Veckans recension: Den hemliga historien av Donna Tartt

Den enda anledningen till att Richard Papen börjar på Hampden College är att han gillade broschyren. Han vill desperat komma hemifrån, bort från den lilla menlösa staden Plano där han växt upp och där hans föräldrar ständigt distanserar sig från honom, och vart han tar vägen spelar egentligen ingen större roll.
När han flyttar till Hampden är det som en helt annan värld. Han har kommit från Kalifornien, rakt in i Maine där klimatet är helt annorlunda. Han vill fortsätta läsa grekiska, men den underlige läraren i ämnet vill bara ha fem elever, och vägrar ta emot Richard, som blir allt mer fascinerad av den lilla gruppen grekiskstuderande. De är rika, de är intelligenta, de är de intellektuellas allra innersta krets. De är allt som Richard vill vara.
Efter mycket om och men får Richard till sist tillstånd att börja på grekiskan. Han ljuger om sitt förflutna och låtsas att han är precis lika rik och kultiverad som de andra. I hans ögon är de fantastiska; det är den storväxte Henry, inbunden och kylig, den rödhårige Francis, den bullrige och burduse Bunny och tvillingarna Charles och Camilla.
Eftersom deras excentriske lärare, Julian, undervisar dem i alla ämnen hamnar den lilla gruppen utanför resten av colleget. Det dröjer inte länge förrän Richard dras med i deras sätt att leva – sprit, droger och riter i dionysisk anda. Men gruppens från början oskyldiga lekar spårar snart ur ordentligt och får fruktansvärda följder…

Ett par sidor in i Den hemliga historien tänkte jag att åh, den här boken kommer bli jobbig att läsa. Den har många svåra ord, många invecklade formuleringar och är på det stora hela ganska omständigt skriven. Men det där första intrycket gav snart vika för den streckläsningsroman den faktiskt visade sig vara. Jag kunde inte ha haft mer fel.
Boken är fantastiskt bra. Den kan visserligen uppfattas som svårläst på grund av det invecklade språket, men den är i grund och botten en spänningsroman, eller en thriller, ett relationsdrama, en slags omvänd deckare. Jag tänker att det också finns ett Flugornas herre-element över den, den där skrämmande insikten i att människor är kapabla till så mycket mer grymhet än vad vi vill tro, den där potentialen till att begå fruktansvärda gärningar som bara väntar på tillfälle – och känslan av att gränserna är mycket tunnare än vad vi vill inse.
Man hör ofta om böcker som är ”fängslande från första meningen”, och det här är en sådan bok. Inledningen lämnar så mycket frågor, så många undringar, och trots att bokens upplösning avslöjas redan i första meningen så är man ändå fast fram till bokens katastrofala klimax, som ändå inte är något annat än vad man fått reda på redan på första sidan. Det är en bok berättad ur en mördares synpunkt, och det är man medveten om redan från början.
Det är en bok om en rad tragiska händelser och en jordskredseffekt, från de där första småstenarna till något som inte går att få stopp på, en mörk spiral av okontrollerade händelseförlopp där karaktärerna förlorar sig själva och varandra. Karaktärerna, ja. De är otroligt nyanserade, otroligt genomtänka och levande, inte minst genom den geniala dialogen. Till en början ter de sig alla likadana, men man förstår snart att de allihop är väldigt, väldigt olika, och man älskar dem alla på deras eget sätt.
Den hemliga historien har blivit kultförklarad, och inte utan anledning. Det är en fantastiskt genomtänkt, välskriven och fängslande roman som har det mesta man kan önska sig. Det är en bok för tänkande människor, en psykologisk roman som går på djupet och som jag skulle kunna skriva flera sidor till om.

”The Secret History”, 1992