Recension: Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Länge, länge har jag tänkt läsa den här boken, men dragit ut på det för att jag ville ha en riktigt tjock bok att ta med mig på min semestervecka (som jag nyss återvänt från, hej igen bloggen!). Med över 700 sidor och ackompanjerad av en hel kör av hyllningar bestämde jag mig för att ta med mig Ett litet liv.

Boken handlar om fyra vänner - Willem, JB, Malcolm och Jude - som träffats under college-åren och som fortsätter hålla kontakten med varandra genom sina vuxna liv, när de alla flyttat till New York och försöker slå igenom, som konstnärer, advokater, skådespelare. De drömmer storslagna drömmar och stöttar varandra i stort och smått. I centrum finns Jude, som alltid varit full av hemligheter och som aldrig låtit någon av dem komma riktigt nära. Också när han blir framgångsrik förblir han plågad och inbunden. Hur mycket kan man egentligen lära känna en människa? Hur mycket av sitt förflutna går det att lämna bakom sig? Går det över huvud taget?

Det är svårt att beskriva vad den här romanen handlar om, eftersom den spänner över lång tid och inte alltid utspelar sig i kronologisk ordning. Till en början läste jag den med viss skepsis, orolig att jag inte skulle tycka att den var sådär bra som alla sagt, och under ett par kapitel tyckte jag också att den var bra, men inte fantastisk. Bra, helt enkelt. Sedan, i mitten av boken ungefär, hände det något - Ett litet liv slog verkligen klorna i mig, fullständigt och komplett. Formuleringarna har slagit rot i bröstkorgen, det precisa språket har varit skärande, karaktärerna har känts verkligare än verkliga livet. I flera dagar har jag knappt kunnat tänka på något annat än Jude och hans vänner, jag har levt och andats den här boken, läst hundratals sidor per dag, låtit bli att sova bara för att få läsa.

Det är första gången på länge som det händer, och upplevelsen har varit i det närmaste lyrisk. Det beror först och främst på de mästerliga personporträtten i boken - framför allt, såklart, av Jude - en trasig och förstörd människa som skildras med all den komplexitet, ömhet och respekt han förtjänar, men också av den genuint godhjärtade Willem, den osäkre Malcolm och den självsäkre men uttråkade JB. Styrkan vilar hos karaktärerna och deras relationer till varandra, och framför allt tolkar jag Ett litet liv som en bok om hur unika, komplexa och svårnavigerade relationerna man har till andra människor faktiskt är. Den är melankolisk och filosofisk på exakt det sätt jag älskar, och den påminner mig ofta om en annan bok som också tog sig rakt in under skinnet på ett väldigt liknande sätt - Steglitsan av Donna Tartt.

Det är dock inte en särskilt munter bok, även om jag inte heller skulle kalla den deprimerande. Den är fruktansvärt mörk vissa stunder, men också så mångfacetterad att det skulle vara orättvist att kategorisera den som just "mörk". För den har ljusa stunder också, hela boken är en mosaik över gott och ont, mörkt och ljust. Den försöker, och lyckas också, med att kartlägga ett helt liv, med sina glädjeämnen och sina oerhörda avgrunder. Men i många sidor på slutet rinner tårarna, och det är helt enkelt inte en bok för den som söker lätt och ledig sommarläsning.

Själv har jag dock fallit lika hårt som jag hoppades på - jag ursäktar Ett litet liv alla de eventuella brister den kanske har, för de överskuggas så oerhört av dess styrkor att det skulle vara förmätet att klaga på dem. Jag skulle kunna skriva mycket mer om den här boken, men jag tror det är e bok man gör bäst i att upptäcka på egen hand. Hursomhelst är det en hjärtekrossande, fantastisk, makalös roman som gör läsupplevelsen svår att beskriva, svår att göra någon rättvisa,  men som jag är oerhört glad att jag äntligen läst.

"A Little Life", 2015