Veckans recension: Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman

Mannen som är Jack slutförde nästan sitt uppdrag. Han dödade mamman, han dödade pappan, han dödade systern. Men han lyckades inte döda den lille pojken, som var den allra viktigaste att döda. Mannen som är Jack kommer aldrig sluta leta.
Den lille pojken, som bara är ett år gammal, blir omhändertagen av de mest osannolika fosterföräldrar man kan tänka sig. Han har lyckats fly till den gamla stängda kyrkogården på krönet av kullen. Den är urgammal och är förklarad som naturreservat. Här räddar kyrkogårdens spöken honom, och han får ett namn; Ingenman Owens, förkortat Ingen. Han växer upp med spökparet Owens som föräldrar och den mystiske Silas som förmyndare.
På kyrkogården lever han tryggt från de levandes värld och här är han skyddad från mannen Jack. Han får lära sig sådant som de döda kan; att tona bort sig själv, att hemsöka drömmar, och annat som kan vara nyttigt. Kyrkogården blir Ingens eget lilla rike – här är han fri att gå igenom väggar och utforska de allra avlägsnaste hörnen. Han blir vän med häxan Liza på fattigkyrkogården, och inne i den äldsta gravkullen finns en mystisk slingrande varelse som kallar sig Dråparen. Han får lektioner av kyrkogårdens alla döda lärare, av Silas och den underliga fröken Lupescu som tar över när Silas är ute på någon av sina många resor.
Men utanför kyrkogårdsgrindarna finns det också en värld. En värld full av levande människor, människor som andas och som är som Ingen. Snart börjar han längta ut till den riktiga världen. Men när han väl fått sin vilja igenom dröjer det inte länge förrän mannen som är Jack är honom på spåren… och efter alla dessa år vill han slutföra det han påbörjade.

Den här boken är som Djungelboken fast i Neil Gaimans regi. Parallellerna är tydliga (redan i titeln finns de att hitta) men gör det hela desto roligare. Jag tror inte att Rudyard Kipling hade haft något emot det hela. Jag kommer också att tänka lite på Tim Burtons filmer, för den här boken leker i gränslandet till skräcken och det absurda utan att riktigt gå över i den genren.
Jag lånade boken från biblioteket i tron att det var en ganska tunn bok – jag var förberedd på att den skulle vara för barn – och blev förvånad när jag fick den här trehundrasidorsboken i handen. Men jag tror definitivt inte att detta kommer avskräcka bokens målgrupp. Jag hade jättekul när jag läste den, och det finns inget skäl till att yngre skulle tycka sämre om den än jag.
Boken har en lekfull ton, och en härlig humor som jag gillar. Ändå är den på många sätt en ren äventyrsbok från början till slut. Vi får följa Ingens uppväxt där på kyrkogården, och hur han får lära sig de dödas konster. Det blir aldrig tråkigt, och i slutet är det rent enormt spännande, för att sedan avslutas på det där vemodiga sättet som jag älskar.
Boken är också illustrerad av Chris Riddell, och hans stil påminner mig om Hans Arnold. Bilderna är ett trevligt avbrott mellan kapitlen.
Gaiman är en väldigt bra författare, och jag tycker om hans stil och hans sätt att skriva, även om jag inte fallit helt för alla hans verk. Men det här håller så hög standard att jag inte kan låta bli att älska boken. Den är riktigt, riktigt bra. Och jag får erkänna att jag fullkomligt älskar den mystiske förmyndaren Silas.
Kyrkogårdsboken är en originell bok för alla åldrar, och jag tror inte att någon kommer lämnas oberörd.

”The Graveyard Book”, 2008