Veckans recension: Ful av Scott Westerfeld

Långt in i framtiden, där vildmarken tagit över större delen av jorden igen och de enskilda städerna inte vill ha något med varandra att göra, bor Tally Youngblood.
Hon längtar till sin sextonde födelsedag, precis som alla andra. Då ska hon opereras och bli snygg. Hon ska få flytta till snyggingstaden på andra sidan floden och hennes enda uppgift kommer vara att ha kul.
Eftersom hon är född sent på året har alla hennes vänner redan opererats och bor nu i förbjudet område för fulingar som hon. Tiden går plågsamt sakta och hon saknar redan sin bäste vän Peris, som nyss blivit opererad och flyttad till snyggingstaden.
Men så möter hon Shay. Hon är en mager och upprorisk flicka som också snart fyller sexton och inte har några kompisar kvar bland fulingarna. Hon lär snabbt Tally att åka svävbräda och tillsammans gör de sin sista tid som fulingar till den allra roligaste.
Men när dagen för deras operation närmar sig avslöjar Shay att hon inte är så säker på om hon vill bli snygg. Det förvånar Tally enormt – vem vill inte bli snygg? Men Shay förklarar att hon tänker fly ut i vildmarken, till ett samhälle som kallas Smoke där ingen är snygg. Hon vill att Tally ska följa med. För Tally låter det som rena galenskapen.
Men när hon upptäcker saker om stadens myndigheter blir hon tvungen att ta beslut hon aldrig kunnat drömma om. Hon blir tvungen att förråda sin bästa vän och överge stadens trygghet.
Men saker är inte som hon trott. Tally kastas mellan tvivel och önskningar och upptäcker saker som hon aldrig anat. Kärlek, vänskap, begär och utpressning leder snabbt till katastrof.

Normalt brukar jag inte vara särskilt förtjust i science-fictionromaner, men den här är faktiskt riktigt bra och trovärdig. Det är första delen i en serie om en framtid styrd av grym skönhet och klyftor mellan grupper.
Historien är anpassad för unga vuxna, i ett snabbt men enkelt tempo som är lätt att förstå men som ändå engagerar. Jag kan tycka att boken är svår att ta in ibland, men den är spännande och lättförstådd. Det är kul att läsa om framtidens olika uppfinningar; svävbrädor, krasharmband och bungyjackor är bara en bråkdel av alla de detaljer som gör boken underhållande och trovärdig. Jag tycker också om att huvudpersonen inte är speciell från början. Tally känns kanske lite intetsägande, men är just därför en bra huvudperson som går att relatera till.
Ful kan vara öppningen till en bra bokserie, och till min förvåning kan jag faktiskt tänka mig att läsa nästa bok som har titeln Ful eller snygg? Det är en äventyrsroman som är läsvärd, och även om det inte är en av de bästa böckerna jag läst så är den i en klass för sig vad gäller ungdomsböcker.
Budskapet i den borde gå fram ganska bra; att allting har ett pris och att inget kommer gratis, men också att skönhet är mer än det som ögat ser.

”Uglies”, 2005

Veckans recension: Berättelsen om Edgar av David Wroblewski

Edgar Sawtelle föds stum, och läkarna har inget svar på varför det är så. Han är enda barnet till Gar och Trudy, som driver en kennel där de avlar fram en speciell slags hundar som helt enkelt blivit kända som Sawtelle-hundar. Redan från födseln är Edgar omgiven av hundar, och han verkar ha en medfödd begåvning för att handskas med dem. Ett särskilt starkt band har han till tiken Almondine, som varit hans beskyddare och vän så länge tillbaka som han kan minnas. De två är oskiljaktiga.
Tillvaron på gården där de tre bor med alla hundar är styrd av rutiner och regler. Det är en trygg värld där inget annat verkar kunna komma emellan.
Tills Claude dyker upp. Claude är Edgars farbror, en man som ställer allt på ända. Han och Edgars pappa bråkar ständigt, en fejd som går så långt tillbaka att ingen av dem riktigt vet vad den handlar om.
Och så en dag förändras allt och ingenting kan någonsin bli sig likt igen. Edgar får bevittna hur hans far dör, utan att ha en chans att hjälpa eller ens kunna ringa efter ambulans. Tragedin slår både Edgar och hans mor hårt och de tvingas kämpa för att behålla gården och få allting att fungera. Men Edgar har låst sig på Claude. Något står inte rätt till med hans farbror. En ödesdiger kedja av händelser har redan satts igång, och Edgar dras in i den snabbare och grymmare än vad någon kunnat föreställa sig…

Berättelsen om Edgar är skriven på ett sätt som lyckas vara både spännande, skickligt och poesifullt vackert. Det målar upp färgstarka bilder av omgivningarna, miljön och känslorna som jag verkligen tycker om. Men det kan ändå vara ojämnt och svårtillgängligt på sina ställen, och det är inte alltid som jag har händelseförloppen klara för mig. Det är synd, för min förvirring kan röra till de mest avgörande delarna av berättelsen.
Om jag skulle välja ett ord att beskriva den här boken med, så är det ordet tragedi. Det är inte en bok som jag har roligt med, utan ofta en som jag är indragen i för att den är oväntat spännande, och – just det – tragisk. Och det finns också en del uppenbara paralleller till Shakespeares tragedi Hamlet, den kanske mest uppenbara att farbrodern heter Claude - att jämföra med Hamlets Claudius.

En av de viktigaste faktorerna till att jag delvis älskar den här boken är min egen kärlek till hundar. Boken är full av dessa underbara djur och beskriver dem med en ömhet och en tillgivenhet som jag känner igen väldigt väl. Träningen av hundarna, det starka bandet som finns mellan dem och Edgar, allt det där slår an en sträng hos mig som avväpnar mig inför resten av boken. Att hundarna har en så stor del av historien gör mig glad och sättet de beskrivs på tar nästan andan ur mig. Trots det kommer jag på några få ställen på mig själv med att sucka och vilja bläddra igenom flera sidor som behandlar avel och linjer och stamtavlor och filosofier kring vad man bör avla vidare på och vad man bör låta vara. Riktigt tråkigt.
En annan grej som irriterar mig oerhört genom mer än hälften av boken är att man inte får reda på Edgars ålder förrän väldigt sent. För att kunna skapa sig en korrekt bild av honom måste man lägga ihop beskrivningen av hans längd, utseende och sätt att bemöta och bli bemött. Herregud, det kan omöjligt vara så svårt att skriva ner hur gammal han är!
Jag finner boken som en sträckläsningsroman, som stundtals griper mig, stundtals får mig att gråta, spärra upp ögonen eller tänka åh, nej. Men stundtals är den också tråkig, förvirrande, otydlig och utvecklar inte alltid sin potential. Och för att vara helt ärlig – när jag avslutat boken hade jag en viss känsla av att boken var meningslös. Slutet är inte vad jag hade önskat. Och det var väldigt många frågor – för många frågor – som man aldrig fick svar på. Det kändes som om det fanns mycket mer.
För att sammanfatta det hela skulle man kunna säga att jag är väldigt tveksam inför vad jag egentligen tycker. Hur bedömer man en bok som delvis är fantastiskt bra, men delvis förvirrande och utspridd? Det är en fråga jag inte kan svara på. Ni får helt enkelt avgöra själva om den verkar vara värd att läsa.

”The Story of Edgar Sawtelle”, 2008

Veckans recension: Dansar med vargar av Michael Blake

Löjtnant John J. Dunbar är en ung och framgångsrik soldat i USA:s armé under 1863. Han har överlevt mot alla odds och när han ber om förflyttning till en gränsstation är det ingen som står i hans väg. Han blir sänd till Fort Sedgewick.
Men när Dunbar kommer till Fort Sedgewick finner han det totalt öde. Soldaterna där har lämnat fortet på grund av bristen på proviant och på order som verkligen betydde något. De som inte följt med tillbaka har försvunnit ut på prärien för att komma ifrån svälten. De enda som vet att Dunbar är där är majoren som skrev under hans order och bonden som han får skjuts med, men när majoren får ett sammanbrott och bonden dödas har Dunbar i princip upphört att existera. I väntan på en trupp som aldrig kommer försöker han få tiden att gå genom att reparera byggnaderna i fortet som är i bedrövligt skick. De enda han har som sällskap är sin älskade häst Cisco och en gammal prärievarg som kommer på besök varje dag i hopp om matrester. Trots bristen på mänsklig kontakt och meningsfullhet trivs Dunbar ganska bra. Han älskar landskapet och tills vidare klarar han sig bra på de resurser som finns på fortet.
Men så kommer indianerna. De är siouxer och slår upp sitt sommarläger inte alls långt ifrån Fort Sedgewick. Det är bara en tidsfråga tills de upptäcker den ensamme vite mannen – och vad händer då?
Men trots att de första av deras möten inte är av de fredligare slagen, bygger Dunbar snart upp en trevande kontakt med sina grannar. Långsamt lär han sig språket, har utbyten med folket, blir förälskad i en mystisk kvinna – och snart upptäcker han att han inte är löjtnant John J. Dunbar längre. Han är Dansar-med-vargar. Han är en sioux.
Men så kommer det förflutna ikapp och hela tillvaron sätts i gungning…

Jag visste inte ens att filmen Dansar med vargar är baserad på en bok. Jag har aldrig hört talas om den förrän nu. Jag hittade ett slitet pocketexemplar med Kevin Costner på framsidan på en loppis och tänkte mest jag skulle läsa boken för nöjes skull.
Att jag redan vet hur det hela slutar tar musten ur berättelsen en aning. Det känns snarare som en välbekant, rätt trygg berättelse. Det är en väldigt rak och okomplicerad historia, utan mycket krusiduller. På ett sätt uppskattar jag det, men ibland blir det så rakt på sak att det gränsar till amatörmässigt. Det är i stil med ”Det var mörkt. Det låg snö på marken. Adrenalinet kokade.” Det är inte dåligt, men det är heller inte bra. Det är en bok som lämnar ett väldigt medelmåttigt intryck. Varken det ena eller det andra. På många sätt är boken som en förvuxen äventyrsbok för pojkar. Indianer och strider och klumpigt beskrivna kärleksförhållanden. Och så har vi det faktum att det är en väldigt, väldigt mansdominerad bok. Jag antar att det var en stor del av verkligheten i slutet på artonhundratalet, men det blir ändå ganska enformigt i längden. Den enda kvinnliga karaktären av vikt är huvudpersonens kärleksintresse.
John J. Dunbar är också en väldigt stereotypisk hjälte. Det blir lite långrandigt efter ett tag att läsa om alla hans talanger, all hans duglighet och så vidare. Han blir en lite för bra hjälte som jag inte tycker är trovärdig.
Men det är ingen dålig bok. Den är enkel och lättförståelig och försöker inte vara mer än det den är. Kanske är den en liten förlängning på pojkstrecksböckerna det var meningen att unga pojkar skulle läsa, men det finns en kärlek till det enkla i den som jag nästan avundas. Men filmen bjuder för ovanlighetens skull på en mycket mer storslagen upplevelse än den här boken.

”Dances with Wolves” 1988

Veckans recension: Dracula av Bram Stoker

När Jonathan Harker ger sig iväg från England till Transsylvanien är det för att göra upp affärer med en kund; greve Dracula. Färden dit är sällsam och ganska oroande; invånarnas vidskeplighet gör Jonathan nervös och hela resan kantas av underliga ting. Greven är en mystisk men artig man, värd både respekt och rädsla. Jonathan blir väl mottagen med mat, sovrum och böcker, och han och greve Dracula går igenom alla planer på att greven ska kunna flytta till England så snart som möjligt. Men Jonathan börjar snart misstänka att någonting är väldigt, väldigt fel.
Till att börja med vill greven bara träffas efter mörkrets inbrott. Han äter ingenting och varnar Jonathan för att somna någon annanstans i slottet än i det rum han fått tilldelat sig. Och till råga på allt upptäcker Jonathan att han är en fånge. Han är instängd långt bort från civilisationen av en man som inte verkar vara mänsklig. Slottet är omringat av djupa raviner på alla sidor, och alla dörrar ut är låsta. Desperat söker Jonathan efter en väg ut, en möjlighet att kunna komma därifrån. Vad ska han ta sig till?
Samtidigt i England befinner sig Jonathans fästmö Mina på besök hos sin goda vän Lucy. Mina längtar så mycket efter Jonathan, och efter att få höra ifrån honom snart. Lucy har just accepterat ett frieri och är väldigt lycklig, men hon har börjat gå i sömnen, vilket oroar Mina som ständigt väcks om nätterna för att hitta Lucy på väg ut. Och snart börjar Lucy bli allt blekare och sjukare. Kan det ha något med de nattliga vandringarna att göra? Eller är det bara som Mina inbillar sig?
Snart upptäcker Lucys vän, doktor John Seward att Lucy inte är frisk. Tillsammans med en expert, Van Helsing, börjar de försöka ta reda på vad som kan vara felet med Lucy. Och detta är början på en lång och fasaväckande jakt på en viss greve Dracula, där flera mäns mod sätts på prov och där Mina svävar i stor fara.

Jag hade länge tänkt läsa Dracula, men det var alltid som om något stod i vägen. Tills jag fick syn på den nya, svenska utgåvan av boken på biblioteket. Det här är ett bevis på hur mycket ett snyggt omslag betyder. Det är inte lögn att säga att jag lånade hem boken enbart för att jag tyckte om omslaget så mycket. Och då var jag ju tvungen att läsa den!
Boken är skriven på ett väldigt dokumenterande sätt, mest genom dagboksanteckningar från framförallt Jonathan, Mina och doktor Seward, men innehåller också memorandum, tidningsartiklar och loggböcker. Förmodligen är detta ett sätt att få boken mer trovärdig, och jag kan tänka mig att det lyckades på artonhundratalet när boken först kom ut. Idag är det dock lite svårare att ta till sig. Inte på grund av dagboksformen, men på grund av språket i sig. Det är gammalmodigt och segt att läsa. Inte omöjligt, men det kräver en del viljeansträngning och tålamod. Boken innehåller många långa monologer och ibland retar de gammalmodiga tankarna gallfeber på mig, särskilt när det kommer till kvinnornas del i berättelsen. Det är ett evinnerligt tjat om hur svaga och ömtåliga kvinnor är, hur synd det är om dem och hur de helst ska beskyddas av tappra gentlemän. Jag ska inte förneka att Mina har en stor roll i boken och att hon ofta visar prov på att vara både smart och bestämd, men även från henne kommer det tacktal om männens mod och det känns många gånger som om kvinnor på den tiden betedde sig som våp bara för att det förväntades av dem.
Men jag ska inte gå in på de här irriterande inslagen mer än nödvändigt. Om man läser mellan raderna så är Dracula faktiskt en bra berättelse. Men den är ingenting jag skulle rekommendera. Den är svårläst och bjuder inte på några överraskningar eller spänningsmoment, och det är lätt att tycka det stora slottet, vargarna som ylar, fladdermössen och de hjälplösa kvinnorna är väldigt kliché. Men då får man komma ihåg att det faktiskt är härifrån som klichéerna kommer.
Jag kan tänka mig hur originell och läskig boken var när den kom, med de gotiska elementen blandade med nymodigheter som skrivmaskiner och fonografer. Men språket och stilen går inte riktigt hem idag. Det är det berättelsen som gör.

”Dracula”, 1897