Veckans recension: Sanningen om Winter av John Marsden

Winter är sexton år när hon återvänder till Warriewood och sitt barndomshem. Det är tolv år sedan hon sist var här och hon har kämpat länge mot sina släktingar som hon bor med för att få komma dit. Hon har slutat skolan och planerar inte att återvända. Inte än. Hon måste få se och uppleva gården där hon är född.
Gården sköts av Ralph och Sylvia, ett par som bor på ägorna. Winter bestämmer sig för att direkt flytta in i huvudbyggnaden, som är skrämmande nära förfall. Det är tomt och öde, möblerna saknas och det läcker in vatten. Trots det känner sig Winter hemma där. Det här är där hon hör hemma, där hon alltid hört hemma, trots att hon inte varit där sedan hon var fyra år gammal.
Hon tar itu med att använda sitt arv till att renovera huset, samtidigt som hon börjar bekanta sig med omgivningarna. Men det finns något som inte stämmer. Historien om hur hennes föräldrar dog visar sig vara en lögn. Plötsligt saknas det massor av pusselbitar och Winter vet inte var hon ska vända sig för att få svar. Hon får ingen ro, hon måste få reda på vad som hände den gången för tolv år sedan.
Och hon måste få reda på varför man ljugit för henne under hela hennes uppväxt.

Jag fastnar inte riktigt för den här berättelsen. Jag har läst en del John Marsden förut, och med den populära Imorgon-serien vet jag att han är en väldigt bra ungdomsbokförfattare, som vet hur man bygger upp en handling, spänning, intrig och karaktärer. Men det syns inte i den här boken. Precis som några av hans andra kortare verk – En bricka i spelet eller Så mycket att berätta för dig… – så tycker jag att boken är ganska intetsägande. Den går helt enkelt i för snabb takt. Det känns inte som om man blir riktigt tillåten att få ta del av hela berättelsen, nästan som om författaren struntat i att skriva vissa delar och sedan bara berättat dem genom en kort återblick. Jag känner mig inte riktigt invigd och inbjuden i berättelsen.
Sen måste det ju sägas att bokens överraskningsmoment är väldigt bra, och särskilt att karaktärerna är helt perfekta. Marsden vet hur man skapar personer som sprakar av eget liv, och Sanningen om Winter är inget undantag.
Men jag tycker ändå inte riktigt om den här boken – den har potential och skulle kunna utvecklas så mycket mer, men tar slut innan jag verkligen fattat tycke för någon eller något alls i den. Jag tror att någon yngre, någon som nyss börjat med ungdomsböcker, eller någon som helt enkelt inte är van vid att läsa så mycket, skulle kunna tycka boken är bra. Men min uppfattning är att den bara är okej och knappt det. Den lämnar inget som helst intryck på mig.

”Winter”, 2000

Veckans recension: Harry Potter och de vises sten av J.K. Rowling

Harry Potter bor hos sin moster och morbror, det elaka paret Dursleys, och deras feta, odrägliga son Dudley, eftersom han egna föräldrar dog i en bilolycka när han var liten.
Harry önskar inget annat än att få lämna huset på Privet Drive bakom sig och aldrig mer behöva se det eller dess invånare.
Samma år som Harry ska fylla elva år börjar märkliga saker hända. Han får brev från ingen och när han tillslut får läsa ett av dem visar det sig att han inte är vem som helst – han är en trollkarl.
En helt ny värld öppnar sig för Harry när han börjar på Hogwarts, skolan för häxkonster och trolldom. För första gången i sitt liv får han vänner, Ron och Hermione. Han träffar den gigantiske Hagrid, skogvaktaren, och skolans berömde rektor Albus Dumbledore. Han får lära sig olika sorters magi och har massor med nya lärare. Och det är inte allt – i trollkarlsvärlden är Harry berömd, han är en person som alla känner till.
Förvånad upptäcker Harry att hans föräldrar inte alls dog i den bilolycka som hans släktingar övertygat honom om, utan blev mördade av den ondaste trollkarl som någonsin existerat – Lord Voldemort. Många i trollkarlsvärlden är fortfarande rädda att uttala hans namn. Han är mer känd som Ni-Vet-Vem eller Den-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn. Det som gör Harry berömd är att han överlevde Voldemort. Han är den första som någonsin gjort det, och det berövade dessutom Voldemort hans krafter.
Men det finns en av lärarna på skolan som inte alls tycker om honom – professor Snape, trolldrycksläraren. Harry blir övertygad om att Snape har något ont i kikaren.
Snart börjar Harry, Ron och Hermione ana att något hålls gömt i skolan, något under extremt skydd som någon nu försöker stjäla. Harry och hans vänner får inget stöd av varken lärare eller rektor Dumbledore i sina farhågor, och tillslut tycker Harry att det är dags att ta saken i egna händer.

Det här är första boken i serien om pojken Harry Potter och hans äventyr, en av de bästa och mest hyllade bokserierna någonsin. För mig är den här serien i det närmaste helig, och jag kommer nog aldrig kunna se på dem som ”bara böcker”. Det här är böckerna som fick mig att börja läsa på allvar och jag älskar dem.
Det är den kortaste boken i serien, på omkring 300 sidor. Det är en bok för barn såväl som vuxna, och det känns inte särskilt löjligt att Harry är så ung som han är, eftersom han är anmärkningsvärt vuxen för sin ålder. Boken är varm, ganska oskyldig nu i början och med ett mått av humor strött över allvaret.
Det är en mysig bok som introducerar läsaren i trollkarlsvärlden på ett sätt som är både humoristiskt och självklart. Denna nya världs system och upplägg är så roligt och samtididgt trovärdigt på ett sätt som gör boken till en otroligt skickligt skriven roman.
Det här är porten till den sju böcker långa serien som bara blir bättre och bättre, och detta är en serie som alla med ögonen kvar borde läsa.Nästa bok heter Harry Potter och Hemligheternas kammare.

”Harry Potter and the Philosopher’s Stone”, 1997

Veckans recension: Godnatt mister Tom av Michelle Magorian

Andra världskriget har brutit ut, London hotas av flyganfall och massor av evakuerade barn från huvudstaden dyker upp runt om i byarna på landet.
En av dem är nioårige Willie Beech. Han blir omhändertagen av änklingen Tom Oakley, en enstöring i en stuga alldeles inpå byns kyrkogård.
Men Tom märker snart att Willie är i ett förfärligt skick. Han är liten, undernärd och har kroppen full med blåmärken och sår. Det är först när Tom öppnar hans väska och hittar moderns brev som han förstår – för det ligger ett bälte i väskan. Ett bälte som är till för att slå den stackars pojken med.
Toms vänlighet är helt obegriplig för Willie. Han är alldeles överväldigad av allt det nya. För första gången i sitt liv får han ett eget rum med en egen säng. Han får kläder och mat och börjar tycka det är roligt att hjälpa Tom med hushållssysslorna.
Snart hittar han också vänner i sin egen ålder. Det har han aldrig haft förut. Det är George och tvillingsystrarna Ginnie och Carrie, och så naturligtvis Zach. Zach är den mest underliga och konstiga pojke han träffat. Han är uppvuxen i teatern, pratar hela tiden och kommer med massor av idéer. Willie och Zach blir bästa vänner.
Willies liv är rent av lyckligt. Kriget märks knappast därute på landet i Little Weirworld. Han upptäcker att han gillar att måla, och får lära sig läsa och skriva.
Samtidigt som Tom förvandlar Willie till en frisk och glad pojke, märker invånarna i byn att något händer också med Tom Oakley. Han lägger enstöringen åt sidan, och Willies närvaro gör att han äntligen släpper sorgen han burit på.
Men så kommer det ett brev.
Willies mamma är sjuk och vill att han ska komma hem. Men något är fel.
När Willie inte skriver som han lovat och Tom inte längre kan skylla på att pojken kanske glömt, bestämmer sig Tom för att själv åka till London och hitta Willie.

Godnatt mister Tom har blivit något av en barnklassiker. Språket är varmt och enkelt att förstå, medan berättelsen inte lämnar någon oberörd.
Hur Tom får Willie igenom den mödosamma processen till att bli ett lyckligt barn och hur han själv förändras av det, är förmodligen en av de finaste historierna man kan läsa, och en berättelse som kan beröra flera olika sorters människor. För barn är det en bra saga, och för äldre en historia med stort djup och många nyanser. Boken är ett perfekt exempel på livet som det var under en viss tid och även ett bevis på att kriget förändrade många människors liv.
Den handlar om kriget, men samtidigt inte alls. Barnens landskap är grönt och orört, men mörkläggningsgardinerna, Röda Korset-mötena och radiosändningarna påminner hela tiden om att de lever i skuggan av Hitlers Europa. Just detta – barnens upptåg och äventyr, blandat med breven från det bombanfallna London gör boken till en vacker blandning mellan ljust och mörkt, skönhet och ondska.
Den handlar om att hitta sig själv och om kärleken till människor runt omkring, men också om ondskan och elakheterna från andra. Om att resa sig upp och kunna komma vidare i livet, vare sig man är barn eller gammal, om att vara en del av en enhet och känna att man är uppskattad för den man är. Den får mig att rysa inte bara för att det är en perfekt berättad historia, utan också för att den är så viktig.
Det är en bok alla bör läsa, gamla som unga.

”Goodnight, Mr Tom”,1981

Veckans recension: The Lost Symbol av Dan Brown

När Robert Langdon får ett samtal från sin gode vän och mentors kontor med frågan om han skulle kunna tänka sig att hålla ett föredrag i Capitol Building i Washington D.C., säger han genast ja. Vännen, Peter Solomon, har alltid varit Roberts guide och vän, och Robert är glad att få ge något tillbaka.
Men när han väl kommit till Capitol Building börjar saker snart gå väldigt, väldigt fel. Langdon är lurad. Och Peter Solomon är i stor, stor fara.
Langdon får ett samtal från en man som påstår sig ha kidnappat Solomon och vill ha Langdons hjälp med att dechiffrera koden som finns på frimurarnas legendariska pyramid i utbyte mot Solomon. Det är bara ett problem. Langdon är så gott som helt och orubbligt säker på att ingen pyramid existerar.
Allt desperatare inser Langdon i vilken knipa Peter sitter och att allt är upp till honom. Men varför är chefen för CIA, Inue Sato, honom i hälarna? Hon hävdar att ärendet är en fråga om nationens säkerhet, men Langdon förstår inte hur.
Samtidigt försöker Peters yngre syster Katherine Solomon förgäves nå Peter utan att veta att hennes älskade bror är kidnappad. Katherine är forskare som sitter inne med information som kommer förändra hela världen om den kommer ut... men är världen redo?
När Langdon inser att Solomon kommer dö om ingenting görs snabbt börjar en kamp mot tiden, innan Solomon dör… och vi får följa med på en kors och tvärs-resa över Washington såväl som bakåt i frimurarnas historia och organisation.
För Langdon är allting svårt att ta in. Hur ska han kunna rädda sin vän om lösningen som kidnapparen begär inte ens existerar? Eller gör den det? Om den mot alla odds finns – är Langdon som en icke-frimurare värdig att ta del av den?
Tiden rinner ut… och kidnapparen Mal’akh skyr inga medel.

Det är väldigt svår att skriva om vad den här boken handlar om utan att ge bort hela berättelsen. Det är meningen att den här boken ska läsas utan att man har en aning om vad som ska hända, och jag vill inte förstöra för någon som vill ge sig på den.
Det här är en typisk Dan Brown-bok. Den är väldigt lik hans förra böcker Da Vinci-koden och Änglar och demoner. De har samma upplägg, samma teman och samma huvudperson. Det handlar om mystiska urgamla kulter och traditioner, samfund, språk och symboler.
Tyvärr finner jag den här boken ganska trist. Jag hade svårt att komma in i den trots att den är spännande. Det beror förmodligen till viss del på att jag läste boken på engelska – frimurare och utförliga beskrivningar av arkitektur är inte lika lättsmält på engelska som på svenska och det händer att jag måste gissa mig till en del av slutsatserna. Jag tycker också att jag vid det här laget känner lite som om jag vet vad som kommer hända efter att ha läst de två förra böckerna som har samma upplägg. Samtidigt finns det väldigt smarta överraskningsmoment och otroligt mycket spänning som ibland får mig att sitta som på nålar.
Jag hörde någonstans att folk tycker om att läsa Dan Brown eftersom han får läsaren att känna sig smart. Det ligger något i det. I sina förklaringar är han allmänbildande och intressant på ett sätt som gör att man tar in information väldigt lätt, och precis som jag nämnt förut fastnar det på ett sätt som ingen lärobok någonsin fått mig att lära mig.
När jag läser kommer jag faktiskt att tänka en aning på James Bond. Liksom Bond-berättelserna är Browns böcker upplagda på samma sätt som ett mönster genom böckerna. Precis som Bond är Langdon ganska otrovärdig som karaktär som är med om så mycket olika saker som ändå är relaterade till det han kan. Och för det tredje finns det en ny tjej med i varenda bok. Det är en lite roande parallell faktiskt.
Liksom innan tycker jag att informationen om symboler och historia är Browns starka sida medan karaktärerna är hans svaga. Det märks inte lika mycket på engelska som på svenska, men det där språket som tangerar lite till klichéer finns där. Ändå tycker jag att det är bättre den här gången.
Det är allt som allt en jämn och skickligt berättad spänningsroman, på samma nivå som de föregående böckerna.
Men jag känner att jag förätit mig en aning på Brown för tillfället. Jag får nog vänta ett tag innan jag ger mig på något mer av honom.

”The Lost Symbol”, 2009

Veckans recension: På andra sidan gryningen av John Marsden

Slutet är nära. Nya Zeeland har fått stöd från andra länder och kriget befinner sig i ett kritiskt skede, en situation där allting kommer avgöras. Australiens framtid – Ellies, Kevins, Homers, Fis och Lees framtid.
Nya Zeeland behöver varenda resurs, och det inkluderar de fem tonåriga gerillasoldaterna i utkanten av Wirrawee.
Vännerna har fått utrustning av nyzeeländarna för att kunna skapa så mycket kaos som möjligt innanför fiendens linjer. Varenda litet sabotage kan betyda vinst eller förlust. En enda konvoj som Ellie och de andra fördröjer kan betyda allt för landets framtid.
Ansvaret är tungt och det blir inte bättre av spänningarna i gruppen. Förhållandet mellan Ellie och Lee är bara en av konflikterna. Ellie undrar också om Kevin kommer klara av vad han måste göra, eller kommer han att klappa ihop som förut?
Och hur kommer det att se ut efter kriget? Hur ska de någonsin kunna gå vidare? Alla som de dödat, allt som de förstört. Hur ska de kunna få något som liknar ett normalt liv efter allt det som de gått igenom? Vännernas död, ockupanternas behandling av landet – allt är saker som Ellie är tveksam på om hon kommer kunna hantera. När hon inte längre kämpar för att överleva, vad händer då? Vem är hon då?
Men kommer hon och vännerna ens att få uppleva den dag då kriget tar slut?

Sista boken i serien är också den längsta. Den är lika andlöst spännande vissa gånger som förut, men jag tycker ändå inte att den är den bästa i serien. I jämförelse händer det inte lika mycket och vissa delar känns som transportsträckor.
Men jag är väldigt glad att jag läst de här böckerna. De får en att tänka efter lite djupare, uppskatta det man har och vara glad över de små sakerna i livet. De handlar om så många viktiga saker som behandlas på ett så enkelt sätt att det blir väldigt effektfullt. Genom att läsa serien känns det som om man fått ett vidare synsätt på liv och död, etik och moral, krig och fred. I slutet av boken går handlingen ganska snabbt fram, vilket är synd. Men ändå är det så vemodigt och sorgligt på sina ställen att jag nästan gråter.
Med sin blandning av action, tonåringars syn på världen, relationer, vänskap, kärlek och humor är det här idealiska böcker för unga att läsa. De blir aldrig tråkiga och lär en ett och annat på vägen.
För den som är intresserad av att läsa vidare om Ellie så finns det en fristående fortsättning på serien, där första boken heter Ellie: Så länge jag finns. De handlar om livet efter kriget och om att gå vidare. Om jag själv läser dem, det får framtiden utvisa.

”The Other Side of Dawn”, 1999