Veckans recension: Amerikanska gudar av Neil Gaiman

Shadow har suttit tre år i fängelse och det enda han vill är att få åka hem till sin fru Laura och hålla sig undan trassel i resten av sitt liv. Han ser fram emot det och längtar efter det – och så rycks allting plötsligt bort. Bara ett par få dagar innan han ska få åka hem får han reda på att Laura dött i en bilolycka.
Chockad sätter sig Shadow på planet hem utan att riktigt veta var han ska ta vägen. Han vill bara gå på Lauras begravning och sedan vet han inte mer. Men på planet bredvid honom sitter en underlig man i kostym som presenterar sig som mr Wednesday. Wednesday vill att Shadow ska arbeta åt honom. På något underligt sätt vet han precis vem Shadow är och vad han upplevt, han vet mycket mer än vad som borde vara möjligt. Och innan Shadow riktigt fattat hur det hela gått till så har han börjat jobba för Wednesday, som något slags springpojke som ska skydda och hjälpa Wednesday på en resa som blir alltmer märklig. Shadow och Wednesday flänger omkring i staterna och försöker övertyga en brokig skara människor (eller är de människor?) att hjälpa till i någon slags strid. Shadow vet inte alla detaljer och han bryr sig inte heller om att fråga. Vad har han egentligen att förlora?
Men vem är egentligen den karismatiske och underlige mr Wednesday? Varför envisas Laura med att komma tillbaka från de döda? Vem eller vad är agenterna som kidnappar Shadow, och vad betyder drömmarna som ständigt upprepas?
Och vad kommer hända om de nya gudarna tar över helt, om de gamla glöms bort…?

Amerikanska gudar är en underlig och ganska rörig bok. Den är originell och stundtals väldigt komisk, men trots det vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.
Shadow som huvudperson är väldigt diffus och ganska overklig i min mening. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle bara se och inte reflektera över de saker han upplever. Samtidigt besitter hans karaktär en mänsklighet som känns väldigt trygg.
Skrivsättet är enkelt uppbyggt men kan ändå bli oerhört invecklat och svårförstått, särskilt när parenteser dyker upp i dialogen eller när det blir alltför många svåra ord på samma ställe.
Boken innehåller väldigt många vinkar till legender, folksagor, myter och religion, och om man inte är expert på hedniska gudar från världens alla hörn är jag ganska säker på att man inte kommer förstå hälften av alla de blinkningar som dyker upp. Det gör inte jag. Kanske är det en del i det hela som gör att det blir väldigt förvirrande för mig – att de flummiga saker jag läser om i själva verket har en förklaring någonstans i Indiens myter. Därför känner jag mig lite okapabel till att recensera boken, eftersom jag inte vet allt som är bakomliggande.
Samtidigt som jag är konfunderad över alla de blinkningar som är menade åt andra religioner, så kan jag roas av bokens ironi, den rappa dialogen och det tragikomiska i gudar som försöker hanka sig fram bäst de kan i nutidens Amerika. Konceptet har stora likheter med barn/ungdoms-serien om Percy Jackson av Rick Riordan, där de grekiska gudarna är anpassade till vår tids civilisation. Det här är lite samma sak, men med all världens gudar och mytiska varelser och utan lika lättförståeliga förklaringar. Att man sett Jesus lifta i Afghanistan är en av de små ironiska kommentarerna som får mig att skratta länge när jag läser, liksom Shadows enkla syn på världen som ibland blir komisk.
En annan grej med boken är att det finns små historier i slutet av några av kapitlen, som handlar om händelser med koppling till gudar och andra väsen på andra håll och andra tider i Amerika. Vissa av dem känns bara som något som stoppar tempot i boken, medan andra är intressanta och förtrollande, som bra noveller. Det är lite som i Rudyard Kiplings Djungelboken när jag läser dem – historier med svaga kopplingar till huvudberättelsen, men i sig är de sina egna.
Amerikanska gudar är ingen dålig bok, men jag tycker inte heller att den är bra. Den har en potential som den aldrig riktigt lever upp till, och det känns ofta som om handlingen trasslar in sig i alla vinkar. Samtidigt kan man uppskatta den för allt det som på andra sätt är dess svagheter.

”American Gods”, 2001

Veckans recension: Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

Eva Khatchadourian och Franklin Plaskett är ett ungt och framgångsrikt par. Eva har startat ett eget företag som skriver reseguider för de som vill resa billigare, och hennes man fotograferar reklambilder. De är lyckliga tillsammans och har allt – utom barn. Franklin vill hemskt gärna ha ett barn, och även om Eva är tveksam undrar hon om ett barn kanske kan vara svaret på hennes rastlöshet som får henne att resa så mycket hela tiden.
Men när Kevin Khatchadourian föds är saker fel redan från början. I alla fall för Eva. Hon känner ingenting, absolut ingenting, för denna nya person som kommit in i deras liv. Redan från födseln verkar Kevin ta avstånd från sin mamma, och hon återgäldar det genom att själv ta avstånd från honom.
Medan Franklin ständigt uppmuntrar och älskar sin son på ett nästan överdrivet sätt, upptäcker Eva i sin tur att Kevin är både intelligent, en bra skådespelare, en ögontjänare och att han helt verkar sakna samvete. Han är en utstuderad lögnare redan vid några få års ålder, och blir ett hinder mellan Eva och Franklin som plötsligt och oväntat glider ifrån varandra. Deras vardag liknar alltmer ett krig där Eva står ensam. Hon är den enda som ser igenom sin sons mask av lögner och fasader, medan Franklin vägrar se det alls.
Allting eskalerar och faller i bitar när Kevin, bara några få dagar innan sin sextonde födelsedag, skjuter ihjäl sju skolkamrater och två lärare.
Efter morden försöker Eva få rätsida på sitt liv igen, och bearbetar sina känslor, sitt dåliga samvete och sin sorg genom brev som hon skriver till Franklin, som hon inte längre lever med. Här får hon utlopp för allt det hon aldrig kunde säga, alla sina tvivel och alla de enskilda incidenter som tillsammans övertygade henne om att Kevin inte var normal.
På ett rationellt sätt försöker hon gå igenom Kevins och hennes eget liv, och försöker förstå hur händelser en efter en ledde till sonens slutgiltiga beslut.

Vi måste prata om Kevin är uppbyggd i brev, i en jag-och-du-form som är ganska ovanlig att hitta i böcker. Språket är komplicerat och ganska svårförståeligt, i långa meningar som kräver absolut fokus. Det är inte en bok jag skulle rekommendera till yngre personer. Inte desto mindre är det gripande och otroligt effektfullt. Trots sitt språk, eller kanske just på grund av det, blir formuleringarna exakta och träffar precis rätt.
Berättartonen är allvarlig och bitter, en historia från en mamma som inte har någonting kvar att förlora. Den är brutalt ärlig och tragisk, men lyses upp av den svarta humorn.
Den kanske kan uppfattas som filosoferande, vilket den är, men det är en detalj som gör att den känns desto mera trovärdig. Den innehåller sådana djupdykningar i både känslor, själ och tanke att jag ibland har svårt att skilja den från en verklighetsbaserad berättelse.
Boken framkallar en sorts motvillig, imponerad och skrämmande fascination för karaktären Kevin – den pojke som redan vid födseln hittar sätt att skilja sina föräldrar åt, pojken som börjar klä sig i för små kläder, som manipulerar, ljuger och till sist mördar – pojken som redan från början är en fullfjädrad psykopat, så tom på känslor att bara lögn kan få honom att ens framstå som mänsklig.
Boken är tragisk och mörk, en undergångshistoria från början till slut. Men trots att bokens upplösning – skolmassakern – avslöjas redan i första kapitlet, så innehåller den förvånansvärt många högklassiga överraskningsmoment.
Evas motgångar och den oförståelse hon möts av från den man hon älskar allra mest gör boken otroligt mänsklig i Evas egen oförmåga att älska sitt barn.

”We Need to Talk About Kevin”, 2003

Veckans recension: Imorgon när kriget kom av John Marsden

Ellie bor på en gård i Australien tillsammans med sina föräldrar, där de föder upp får och boskap. Hon och några kompisar bestämmer sig för att ge sig ut i vildmarken och campa några dagar under jullovet.
Det är Ellie själv, hennes bästa vän Corrie, Corries pojkvän Kevin, den rolige och vilde Homer, den prydliga stadsflickan Fi, kompisen Robyn och så Lee, som bor i staden med sina föräldrar som driver en asiatisk restaurang.
De tar sig ner i det så kallade Helvetet, en öde dal av snårskog och branta klippor mitt i vildmarken.
Men det är när de återvänder till civilisationen som de upptäcker att något har gått väldigt fel under deras frånvaro.
Deras hem är övergivna. Många av djuren ligger döda och allt verkar totalt ödelagt. Strömmen har försvunnit, radion sänder bara ut brus och telefonerna fungerar inte.
Förtvivlade och oroliga börjar ungdomarna försöka ta reda på vad som hänt. Varför finns inga tecken på strid? Varför lyser det på ställen borta i staden? Och vad har hänt med deras familjer, deras föräldrar och syskon, grannar och vänner?
Snart tvingas de inse att det bara finns en möjlighet, en enda förklaring. Australien har blivit invaderat. De är i krig.

Imorgon när kriget kom är en spännande och medryckande roman för unga. Jag skulle säga att målgruppen kan tänkas vara högstadieelever och uppåt. Språket är lätt att förstå men samtidigt drar det med en ner i berättelsen, och man följer händelseutvecklingen utan att tröttna det minsta.
Bokens handling blir inte så otrovärdig som man kan tro, eftersom man befinner sig tillsammans med ungdomarna och delar deras ovisshet om vad som händer och varför. Boken får en att tänka efter och inse hur bräcklig och lättkrossad våra invanda liv ändå är.
Det stilistiska skrivsättet blir effektfullt men är aldrig svårt att följa med i. Ämnet är tungt och allvarligt, men lyses upp av ungdomarnas humor, skämt och naivitet. Det är intressant att följa de förändringar som huvudpersonerna tvingas genomgå för att kunna överleva, och se hur de går från vanliga, jordnära personer till ledartyper, mördare och ultimata överlevare.
Imorgon när kriget kom är första delen i den sju böcker långa serien om det ockuperade Australien. Andra boken heter När natten är som mörkast.
Det råder inget tvivel om att den här boken förmodligen är något av det bästa på ungdomshyllan. Men trots det drabbas jag av mitt vanliga tvivel inför längre bokserier och undrar om jag kommer läsa klart serien.

”Tomorrow, When the War Began”, 1993