Patrick Melrose växer upp i en brittisk överklassfamilj med en mor som inte klarar av att ta något ansvar över honom, och en fruktansvärd far som utsätter honom för både psykiska och fysiska övergrepp. Boken - eller böckerna, eftersom detta är den första av två samlingsvolymer - skildrar hur Patricks liv ser ut från det att han blir traumatiserad som barn, till hans heroinberoende i tjugoårsåldern och hans försök att navigera genom de innersta kretsarna i Englands uråldriga överklass.
Jag trodde verkligen att jag skulle falla för den här boken, men tyvärr har jag känt mig ganska distanserad från den. Jag tror att det handlar mycket om att jag dels aldrig riktigt känner att jag sympatiserar med Patrick, och dels om att jag inte alltid tycker att boken är särskilt välskriven eller ens intressant. Språket kan visserligen vara en effekt av översättningen - på flera ställen finns märkliga formuleringar som inte känns som om de har en vettig motsvarighet på engelska, precis som flera rena slarvfel när det gäller stavning. Det gör att boken, som annars har ett väldigt komplext språk fullt med adjektiv man aldrig hört talas om (vad sägs om "pugligistisk"?) ger ett ganska tvetydigt intryck.
Men jag tror att det boken faller på för min del egentligen är karaktärerna. Jag trivs med boken så länge karaktärsgalleriet är hyfsat begränsat, men ju längre in i boken man kommer, desto fler blir karaktärerna man måste hålla reda på, och det är inte alla som är intressanta eller ens viktiga för storyn. Det beror kanske mest på att den här romansviten faktiskt är delvis självbiografisk, och man kan ju knappast klandra en sådan bok för att innehålla karaktärer som inte är värdefulla för storyn i sig. Jag kan tvärtom se framför mig att många av karaktärerna kanske kan kännas igen som omskrivningar för verkliga personer, och om så är fallet är Romanerna om Patrick Melrose en fullkomligt skandalös örfil mot de osympatiska, snobbiga och självupptagna människor den skildrar.
Hur som helst är det en spekulation för mig som svensk läsare av boken, och för mig blir det mest ett sammelsurium av karaktärer jag måste försöka hålla i minnet.
Det finns delar av den här boken jag verkligen uppskattar, men tyvärr fler delar av den som jag inte är särskilt förtjust i, till exempel kapitlet där en påtänd Patrick talar med sig själv med en uppsjö olika röster som är omöjliga att hålla reda på, och där hela texten är skriven som ett teatermanus.
Trots att jag vet att det här också är en samlingsvolym av en serie romaner (den här innehåller tre; Glöm det, Dåliga Nyheter och Visst hopp) som från början kommit ut med några års mellanrum är det också något i själva formatet på romanerna som stör mig. Jag känner sällan att de verkligen avslutas på ett tillfredsställande sätt, de känns aldrig kompletta vare sig i sig själva eller i sin volym. Men det är kanske något jag skulle ha känt annorlunda kring om jag läste alla romanerna på en gång och inte bara de första tre.
Kort sagt hade jag hoppats på mer från den här boken, och även om den inte på något vis är dålig har jag svårt att tänka mig att jag kommer fortsätta med den andra delen, på svenska med titeln Romanerna om Patrick Melrose, volym 2.
"The Patrick Melrose Novels: Never Mind, Bad News, Some Hope" (1992, 1992, 1994), 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar