Veckans recension: Sanningen om Winter av John Marsden

Winter är sexton år när hon återvänder till Warriewood och sitt barndomshem. Det är tolv år sedan hon sist var här och hon har kämpat länge mot sina släktingar som hon bor med för att få komma dit. Hon har slutat skolan och planerar inte att återvända. Inte än. Hon måste få se och uppleva gården där hon är född.
Gården sköts av Ralph och Sylvia, ett par som bor på ägorna. Winter bestämmer sig för att direkt flytta in i huvudbyggnaden, som är skrämmande nära förfall. Det är tomt och öde, möblerna saknas och det läcker in vatten. Trots det känner sig Winter hemma där. Det här är där hon hör hemma, där hon alltid hört hemma, trots att hon inte varit där sedan hon var fyra år gammal.
Hon tar itu med att använda sitt arv till att renovera huset, samtidigt som hon börjar bekanta sig med omgivningarna. Men det finns något som inte stämmer. Historien om hur hennes föräldrar dog visar sig vara en lögn. Plötsligt saknas det massor av pusselbitar och Winter vet inte var hon ska vända sig för att få svar. Hon får ingen ro, hon måste få reda på vad som hände den gången för tolv år sedan.
Och hon måste få reda på varför man ljugit för henne under hela hennes uppväxt.

Jag fastnar inte riktigt för den här berättelsen. Jag har läst en del John Marsden förut, och med den populära Imorgon-serien vet jag att han är en väldigt bra ungdomsbokförfattare, som vet hur man bygger upp en handling, spänning, intrig och karaktärer. Men det syns inte i den här boken. Precis som några av hans andra kortare verk – En bricka i spelet eller Så mycket att berätta för dig… – så tycker jag att boken är ganska intetsägande. Den går helt enkelt i för snabb takt. Det känns inte som om man blir riktigt tillåten att få ta del av hela berättelsen, nästan som om författaren struntat i att skriva vissa delar och sedan bara berättat dem genom en kort återblick. Jag känner mig inte riktigt invigd och inbjuden i berättelsen.
Sen måste det ju sägas att bokens överraskningsmoment är väldigt bra, och särskilt att karaktärerna är helt perfekta. Marsden vet hur man skapar personer som sprakar av eget liv, och Sanningen om Winter är inget undantag.
Men jag tycker ändå inte riktigt om den här boken – den har potential och skulle kunna utvecklas så mycket mer, men tar slut innan jag verkligen fattat tycke för någon eller något alls i den. Jag tror att någon yngre, någon som nyss börjat med ungdomsböcker, eller någon som helt enkelt inte är van vid att läsa så mycket, skulle kunna tycka boken är bra. Men min uppfattning är att den bara är okej och knappt det. Den lämnar inget som helst intryck på mig.

”Winter”, 2000