Recension: Vargarnas historia av Emily Fridlund

Jag har sett den här boken i butiken där jag jobbar, och tyckt att den verkat väldigt intressant. Efter att ha lagt vantarna på ett provläsningsexemplar har jag äntligen läst ut den, den första boken på mycket länge som verkligen fängslat mig.

Linda är en tystlåten tonåring som vuxit upp under knappa förhållanden i en stuga i Minnesotas skogar. I det lilla samhället kallas hon för Miffot eller Kommunisten, på grund av att hon och hennes föräldrar är de enda som blivit kvar efter att det gamla kollektivet i stugan lösts upp. Linda lever ett utstött liv, distanserat från både föräldrar och klasskompisar. Den enda hon känner sig någorlunda nära är den nya historieläraren som alla säger är pedofil, och den märkliga men vackra flickan Lily. Men så flyttar det in en ny familj tvärsöver sjön, och Linda finner sig lockad och snart också indragen i deras gemenskap. Hon sitter allt oftare barnvakt åt det lilla barnet, Paul, och blundar allt hårdare för allt som inte riktigt stämmer i den lilla, till synes harmoniska familjen.

Det har varit så skönt att läsa Vargarnas historia, som sagt den första boken på mycket länge som verkligen dragit mig med sig, både i sin berättelse och i sitt språk. Det är en både vacker och hemsk berättelse om utanförskap, en önskan om tillhörighet och om vad man väljer att inte se. Bokens huvudperson tycker jag också om eftersom hon inte är särskilt sympatisk, men däremot väldigt intressant med sina kunskaper om skogen och sin kufiska inställning. Hon beter sig också så olidligt mänskligt i sin apati och sin ovilja att agera av rädsla för vad som kan tänkas hända då.

Ibland tycker jag nästan att boken närmar sig en slags psykologisk thriller, där man vet att någonting fruktansvärt kommer hända men inte riktigt vad, och man tvingas se på den stillsamma ytan i väntan på det där hemska. För stillsam är den ändå, den här romanen. Språket är lyriskt, nästan drömskt, ett grepp som kontrasterar snyggt mot bokens mer dramatiska skeenden. Det är också så otroligt detaljrikt utan att någonsin bli för mycket. Kanske är det just språkets samspel med berättelsen som jag faller för så hårt i den här boken, för satan vad skickligt skriven den är. Alla de precisa liknelserna, de grovhuggna karaktärerna i det lilla jägarsamhället, de fantastiska skildringarna av naturen och vädret i Minnesota. Alla karaktärer känns verkliga, fulla med brister och fel, fångade i exakt de där mänskliga detaljerna som gör att de får eget liv.

Vargarnas historia är också en bok som lämnar läsaren åt att räkna ut de sista detaljerna och de egentliga motiven bakom karaktärernas handlingar eller icke-handlingar. Även om jag i slutet nästan önskar mig en lösning eller en förklaring på allt så förstår jag också vitsen med att boken inte tillgodoser det behovet. Det resulterar nämligen i så många tankar, så mycket nya funderingar, att boken verkligen känns som om den öppnar upp för tankar, inte bara om handlingen, utan också om saker som våra moraliska skyldigheter, om religion, ensamhet, tillhörighet och föräldraansvar. Det gör den till en perfekt bok att läsa och diskutera i bokcirkel, eller också bara för sig själv.

"History of Wolves", 2017