkommen. Sättet som varenda en av de olika personerna verkar spela roll för familjen Trueba är väldigt skickligt gjort, och varje karaktär är av stor betydelse.
Något som däremot förvirrar mig en del är att landets namn aldrig nämns. Först läste jag något flyktigt om Barcelona och spanska och tog för givet att boken utspelar sig i Spanien. Sedan dyker inkaindianer upp och jag börjar fatta att vi inte befinner oss i Europa, utan i Sydamerika. Jag börjar långsamt förstå att boken förmodligen utspelar sig i Chile, men det tar lång tid eftersom jag inte är vidare bekant med landets händelser och inga årtal nämns. Jag irriterar mig lite på det, men det bidrar såklart också till att boken blir mer tidlös, fri från årtal och namn som kan binda den vid något.
Jag tycker också om boken mycket mer så länge den inte handlar om politiken och det militära övervåldet. Jag förstår att detta är något som är tätt sammanlänkat med landet, men jag tycker på något sätt att boken går ifrån sin ton när det börjar vankas politik, marxism och militärkupp. Det är absolut inte dåligt, men det skiljer sig mycket från resten av berättelsen i min mening. Kanske är jag helt enkelt för ung för att förstå den turbulens som skedde i den här delen av världen när boken skrevs, så att jag inte riktigt kan ta det till mig? Eller är jag bara mer mottaglig för vardagens bekymmer? Jag vet inte riktigt.
Andarnas hus är en väldigt bra bok som jag vet är mångas absoluta favorit, men för mig är den inte en av de böcker man är tvungen att läsa innan man dör. Den är läsvärd, men längre än så sträcker jag mig inte.

”La Casa de los Espíritus”, 1982