Sommarens att läsa-listor

Sommaren har alltid varit min bästa lässäsong. Alla sommarlov spenderade jag under skolåren med högar av biblioteksböcker, och alla semestrar har följts av böcker packade i bagaget för all väntetid och alla slappa timmar. Trots att jag nu mest jobbar (och ligger däckad i en sån där hemsk sommarförkylning) så har jag faktiskt kommit igång med läsandet ordentligt igen. Kanske mycket på grund just av solen utanför och den där sommarläslusten.

Under de sista åren har listorna med romaner jag vill ta mig an bara växt, och bara betats av väldigt långsamt på grund av mina studier. Men nu när allt plugg är ur världen har jag störtdykt ner i de där högarna med titlar jag spanat på under så lång tid. Fantastiskt!

Vilka böcker är det då jag har i sikte? Ja, dels är det alla de där olästa titlarna i bokhyllan, men dels också alla nya spännande titlar jag får syn på när jag jobbar på Akademibokhandeln, och så grejer jag hör talas om som jag söker efter i bibblans kataloger. Ett sammelsurium av gammalt och nytt, böcker jag äger och böcker jag lånar, böcker jag fått, som jag reserverat, som jag köpt eller loppisfyndat. De hetaste, som jag just nu tänker att jag ska ta mig för i sommar är dessa:

The Power av Naomi Alderman
The Year of the Flood, Margaret Atwood
MaddAddam, Margaret Atwood
Brighton Rock, Graham Greene
Afrikas gröna berg, Ernest Hemingway
We Are All Completely Beside Ourselves, Karen Joy Fowles
Call Me by Your Name, André Aciman
Till vännen som inte ville rädda mitt liv, Hevré Guibert
Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, Lotta Lotass
Tell Me How Long the Train's been Gone, James Baldwin
Future, Dmitrij Gluchovskij
Miraklet, Emma Donoghue
Hetta, Jane Harper
Heart of Darkness, Joseph Conrad
Thomsons hundar, Sigge Stark
Vargattacken, Lars Berge
Hunger, Alma Katsu

Men vet ni, det är som det är med mina listor. Ibland tänker jag att jag ska hålla mig till dem, men jag gör det sällan. För mig är det så viktigt att jag känner att jag verkligen vill läsa nästa bok. Jag vill aldrig känna mig tvungen. Just nu är jag sugen på de här. Men kanske blir det någon annan, kanske lägger jag bort några av dessa efter ett par sidor om de inte passar. Och det är okej! Jag vill bara läsa, och jag vill läsa saker jag gillar. Med det sagt - hur ser era sommarlistor ut? När läser ni som bäst?

Recension: Väggen av Marlen Haushofer

Jag tror att jag blev tipsad om Väggen första gången så tidigt som när jag gick i högstadiet. Ännu ett exempel på hur herrans många år det kan ta mig att faktiskt komma till skott med att läsa en bok. Hur som helst har jag blivit mer och mer intresserad i takt med att jag fått reda på mer om Väggen - att det är en modern klassiker, en väldigt unik och enligt många oförglömlig roman.

En kvinna följer med sina släktingar till deras jaktstuga i bergen för att tillbringa en liten semester där. Första kvällen går släktingarna ner till värdshuset i byn, och kvinnan somnar ensam - och vaknar ensam. Hennes släktingar har inte kommit tillbaka. När hon går för att leta efter dem i byn hindras hon av en kompakt, genomskinlig vägg. Det går inte att komma vidare, och på andra sidan verkar allt levande, både människor och djur, vara döda. Kvinnan återvänder till jaktstugan och börjar göra vad hon kan för att överleva. Hennes enda sällskap är jakthunden Lo, en vresig katt och en ko. De blir en udda familj som hela tiden lever på gränsen till undergången och där bara det nödvändigaste blir viktigt.

På baksidan till min utgåva av Väggen står det "Det har ofta sagts att den som läst Marlen Haushofers Väggen aldrig mer blir densamma och att det är en bok man bär med sig resten av livet". En ganska stor sak att lova, och jag var väldigt spänd på att se om detta var en bok som skulle kännas så viktig för mig också. Riktigt sådär världsomvälvande har jag väl inte direkt upplevt den, men ändå är det onekligen en bok som är väldigt annorlunda från något annat jag läst. Framför allt är det en bok som kan tolkas på otaliga sätt, och en bok som man nog aldrig riktigt blir helt klar med.

Kvinnans nya liv i isolering är ett betydligt större tema för boken än den mystiska väggen, som till slut bara finns där, en naturlig del av kvinnans värld. Väggen i sig är en dunkel fråga som aldrig får något svar - kvinnan själv funderar på om den är skapad som någon slags krigsvapen, läsaren undrar om den alls är mänskligt gjord och faktiskt också ibland på om den ens existerar på riktigt. Väggen kan lika gärna vara en symbol eller något psykologiskt hinder, och just att man aldrig får veta ger hela boken en olöslighet som tilltalar mig. Mer än något annat använder romanen väggen för att belysa människans ensamhet, som jag nog skulle vilja kalla bokens främsta tema.

Romanen är skriven som en redogörelse i jagform och påminner stundvis om Robinson Crusoe i hur kvinnan berättar om vädret, sätten hon överlever på och hur hon förändras i sin isolering. Hennes enda sällskap är djuren hon omger sig med, och de blir hennes anledning att fortsätta kämpa. Kvinnans kärlek till det levande och hennes kamp för att värna om liv i den ogästvänliga och farliga värld hon hamnat i gör kanske Väggen till en väldigt kvinnlig bok - Doris Lessing citeras i efterordet med orden att detta är en bok som enbart en kvinna kan ha skrivit och jag tenderar faktiskt att hålla med. Det finns något djupt moderligt i kvinnans kamp för sina djurs överlevnad som hindrar Väggen från att bli en överlevnadsbok i samma anda som just Robinson Crusoe. Det finns inte någon klassisk heroism, inga halsbrytande äventyr eller utbrytningsförsök - bara en ohjälplig kärlek till livet och ansvaret över det. Det är också just i skildringen av relationen till djuren som den här romanen verkligen lyser.

Också naturen i romanen har en enormt viktig roll och naturbeskrivningarna är vackra, och trots sitt omfång aldrig tråkiga. På många sätt kan Väggen tolkas som en kritik mot samhällets steg bort från naturen, och kvinnans återgång till de basala grunderna i livet lyfts upp som det enda rätta. Det är en vinkel som jag ibland tvekar lite inför, eftersom det känns som en ordentlig romantisering av ett i grunden slitsamt och otacksamt sätt att leva, men det är onekligen effektfullt.

På det stora hela tycker jag väldigt mycket om Väggen. Det är en eftertänksam, filosofisk och mycket vackert skriven bok som jag tror att jag kommer återvända till mycket. Dess frågor om livets basala nödvändigheter och vikten av att värna om all sorts liv är så vackert uttryckta, och särskilt skildringen av djuren och naturen kommer stanna hos mig länge, såklart tillsammans med den mörka gåtan som är väggen. Livsomvälvande - kanske inte. Men också inte en bok som man glömmer i första taget.

"Die Wand", 1968

Recension: Down Under av Johan Ehn

Vad är väl juni månad utan lite Pride-läsning! Det här är en bok som jag fick nys om eftersom jag läst Mats Strandberg, och följer honom på lite olika sociala medier. Författaren till den här boken är nämligen gift med Mats, och på beskrivningen lät det som en intressant roman. Dessutom tycker jag verkligen om omslaget!

Nittonårige Jim är på flykt. Efter några turbulenta händelser i Stockholm har han bestämt sig för att åka till Nya Zeeland på obestämd tid. Han flyttar in hos sin farbror och hans fru och till en början verkar allting gå bra - han får ett jobb, börjar lära känna sina kusiner och lär sig att köra på "fel" sida av vägen. Men allting förändras när hans farbror läser några av hans brev och inser att Jim är homosexuell. Efter att ha blivit utslängd är Jim alldeles ensam i ett främmande land där ingen han känner vill veta av honom, och hem vill han inte heller åka. Det är början till en händelserik resa för Jim över hela Nya Zeeland, som kantas av ensamhet, ångest och droger, men också av nya vänner, en ny självständighet och kanske också förlåtelse.

Trots att Down Under är en ungdomsbok känns den inte alltid som en, iallafall inte rent handlingsmässigt. Boken är till stor del självbiografisk och utspelar sig därmed inte i nutid, utan äger rum under åttiotalet, varvat med tillbakablickar på Jims barndom och ungdom fram tills att han lämnar Sverige, vilket skiljer den lite åt från majoriteten av ungdomsböcker som ofta är starkt förankrade i nutid. Och jag gillar faktiskt det, särskilt i kombination med hur det var att växa upp och leva som homosexuell man för inte alls särskilt länge sedan. Det blir en tydlig och viktig påminnelse om hur mycket mindre accepterat det var, för bara några få årtionden sedan.

Tillbakablickarna som utgör ungefär hälften av boken är till en början titulerade med vilken klass Jim går i, och de tidigaste av dem tycker jag ärligt talat inte tillför särskilt mycket. Det är skildring av mobbning som jag känner igen och även om det är tragiskt blir det också ganska förutsägbart för mig som läsare, och inte särskilt spännande att ta sig an. Ofta får jag istället känslan av att de där rätt platta beskrivningarna av de hemska mobbarna och den fruktansvärda ensamheten är en rätt bitter uppgörelse som spelar större roll för författaren än för läsaren. Det är först när tillbakablickarna börjar handla om händelserna som fick Jim att lämna Sverige som de börjar fylla en funktion för mig, och framåt slutet blir tillbakablickarna snarare som en parallell berättelse som ger ett bra djup åt bokens narrativ.

Rent språkligt har jag haft ganska svårt för Down Under, som bär rätt ordentliga spår av att vara en debutroman. Språket är lite lamt, i brist på bättre ord osäkert, och jag blir fort ganska frustrerad av det. Ordval som "fasen också" ger en så stel skildring av Jim att jag nästan blir full i skratt. Han känns som en platt pappersdocka som författaren inte riktigt lyckats blåsa liv i och jag har svårt för att se honom som en dynamisk karaktär. Istället får han och därmed hela berättelsen en aura av att vara hårt konstruerade och stela. Dessutom lämnas det ingenting åt läsaren själv, utan allt skrivs på läsarens näsa, rakt upp och ned, och också detta bidrar till känslan av att boken är en förklarande, lite stel självbiografi snarare än en roman. Att varje kapitel inleds med ett mer eller mindre välvalt citat ur en låttext känns också ganska forcerat och onödigt. Vad är vitsen med att inleda ett kapitel med "Do you come from a land down under?"? Ja, inte vet jag.

Kort sagt har den här boken både bra och dåliga sidor. Jag gillar hur den är en ungdomsroman som utspelar sig några år tillbaka, och jag uppskattar vad det tillför i genren av hbtq+-böcker i ungdomshyllan. Men jag personligen tycker att boken är hyfsat trist och hittar ingen spänning i att läsa den. Språket är tamt och skriver mig på näsan, och det är kanske just det som jag har störst problem med. En yngre, mindre van läsare skulle kanske uppskatta tonen mer, men för mig blir det rätt torr läsning. Mitt intryck är att det här är en bok som vacklar lite väl nära randen till att vara en självbiografi i både sitt upplägg, sin ton och sitt språk, och då frågar jag till slut mig själv varför den inte kunde få vara det.

"Down Under", 2017

Recension: The Girls av Emma Cline

När jag rekade böcker att ta mig för som sommarläsning har den här stått högt på listan, med sitt sommarnostalgiska omslag och lite olycksbådande titel. Att den dessutom fått mycket bra kritik gjorde valet lätt.

Det är sommaren 1969 och Evie Boyd är fjorton år.  I september ska hon skickas till en internatskola och den sista sommaren ligger vidöppen framför henne. Hon hänger med sin barndomskompis Connie, trånar efter hennes storebror och anar att det måste finnas något mer, något större. När hon blir ovän med Connie dras Evie istället till de märkliga flickorna i parken, några år äldre med långt okammat hår och smutsiga klänningar. Särskilt en av dem väcker hennes intresse - den svarthåriga Suzanne. Och medan sommaren vecklar ut sig dras Evie in mer och mer i flickornas aviga vardag, där ledaren Russell hägrar, ouppnåelig och nästan gudalik. Han har en makt som kan få Suzanne och de andra att göra vad som helst. Men vad Evie inte förstår är exakt hur långt de är villiga att gå...

Jag valde att läsa The Girls på engelska och det tror jag var ett klokt val. En av bokens största styrkor är nämligen språket, som skimrar och hugger tag med sina skarpa formuleringar och beskrivningar av Evies inre. För det mesta är det ett språk som verkligen höjer den här boken till något utöver det vanliga, men emellanåt kan det bli  lite för ambitiöst och boken tenderar att bli rörig i sina beskrivningar. Men det är bara ibland det slår över - för det mesta håller sig den här boken till ett vackert men skarpt språk som utmärker den.

Handlingen och karaktärerna i boken är löst baserade på Charles Manson och den så kallade "familj" av främst unga kvinnor som han omgav sig med. I boken syns Russell på hans plats som den karismatiske ledaren, men precis som titeln indikerar är det här inte en bok där en man står i centrum. Detta är nog det jag tycker allra mest om med The Girls - hur den vänder på myntet och istället fokuserar helt och hållet på de unga kvinnorna runt Russell. Både deras oskuldsfullhet och deras inneboende kapacitet till ondska utforskas i den här romanen. Evie agerar ögon åt läsaren och genom att låta henne bli betydligt mer fascinerad av Suzanne än av Russell hamnar han i en suddig bakgrund medan Suzanne blir allt tydligare.

Just bokens fokus på kvinnorna syns inte bara i bokens huvudsakliga delar som utspelar sig 1969, utan också i de små glimtar som utspelar sig i nutid och där den äldre Evie av en slump träffar en ung tonårsflicka. Delarna i nutid riktar en skarp strålkastare mot hur unga tjejer både då och nu uppfostras till att vänta på den rätte mannen, hur de ska vara till lags, hur de ständigt blir åsidosatta av männen som säger sig älska dem, och hur det gör det möjligt för dem att bli utnyttjade. Det är inte ett övertydligt feministiskt budskap, snarare en bitter sanning som ligger som en skugga under bokens hela premiss och handling och som jag starkt känner igen mig i.

Bokens största styrka är otvivelaktigt just skildringen av att vara tonårsflicka - och att den behandlar tonårsflickorna i med respekt, kärlek och även en viss rädsla som är uppfriskande att läsa om. För vem är farligare än den som blint tror att hon måste göra det hon blir tillsagd att göra, för att ens få tillhöra? Boken sätter knivskarpt fingret på den där tonårsosäkerheten och önskan att få vara med, få vara tillräcklig, få ha makt. Trots att de är två väldigt olika romaner får skildringen av tonårstjejerna mig att tänka på Megan Abbotts Om du vågar som i dessa teman liknar The Girls.

Sammanfattningsvis tycker jag om The Girls och hur den skildrar auran av mystik och fara som omger "flickorna" i boken, och hur den går djupt ner just i deras styrka, deras tro och förmåga, även när den är starkt negativ. På grund av sitt ganska speciella språk är det dock en bok som tar lite extra tid att läsa, men det är den värd, till och med de gånger då den snubblar lite på mållinjen.

"The Girls", 2016

Hej igen!

En riktigt sjuk grej har hänt - jag har tagit examen! Just det, nu sitter jag här tre år senare och har faktiskt en kandidatexamen. Engelsk litteratur var ämnet, och jag har spenderat de sista månaderna med att frenetiskt skriva en uppsats på tema Jack London (mer specifikt hundens roll i hans novell Att göra upp eld som till och med finns recenserad här på bloggen sedan första gången jag läste den). 

Nu när allt är över sitter jag här och har plötsligt massor med tid att läsa igen. Och jag är så exalterad att jag knappt vet var jag ska börja! Jag har långa listor i min mobil över böcker som jag ska låna eller köpa eller som redan står här hemma i hyllan och väntar. Jag började med Room och har faktiskt läst ett par romaner till sen dess. Men bloggandet känns så trögt just nu att recensionerna inte kommit upp (de är dock skrivna!). Men jag ska försöka bättra mig. När jag läser mycket behöver jag den här ventilen för mitt nörderi, och jag behöver reflektera över det jag läser genom att skriva recensioner. 

Jag ska helt enkelt börja där - med mina recensioner. Så får ni ha tålamod om det dröjer längre mellan de andra, mer personliga inläggen. Next up; The Girls av Emma Cline.

Recension: Room av Emma Donoghue

För något år sedan då jag bodde i England var jag hemma över jullovet och gick på bio. Filmen var Room, och jag blev totalt knockad av upplevelsen. Kort efteråt insåg jag att den var baserad på den här boken, men jag har väntat med att läsa den tills jag inte haft filmen i lika färskt minne.

Femårige Jack bor med sin mamma, Ma, i ett rum med en säng, ett bad, en garderob, ett bord och en dörr som bara kan öppnas utifrån. På mattan finns en fläck från den gången då han föddes och om kvällarna kommer Gamle Nick. Jack älskar att titta på tv, men han vet att ingenting där är på riktigt. Utanför rummet finns bara rymden. Men nu, när han fyllt fem, har hans mamma bestämt sig för att berätta sanningen, och Jack måste bli den modigaste pojken i hela världen.

Trots att jag sett filmen och vet precis vart den här boken barkar, så har det varit helt otroligt spännande läsning, tro det eller ej. Room är så pass välskriven att det inte spelat någon roll att jag vet vad som ska hända, och jag har läst den här fyrahundra sidor långa romanen på bara ett par dagar. Ett gott betyg bara det.

Boken är berättad helt och hållet ur Jacks perspektiv, och Donoghue gör ett helt fantastiskt jobb med att skildra hans verklighet. En situation som är mardrömslik att över huvud taget tänka på berättas ur ett oväntat naivt och optimistiskt perspektiv. Det blir också en väldigt snygg kontrast när Jacks barnslighet kontrasteras mot det oerhörda mörker som ligger och lurar, fullt synligt för läsaren men inte för huvudpersonen. Jacks språk gör verkligen boken, som blir stundtals rolig, stundtals hjärtskärande.

Det hjälper också att berättelsen i Room är en vi känner igen - vem har missat Josef Fritzl eller Ariel Castro och deras offer? Att det som händer i romanen har hänt i verkligheten och fortsätter hända runt om i världen ger den en trovärdighet som är påtagligt obehaglig. Klaustrofobin är tryckande i skildringen av det lilla rummet där Ma och Jack lever sina liv. Men trots att Room är en bok som tar upp oerhört jobbiga och verkliga ämnen som kidnappning, fångenskap och våldtäkt är det ändå inte en bok som handlar om dessa saker. Mer än något annat är Room en bok om Jacks och Mas relation, deras kärlek till varandra och vad de är villiga att gå igenom för varandras skull. Kanske är det  framför allt en bok om den oerhörda moderskärleken - om att riskera allt och ännu mer för sitt barns liv. 

Dessutom det är också en bok om frihet och problemen som uppstår när man blir fri, om att möta världen och släppa sin trygghet - en annan, helt unik form av mod. Allt är ämnen som Donoghue behandlar med expertis och det blir aldrig varken sentimentalt eller överdrivet. Det är tvärtom en rakt igenom välbalanserad roman som i och med sin berättare når svårslagna höjder. Och dessutom - för en gångs skull kan jag också säga att den här boken har en filmatisering som lever upp till sin förlaga. 

"Room", 2010