Döden är intresserad av människorna. Döden samlar på deras berättelser. Och nu berättar Döden en av dem för dig.Berättelsen handlar om Liesel. Hon är en överlevare, en sådan som Döden passerar tätt intill flera gånger, utan att röra. Hon är nio år när hon blir förd till den lilla staden Molching, inte långt från München, för att kanske få överleva andra världskriget. På vägen dit har hennes sexårige lillebror dött på ett tåg och nu lämnas hon av sin mamma hos paret Hubermann. De blir hennes fosterföräldrar när hennes riktiga mamma försvinner.
Rosa Hubermann är liten och byggd som ett klädskåp. Hennes språk är förfärligt men hennes hjärta är stort. Hans Hubermann är lång och vänlig och har silverfärgade ögon. Det är han som blir Liesels första och enda pappa. Sin riktiga kommer hon inte ihåg.
Liesel anpassar sig snabbt till sitt nya liv på Himmel Straße i Molching. Hon får sin bästa vän i grannpojken Rudy Steiner och fördriver tiden med att spela fotboll på gatan med honom och grannpojkarna.
Men om nätterna kommer mardrömmarna. Drömmarna om en pojke som dör på ett tåg. Varenda natt kommer pappa in och tröstar, och det dröjer inte länge förrän de tillsammans försöker lära Liesel att läsa.
Böckerna blir Liesels besatthet. Hennes första har hon stulit. Och snart fortsätter hon. Hon stjäl från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek, och hon delar sina böcker med juden som gömmer sig i deras källare, och med grannarna i skyddsrummet när bomberna faller över deras huvuden. Kriget är nära, men innan Liesels berättelse är över kommer det vara så nära det bara kan komma…
Boktjuven är skriven på ett oerhört originellt och kreativt sätt. För det första är det berättaren, jaget i boken. Det är ingen annan än Döden själv. Aldrig har jag stött på Döden som en så distinkt person, och det är också Dödens ovanliga uppfattningar och beskrivningar som färgar bokens språk. Den är full med liknelser om hopknycklade väggar, frukostfärgade himlar och droppande solar. Till en början gör det mig förvirrad – hur kan en himmel stå upp utanför fönstret? Men när tiden går och sidorna bläddras förbi börjar jag tycka om alla dessa poetiska liknelser, alla färgsprakande metaforer, och inte minst Dödens egna noteringar som hoppar in i berättelsen då och då. Från att ha uppfattats som störande blir de små höjdpunkter.
Tillsammans blir allt detta till en väldigt bra, vacker och sorglig bok som skulle kunna beskrivas med ordet sällsam. Istället för att pressa samman alla tyskar under kriget till hjärntvättade, Hitlerälskande självmordsbombare får vi se nazityskland ur ett barns ögon, ett barn som är med i Hitler-Jugend, ett barn som spelar fotboll och stjäl böcker och vars vän är en rädd jude i källaren. Boken tar fram det faktum att det inte bara var nazister som bodde i Tyskland under Hitlers styre. Att det fanns barn också, att det fanns människor som ville hjälpa, människor som gav förbimarscherande judar på väg till koncentrationsläger bröd – människor som gjorde vad de kunde. Jag tror det är väldigt viktigt med sådana här böcker. De som tar fram faktumet att det alltid finns mer än svart och vitt, att man inte kan bunta ihop människor i oskyldiga och onda, i offer och mördare, judar och nazister.
Boktjuven är en vacker roman, en bok för alla åldrar. Den handlar om det lidande som krig orsakar alla inblandade, kärlek till människor omkring en, om vänskap och fattigdom, om livets glädjeämnen och om dess oerhörda sorg.
Och, naturligtvis, om all dess död.
”The Book Thief”, 2005
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar