Recension: Flush av Virginia Woolf

Precis som utlovat kommer här nästa bok i serien av kursromaner med inriktning på djur. Den här gången ett ännu större namn än Paul Auster - ingen mindre än Virginia Woolf.

Flush är en hundbiografi, som följer den renrasiga cocker spanieln Flushs liv från födsel till död. Som valp blir han skänkt som en gåva åt den sjukliga poeten Elizabeth Barrett Browning, och med henne lever han ett undanskymt liv i ett bakre rum i London. I parkerna måste han vara kedjad och farorna är många i det viktorianska England. Men senare kommer resorna i Italien, och parallellt med Elizabeth Barrett Brownings liv löper Flushs.

Det är ingen tillfällighet att allt jag läst av Virginia Woolf har blivit läst till olika kurser. Tyvärr har jag väldigt svårt för Woolf (och svårt för stream of conciousness-metoden som förknippas så starkt med henne) och jag har aldrig stött på någonting av henne som jag verkligen gillat. Förväntningarna på Flush var därför ganska låga.

Ändå har jag inte ogillat Flush. Det är en ganska trevlig bok, som inte skryter med några enorma ambitioner - den leker sig snarare fram och jag får intrycket av att författaren haft ganska roligt när hon skrev den här boken. Den är ovanlig på det sättet att det är en regelrätt biografi över en verklig hund. Samtidigt blir det förstås en slags biografi över Elizabeth Barrett Browning också, men en som är sedd utifrån, och det är ett intressant berättartekniskt val. Hundperspektivet hanteras bra, Flush blir aldrig mänskliggjord utan förblir en hund rakt igenom. Ändå finns det en mänsklig respekt för honom i berättandet.

Intressant nog går Flush också att läsa som en allegori över det slags liv som kvinnor tvingades leva i det viktorianska England. Renrasighet förknippas med klass, koppelregler blir sociala piskor, och Flushs frigörelse är synonym med Elizabeths. Det ger boken en djupare nivå som jag uppskattar, för den lyckas vara både en lättsam och lite humoristisk bok om en hunds liv, samtidigt som den genom hundperspektivet lyckas med att vara en social kritik.

Ändå kan jag knappast påstå att Flush är en bok som drabbar mig. Den är välskriven, småtrevlig och intressant, men den griper aldrig tag. Jag har läst den i Oxford World Classics utgåva, som till hälften består av förord och som är full av noter både av Woolf själv och av utgivaren. Jag måste erkänna att de hundratals asteriskerna och noterna har stört min läsning rätt ordentligt, och vissa av dem känns rentav överflödiga.

"Flush: A Biography", 1933