Recension: Timbuktu av Paul Auster

Så var terminen igång. Jag har nu påbörjat min C-kurs i engelska, med inriktning på litteratur. Min kurs kommer att fokusera på "animal fiction" - ett tema jag tycker låter spännande och som passar mig väldigt bra. Förutom en essä om varför man har nytta av att studera djur i konst, så är Timbuktu den första boken på kursen - och dessutom är den mitt första möte med Paul Auster.

På gatorna i Baltimore snubblar Willy, en döende uteliggare fram med sitt konstanta sällskap - sin trogna hund Mr Bones. Mr Bones vet att Willy snart inte kommer finnas kvar, och att han måste börja ta hand om sig själv. Men hur ska det gå till när Willy alltid funnits? Inte en enda dag har Mr Bones varit utan honom. Men så är också Mr Bones en väldigt sofistikerad hund - han förstår det engelska språket och är smartare än de flesta andra fyrbenta han träffat på. Om han bara använder sin hjärna kan allting kanske lösa sig ändå...

Vad jag tycker om den här boken är extremt svårt att säga. Min åsikt om den har växlat mer än en gång under läsningen. Till en början tyckte jag bra om den - den kändes unik och intressant i sitt upplägg, men det är som om luften går ur den något kapitel in. Trots att boken är mycket kort - jag tror till och med att den klassas som en så kallad "novella" - så har den långa kapitel och handlingen är inte särskilt stramt uppspänd, vilket gör att jag upplever den som lite planlös. Till detta kommer att Willy håller långa monologer som i sanningens namn är rätt trista.

Det som dock gör mig mest konfunderad i läsningen är upplägget och berättarperspektivet. Mr Bones är definitivt bokens huvudperson, den kring vilken handlingen kretsar, men samtidigt är berättarrösten inte hans. Det berättas om saker Mr Bones omöjligt kan veta, boken tar svängar in i det förflutna och in i andra karaktärers tankevärldar. Ovanpå detta kommer också faktumet att Mr Bones är en slags fabelhund, kapabel att förstå mänskligt tal och mänskliga tankar - kort sagt med ett nästan helt mänskligt tankesätt. Och detta gör att berättelsen snubblar lite för mig. För Mr Bones är inte en hund. Hans berättelse är mänsklig, och det gör boken svår att tro på och svår att ta till sig. Jag kommer på mig själv med att kontrastera den med den kanske bästa skildring av en hunds tankevärld som alls skrivits - Kerstin Ekmans Hunden. I den berättelsen är hunden en hund, språket är en hunds, bilderna, världssynen, allting är filtrerat genom en prisma som tydligt säger att det är ett djurperspektiv. Så är verkligen inte fallet här.

Naturligtvis är det också detta som gör Timbuktu intressant. Varför denna hybrid mellan hund och människa? Det väcker onekligen alla sorters olika frågor. Men för mig haltar läsupplevelsen eftersom jag aldrig tror på den. Jag hittar aldrig det där läget där jag accepterar premisserna. Att göra Mr Bones så mänsklig känns för mig som att fuska, och detsamma gäller perspektivbytena. Fusk - för att boken tar genvägar. Istället för att faktiskt gå in i hur en hund skulle kunna uppleva världen stannar den här boken vid att ge hunden ett mänskligt sinne, som kan förklara allting för läsaren. Jag upplever det då och då som ett slags lathet, som om författaren inte orkat med det arbete som hade behövts för ett "riktigt" djurperspektiv. Dessutom lider boken av en del styltig exposition.

Intressant nog har jag dock redan känslan av att det här kommer bli en bok som växer i efterhand - något som kan diskuteras, stötas och blötas i timmar. Det finns naturligtvis en vits i att skriva så här - men det hindrar inte boken från att kännas halvdan under själva läsningen. Hursomhelst kan ni vara så säkra - det blir fler recensioner på djurböcker framöver!

"Timbuktu", 1999