Makar Devusjkin är en mycket fattig kanslist som arbetar med att kopiera text i Sankt Petersburg. Trots sitt svåra liv i fattigdom är han hoppfull och godhjärtad, och brevväxlar flitigt med sin granne, den unga Varvara Dobroselova. Varvara lever föräldralös tvärsöver gatan, också hon fattig, och ständigt sjuk. I sitt hårda liv med förödmjukelser och brist på det allra väsentligaste finner de tröst i breven till varandra, och läsaren får följa deras dagliga kamp för överlevnad genom deras brev.
Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om brevromaner, eller för den delen någon typ av roman som utger sig för att vara dagböcker eller någon annan typ av dokument. Varför vet jag inte riktigt, men kanske är det för att jag upplever den typen av romaner som ganska statiska och svåra att "uppleva" eftersom allt som händer sker utanför bokens själva gränser. Så uppfattar jag också Fattigt folk - som en rätt trist bok där alla viktiga händelser enbart återberättas.
Det kan naturligtvis också vara en styrka att lyckas berätta mellan raderna och få fram händelseförloppen genom brevskrivning, men jag tycker mest att det blir tråkigt i det här fallet. Det är odynamiskt och inte särskilt engagerande. Till detta kommer också huvudkaraktärernas desperata fattigdom som är huvudtemat för boken, men som jag aldrig riktigt lyckas sympatisera med eftersom jag faktiskt inte fattar tycke för någon av huvudkaraktärerna.
Makar Devusjkin är den som man spenderar mest tid med, och han är olidligt sexistisk i mina ögon, och allt det som ska väcka mitt medlidande gör mig snarare irriterad; hans sätt att vilja bestämma över Varvaras liv och hans ständiga förminskande av henne är säkert tidstypsikt, men det hindrar mig inte från att irritera ihjäl mig på honom. Det blir svårt att tycka om honom och svårt att sympatisera med honom, kanske ännu mer för att det är så märkbart att det är just det man förväntas göra. Jag blir mer och mer ointresserad och anti ju längre jag läser. Jag är helt enkelt inte är så intresserad av karaktärer som man enbart ska tycka synd om. Det finns något lite perverst i det som jag inte uppskattar.
En god vän till mig som nyligen läst Bröderna Karamasov sa till mig att Dostojevskij är bäst när han är utläst, och jag tenderar att hålla med. Även om jag förstår att Fattigt folk är en viktig bok när det kommer till den ryska realismen, och i att uppmärksamma den lilla människan och vardagliga upplevelser, så har jag inte särskilt stort utbyte av den här boken. Det är för mycket tragik, och för lite humor och komplexitet hos karaktärerna. Om det blir mer av Dostojevskij får framtiden helt enkelt utvisa. Här näst blir det iallafall ännu en rysk gigant - nämligen Lev Tolstoj.
"Бедные люди", 1846