Eva Khatchadourian och Franklin Plaskett är ett ungt och framgångsrikt par. Eva har startat ett eget företag som skriver reseguider för de som vill resa billigare, och hennes man fotograferar reklambilder. De är lyckliga tillsammans och har allt – utom barn. Franklin vill hemskt gärna ha ett barn, och även om Eva är tveksam undrar hon om ett barn kanske kan vara svaret på hennes rastlöshet som får henne att resa så mycket hela tiden.Men när Kevin Khatchadourian föds är saker fel redan från början. I alla fall för Eva. Hon känner ingenting, absolut ingenting, för denna nya person som kommit in i deras liv. Redan från födseln verkar Kevin ta avstånd från sin mamma, och hon återgäldar det genom att själv ta avstånd från honom.
Medan Franklin ständigt uppmuntrar och älskar sin son på ett nästan överdrivet sätt, upptäcker Eva i sin tur att Kevin är både intelligent, en bra skådespelare, en ögontjänare och att han helt verkar sakna samvete. Han är en utstuderad lögnare redan vid några få års ålder, och blir ett hinder mellan Eva och Franklin som plötsligt och oväntat glider ifrån varandra. Deras vardag liknar alltmer ett krig där Eva står ensam. Hon är den enda som ser igenom sin sons mask av lögner och fasader, medan Franklin vägrar se det alls.
Allting eskalerar och faller i bitar när Kevin, bara några få dagar innan sin sextonde födelsedag, skjuter ihjäl sju skolkamrater och två lärare.
Efter morden försöker Eva få rätsida på sitt liv igen, och bearbetar sina känslor, sitt dåliga samvete och sin sorg genom brev som hon skriver till Franklin, som hon inte längre lever med. Här får hon utlopp för allt det hon aldrig kunde säga, alla sina tvivel och alla de enskilda incidenter som tillsammans övertygade henne om att Kevin inte var normal.
På ett rationellt sätt försöker hon gå igenom Kevins och hennes eget liv, och försöker förstå hur händelser en efter en ledde till sonens slutgiltiga beslut.
Vi måste prata om Kevin är uppbyggd i brev, i en jag-och-du-form som är ganska ovanlig att hitta i böcker. Språket är komplicerat och ganska svårförståeligt, i långa meningar som kräver absolut fokus. Det är inte en bok jag skulle rekommendera till yngre personer. Inte desto mindre är det gripande och otroligt effektfullt. Trots sitt språk, eller kanske just på grund av det, blir formuleringarna exakta och träffar precis rätt.
Berättartonen är allvarlig och bitter, en historia från en mamma som inte har någonting kvar att förlora. Den är brutalt ärlig och tragisk, men lyses upp av den svarta humorn.
Den kanske kan uppfattas som filosoferande, vilket den är, men det är en detalj som gör att den känns desto mera trovärdig. Den innehåller sådana djupdykningar i både känslor, själ och tanke att jag ibland har svårt att skilja den från en verklighetsbaserad berättelse.
Boken framkallar en sorts motvillig, imponerad och skrämmande fascination för karaktären Kevin – den pojke som redan vid födseln hittar sätt att skilja sina föräldrar åt, pojken som börjar klä sig i för små kläder, som manipulerar, ljuger och till sist mördar – pojken som redan från början är en fullfjädrad psykopat, så tom på känslor att bara lögn kan få honom att ens framstå som mänsklig.
Boken är tragisk och mörk, en undergångshistoria från början till slut. Men trots att bokens upplösning – skolmassakern – avslöjas redan i första kapitlet, så innehåller den förvånansvärt många högklassiga överraskningsmoment.
Evas motgångar och den oförståelse hon möts av från den man hon älskar allra mest gör boken otroligt mänsklig i Evas egen oförmåga att älska sitt barn.
”We Need to Talk About Kevin”, 2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar