Som barn pratade Rosemary oavbrutet. Så mycket att hennes pappa brukade säga till henne att alltid börja i mitten av det hon ville berätta. Som ung collegestudent pratar hon nästan inte alls. Tvärtom har hon som ett mål att ingen ska få veta vem hon egentligen är, eller vad som hänt i hennes familj - särskilt under uppväxten då hon och hennes tvillingsyster var en del av sin pappas forskningsprojekt. Nu är det är tio år sedan hon senast pratade med sin bror och sin syster har hon inte sett sedan hon var fem. Men det förflutna går inte att hålla borta hur länge som helst, och Rosemary tvingas till sist att närma sig frågorna om vad som egentligen hände när hon var barn.
Jag har verkligen tyckt om den här boken. Med sin ganska svåra engelska har det varit precis rätt bok att väga upp all svensk barn- och ungdomslitteratur jag läst på sistone med. Just språket har för mig mig varit en av romanens allra största behållningar - det här är en otroligt välskriven roman med ett både komplext, humoristiskt och fängslande språk.
Själva berättelsen kräver också lite mer av sin läsare än vilken annan bok som helst - den böljar fram och tillbaka, mellan nutid, barndom och collegeåren, och blir en ganska spretig historia som man som läsare lämnas att försöka samla ihop så gott man kan. Men jag gillar det, dels för att det aldrig blir tråkigt, dels för att det är just detta boken handlar om - minnen, hanterandet av dem och deras opålitlighet. Det är en bok om att försöka få ihop verkligheten med det man minns, om att inte riktigt kunna lita på sina egna minnesbilder och om att försöka försonas med den skuld man äger i ett familjetrauma.
Dessutom är det, på sätt som inte ska avslöjas, en bok om djurrätt, de etiska och moraliska frågorna som hänger ihop med forskning som bedrivs på djur, en bok som suddar ut gränserna mellan djur och människa, och som ifrågasätter likheter och olikheter på ett sätt som jag verkligen uppskattar och som är enormt intressant. Här blir boken ganska ofta vetenskaplig och hämtar information från riktiga forskningsexperiment och blir ett väldigt intressant svar på frågan: Vad hade hänt om man växt upp mitt i ett sådant experiment?
We are all Completely Beside Ourselves är också en bok om sorg, men det är en märkligt rolig bok om sorg. För bokens språk, Rosemarys språk, är enormt finurligt, ironiskt och med en självdistans som jag verkligen saknar så fort boken är över. Jag älskar sättet som läsaren måste fundera ut förhållandena själv, sättet som Rosemary försöker lura läsaren - eller kanske egentligen sig själv? Det liknar inte riktigt något jag läst tidigare och med sina referenser till forskning och en mer vetenskaplig kontext blir det en bok som också känns intellektuell, en bok som inte fördummar något utan förlitar sig på att läsaren kan och vill hänga med. Och det gör man - för allt resulterar i en väldigt fängslande bok där man njuter av språket samtidigt som mysterierna kring vad som egentligen hänt gör den lika spännande som en deckare. Jag har verkligen haft svårt att lägga ner boken och ägnat en hel helg nästan enbart åt att läsa den.
Däremot måste jag erkänna att i bokens andra del tappar jag geisten lite. Jag är fortfarande enormt fängslad, men när allt fler svar läggs fram på bordet känner jag inte riktigt den där tillfredsställande känslan. Tvärtom tappar boken mycket av sin tjusning för mig när den inte längre känns olöslig. Men vägen dit är åtminstone bland det bästa jag läst i år.
"We are All Completely Beside Ourselves", 2013