Recension: Stanna av Flora Wiström

Jag gav upp läsningen av Vägen mot Bålberget, varför är svårt att säga. Det kändes helt enkelt trögt, och så här på sommaren vill jag ha något som verkligen väcker min läslust. Stanna har jag haft ögonen på ett tag men inte känt att jag haft tid att ta mig an förrän nu.

Ester har slutat gymnasiet, flyttat in i sin bästa kompis Hanins pyttelilla etta och jobbar på ett antikvariat. Livet är enkelt och roligt, även om hennes chef är odräglig, hennes lillebror ledsen och föräldrarnas skilsmässa fortfarande ligger som en skugga över henne. När Eli snubblar in i antikvariatet blir hon kär på en gång, och förälskelsen sveper iväg henne. Men så börjar Elis mamma bli sjuk. Hur gör man egentligen för att vara där för någon när man själv inte orkar? I vilka lägen får man lov att vara självisk? Hur mycket kan man offra av sig själv?

Stanna är en solklar ung vuxen-bok, som går bra att läsa både för tonåringar och vuxna. Jag gillar verkligen hur den är upplagd – med sina korta kapitel och intensiva berättarstil är den svår att släppa samtidigt som den blir lättläst. 

Mer än något annat gillar jag språket, formuleringarna som liksom skuttar och skimrar. Det är en genuin bok där språket ligger nära känslorna och förmedlar dem väl, både kärlek, vänskap och sorg, och jag uppskattar hur ärlig den är. Särskilt i detaljerna briljerar Stanna – i lukten av mjällschampo, tröjan vars struktur och färg påminner om havregrynsgröt, smulorna på bordet. De små, välvalda detaljerna grundar boken i en vardag som gör den lätt att ta till sig och extremt verklighetstrogen.

Handlingsmässigt är jag också imponerad – det är en välstrukturerad roman som lyckas förmedla känslan av tid som går samtidigt som den är någorlunda stramt uppspänd mellan ett fåtal karaktärer. Jag gillar verkligen att boken får handla om någon som inte är direkt drabbad, men ändå påverkas. Det är uppfriskande med en bok om någon som står i periferin, någon som inte själv är i skottlinjen men som ändå upplever och känner saker. Jag tror nämligen att det är en roll som många någon gång befinner sig i, och därför känns det så bra att den här boken får lov att handla om någon som inte är omedelbart utsatt. 

Det är en bok om sympati och om problematiken i att försöka vara tillräcklig åt alla som behöver en, och om att lära sig prioritera inte bara andra utan också sig själv – och det gör boken väldigt viktig, för jag tror att det är något många upplever i olika grad, och kanske ännu viktigare för den unga publiken som boken är riktad till. Hur är man en bra vän, en bra partner, en bra familjemedelm och samtidigt snäll mot sig själv? Det är på många sätt en bok om balans - mellan familjemedlemmar, mellan vänner och mellan partners.

Samtidigt är det en väldigt livsbejakande bok som på ett snyggt sätt gestaltar energin, glädjen och nyfikenheten i att vara ung, möjligheterna och utsikterna. Också de okomplicerade aspekterna får ta plats, och det uppskattar jag.

Kort sagt gillar jag Stanna. Det är en fin bok jag tror att många skulle må bra av att läsa, om gränssättning, förväntningar och skyldigheter, samtidigt som den är djupt mänsklig och ofta, rätt rolig.

”Stanna”, 2017