Skorpan har inte ens fyllt tio år och ändå ska han dö. Hur kan livet få vara så orättvist? Han ligger bara hemma i kökssoffan och hostar och hostar, och kan inte ens resa sig upp. Han kan inte gå i skolan och kan inte leka med de andra barnen ute på gården. Hans liv vore riktigt hemskt, om han inte hade haft Jonatan.Jonatan är Skorpans storebror. Det är Jonatan som kommit på det där med Skorpan, för egentligen heter han ju Karl. Skorpan kan inte riktigt förstå varför Jonatan tycker så mycket om honom, han som bara ligger i soffan hela dagarna och hostar, inte särskilt vacker och med alldeles skeva ben.
Jonatan, å andra sidan, han är så vacker! Alla mammas kunder säger att han liknar en sagoprins, och det gör han. Han är precis lika god och snäll och vacker som en prins ur sagorna. Hela kvällarna sitter han hos Skorpan och berättar historier. Han berättar om Nangijala. Det är dit som Skorpan ska när han snart ska dö. Det säger Jonatan – då kommer han att komma till Nangijala, där det ännu är lägereldarnas och sagornas tid.
Och visst kommer han dit, men inte på det sätt som han tänkt sig. Men nu finns där allt som han nånsin önskat sig – Jonatan. Det är det enda som Skorpan egentligen bryr sig om, att få vara med sin älskade bror. I Nangijala är allting härligt. Skorpan och Jonatan bor på Ryttargården och Skorpan har till och med fått en egen häst och kaniner. I Nangijala kan han och Jonatan sitta och meta hela dagarna.
Men allt är inte så idylliskt som det verkar. På andra sidan bergen ligger Törnrosdalen, och där har mörkret sänkt sig. Den onde Tengil sätter skräck i människorna som bor där, med sina arméer och det stora vidundret Katla. Och nu ska Jonatan ge sig iväg för att hjälpa till! Han ska lämna Skorpan kvar. Men hur ska Skorpan bara kunna vänta? Han kan inte bara sitta hemma och vänta på en bror som kanske aldrig kommer tillbaka! Men han är ju så feg – han kommer aldrig våga ge sig iväg efter Jonatan.
Men så kommer han på en sak som Jonatan sagt; Ibland måste man göra saker man inte vågar, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Jag vet egentligen inte varför jag inte läst Bröderna Lejonhjärta förrän nu. Det har förmodligen något att göra med att man växt upp med den här sagan – sett den på film, framförallt. Den har följt en genom barndomen även om man inte läst den själv, precis som Pippi och Emil och Ronja Rövardotter och alla andra av Astrid Lindgrens karaktärer. Men så tänker man ju ändå att även om jag vet hur sagan slutar, även om jag känner till den, så måste jag läsa den. Det är en svensk barnklassiker och man borde läsa den. Så det gjorde jag. Och det är jag glad för. Jag tycker om den, och trots att den är skriven för barn på ett enkelt och naivt sätt så är själva berättelsen väldigt mycket vuxnare. Det handlar inte bara om gott och ont, utan också om att vara modig, om döden och om att våga saker man egentligen inte törs. Om att mod inte nödvändigtvis betyder att man inte är rädd.
Det är en vacker berättelse som samtidigt som den är sorglig är väldigt mysig. Den är helt enkelt vemodig, och jag kan nästan höra Astrid Lindgrens röst när jag läser.
Skorpans tro på att han inte är värd något är sorglig och samtidigt så otroligt relevant. Det ger boken trovärdighet. Att allting berättas från Skorpans synpunkt avväpnar en, hans oskyldighet gör att hela boken blir så lätt att ta in. Hans idealisering av sin storebror gör Jonatan till just den hjälte som vi är vana vid att se, men aldrig så att man blir trött på stereotypen.
Boken är både mäktig och berörande, och på slutet känner jag att tårarna kommer. Kort och gott är det här en barnbok som också vuxna har mycket att hämta ifrån.
”Bröderna Lejonhjärta”, 1973
grym sammanfattning
SvaraRadera