Löjtnant John J. Dunbar är en ung och framgångsrik soldat i USA:s armé under 1863. Han har överlevt mot alla odds och när han ber om förflyttning till en gränsstation är det ingen som står i hans väg. Han blir sänd till Fort Sedgewick.Men när Dunbar kommer till Fort Sedgewick finner han det totalt öde. Soldaterna där har lämnat fortet på grund av bristen på proviant och på order som verkligen betydde något. De som inte följt med tillbaka har försvunnit ut på prärien för att komma ifrån svälten. De enda som vet att Dunbar är där är majoren som skrev under hans order och bonden som han får skjuts med, men när majoren får ett sammanbrott och bonden dödas har Dunbar i princip upphört att existera. I väntan på en trupp som aldrig kommer försöker han få tiden att gå genom att reparera byggnaderna i fortet som är i bedrövligt skick. De enda han har som sällskap är sin älskade häst Cisco och en gammal prärievarg som kommer på besök varje dag i hopp om matrester. Trots bristen på mänsklig kontakt och meningsfullhet trivs Dunbar ganska bra. Han älskar landskapet och tills vidare klarar han sig bra på de resurser som finns på fortet.
Men så kommer indianerna. De är siouxer och slår upp sitt sommarläger inte alls långt ifrån Fort Sedgewick. Det är bara en tidsfråga tills de upptäcker den ensamme vite mannen – och vad händer då?
Men trots att de första av deras möten inte är av de fredligare slagen, bygger Dunbar snart upp en trevande kontakt med sina grannar. Långsamt lär han sig språket, har utbyten med folket, blir förälskad i en mystisk kvinna – och snart upptäcker han att han inte är löjtnant John J. Dunbar längre. Han är Dansar-med-vargar. Han är en sioux.
Men så kommer det förflutna ikapp och hela tillvaron sätts i gungning…
Jag visste inte ens att filmen Dansar med vargar är baserad på en bok. Jag har aldrig hört talas om den förrän nu. Jag hittade ett slitet pocketexemplar med Kevin Costner på framsidan på en loppis och tänkte mest jag skulle läsa boken för nöjes skull.
Att jag redan vet hur det hela slutar tar musten ur berättelsen en aning. Det känns snarare som en välbekant, rätt trygg berättelse. Det är en väldigt rak och okomplicerad historia, utan mycket krusiduller. På ett sätt uppskattar jag det, men ibland blir det så rakt på sak att det gränsar till amatörmässigt. Det är i stil med ”Det var mörkt. Det låg snö på marken. Adrenalinet kokade.” Det är inte dåligt, men det är heller inte bra. Det är en bok som lämnar ett väldigt medelmåttigt intryck. Varken det ena eller det andra. På många sätt är boken som en förvuxen äventyrsbok för pojkar. Indianer och strider och klumpigt beskrivna kärleksförhållanden. Och så har vi det faktum att det är en väldigt, väldigt mansdominerad bok. Jag antar att det var en stor del av verkligheten i slutet på artonhundratalet, men det blir ändå ganska enformigt i längden. Den enda kvinnliga karaktären av vikt är huvudpersonens kärleksintresse.
John J. Dunbar är också en väldigt stereotypisk hjälte. Det blir lite långrandigt efter ett tag att läsa om alla hans talanger, all hans duglighet och så vidare. Han blir en lite för bra hjälte som jag inte tycker är trovärdig.
Men det är ingen dålig bok. Den är enkel och lättförståelig och försöker inte vara mer än det den är. Kanske är den en liten förlängning på pojkstrecksböckerna det var meningen att unga pojkar skulle läsa, men det finns en kärlek till det enkla i den som jag nästan avundas. Men filmen bjuder för ovanlighetens skull på en mycket mer storslagen upplevelse än den här boken.
”Dances with Wolves” 1988
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar