Elenas liv verkar ha blivit allt det hon någonsin velat ha; en familj, trygghet och – ja, hon kan äntligen erkänna det – lycka. Hon är fortfarande världens enda kända kvinnliga varulv, men trots det har hon en given plats i the Pack, och inte nog med det – hon har just fått reda på att Jeremy, the Packs ledare, planerar att göra henne till sin efterträdare.Det är lite mer än vad hon är säker på att hon vill ha. Men Jeremy börjar bli till åren, och det finns ingen annan som skulle passa eller ens kunna mäta sig med Elena. Hon tänker fortfarande mycket på det, och på ett visst brev hon fått som kastar henne tillbaka till åren av osäkerhet och en känsla av hjälplöshet, när Jeremy skickar henne och Clay till Alaska på ett uppdrag. De ska göra några olika saker – de ska hitta den unge varulven Reese som är på flykt, men också se till gamla medlemmar av the Pack som inte hört av sig på länge. Jeremy börjar bli orolig för dem och vill veta om något hänt. Dessutom har tre personer dödats av vargar i Alaskas vildmark, men the Pack tvivlar på att det är riktiga vargar som är skyldiga.
Så Clay och Elena ger sig av in i Alaskas kärva vinterlandskap och börjar undersöka fallet. Men för varje fråga de får svar på, dyker fler upp. De upptäcker snart att det finns oroande många varulvar i staden Anchorage, och med deras uppdykande har tre män dött och unga flickor har försvunnit spårlöst.
Clay och Elena undersöker situationen närmare och måste söka sig långt in i det otämjda landskapet. Men något verkar inte riktigt stämma. Det finns något mer i skogen, något vilddjurslikt som verkar vara mer myt än sanning. Är det denna best som dödat människorna, eller gruppen med varulvar som de fått upp spåret på? Samtidigt som fallet visar sig bli långt mer komplext och mer farligt än vad de räknat med, gnager gamla mardrömslika minnen på Elenas undermedvetna, och hon blir alltmer känslomässigt involverad. Och så är det ju det där om ledarskapet. Hon och Clay har alltid varit jämlika. Hur ska deras relation bli om en av dem måste leda och den andra följa…?
Som tionde boken i romanserien och trettonde om man räknar in antologierna Men of the Otherworld och Tales of the Otherworld är det också den fjärde boken där Elena är huvudperson. Det är ett väldigt kärt återseende, måste jag säga. All Otherworld-litteratur är bra, men det är ändå romanerna som ger den mest ultimata upplevelsen. Elena och Clay är det mest oslagbara paret i serien, och Elena är en fantastiskt rolig person att läsa om. Hennes dilemman känns så mänskliga och ändå är hon mer en superwoman än någonting annat. Trots sina krafter och djuriska sidor lyckas hon vara en karaktär som går väldigt lätt att relatera till och som känns väldigt mänsklig.
Jag har längtat väldigt mycket tills jag fick läsa Frostbitten, och den gör mig inte alls besviken. Den är en precis lika rolig mix av genrer som de andra böckerna har varit; det är känslomässiga dilemman blandade med fartfylld action och passionerad kärlek, allt med den övernaturliga twist som jag älskar. Kelley Armstrong fortsätter att kunna överraska mig, med berättelser som alltid vrider sig åt oväntade håll. Jag kan inte räkna ut vad som ska hända, och för mig, som läser så mycket att jag ofta kan räkna ut hur berättelsen kommer utvecklas, är det väldigt roligt att läsa en bok som inte går efter ett klassiskt upplägg. Det blir dubbelt så kul att läsa när man inte riktigt vet var historien kommer sluta, hur allt hänger ihop.
Det gör mig dock förvånad när jag upptäcker att inte mindre än tio år förflutit i Otherworld-universumet sedan Bitten. Elena är fyrtio år gammal och Clay närmar sig de femtio. Det känns konstigt när paret i mitt huvud alltid känts så väldigt unga. Men jag uppskattar känslan av verklighet som detta också ger – hur personerna fortsätter utvecklas med böckerna och inte bara står och stampar på samma ställe.
Med den här senaste boken har jag också förstått att förlaget ändrat seriens titel från Women of the Otherworld till bara The Otherworld Series. Mer om det går att läsa på författarinnans hemsida. Det är en positiv förändring, eftersom det öppnar dörren för fler böcker, berättade av manliga karaktärer. Det gör också att de två novellsamlingarna jag nämnde förut faller in mer naturligt i serien.
Till sist kan jag säga att det var värt att vänta på Frostbitten. Det är en fantastisk bok och jag inser återigen varför jag är förälskad i den här serien. I nästa bok får vi möta en karaktär som aldrig varit huvudperson förut, men som vi känner ända sedan andra boken; Savannah Levine börjar nämligen bli vuxen och kommer berätta nästa bok, med titeln Waking the Witch.
”Frostbitten”, 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar