Foe är en parafras på Robinson Crusoe, och handlar om Susan Barton som efter ett myteri blir uppspolad på en isolerad ö. Där finner hon två andra förlista - Cruso och hans stumma slav Friday. Det långtråkiga livet på ön har gjort dem båda slöa och likgiltiga, och Susans ansträngningar för att få Cruso att tala om sin tid på ön är dödfödda. När de så småningom blir räddade finner sig Susan snart ensam i London, med en stark önskan om att skriva om sina äventyr. Eftersom hon saknar förmågan själv vänder hon sig till författaren Daniel Foe. Medan hon skriver brev till honom måste hon handskas med Friday, som följer henne och som hon förgäves försöker kommunicera med.
Foe är en mycket, mycket märklig roman. Jag har överlag svårt för parafraser och parodier och det här är inget undantag. Ändå känns det väl måttligt intressantare när det gäller just Robinson Crusoe, som trots allt är en tråkig, tjatig och rasistisk bok i bästa kolonialistanda. Och det är just problemen som var aktuella i dåtidens Crusoe som Coetzee tar sig an, framför allt kolonialismens djupa konsekvenser när det kommer till språk och makt. Bokens Susan Barton tillhör själv en minoritetsgrupp och upplever att hon saknar ett språk, samtidigt som hon inte är sen med att projicera sina egna fördomar och föreställningar på Friday, som helt saknar språk och sätt att göra sig hörd. Genom det fysiska borttagandet av Fridays tunga blir det övertydligt att boken handlar om hur marginaliserade människor berövas sin röst och det egna agerandet.
Det hela blir för tydligt för min smak, det är att skriva läsaren på näsan med alla sätt som Susan klumpigt försöker nå fram till den människa hon ser som främmande, och alla de idéer om vad han är som hon försöker tillskriva honom. Men samtidigt som boken är så tydlig på den punkten är den enormt otydlig på andra - när det kommer till ägandet av historier, vad som är sanning och vad som är påhittat, bland annat. Det hela kompliceras ytterligare av att Susan berättar från första person, vilket skapar ännu ett lager av tvivel genom att hon inte verkar vara en helt pålitlig berättare.
Foe är till största delen berättad som brev skrivna från Susan till författaren Foe, och med en ton som ska efterlikna 1700-talets brittiska engelska. Det innebär att reducerandet av Friday till en stereotyp, människoätande kannibal minst sagt sticker i ögonen under stora delar av bokens gång, hur mycket den än vill diskutera språk, makt och tolkningsföreträde, och det har jag svårt för, även om Friday själv visar sig vara undanglidande och omöjlig för läsaren att sätta fingret på. Han förblir okänd genom hela boken, en slags fysisk representation för det man inte känner till.
Sammanfattningsvis blir bokens ständiga lek med narrativ, parafraser på verkliga likväl som fiktiva personer, dess många utslängda filosofiska frågor och halvt verkliga, halvt overkliga gissningar och karaktärer till en enda soppa i mitt huvud. När jag avslutat boken vet jag knappt hur jag ska beskriva den, och även om den diskuterar viktiga ämnen gör den det på ett alldeles för konstigt och oplanerat sätt för att jag ska ha någon behållning av det.
"Foe", 1986