Recension: Go Tell It on the Mountain av James Baldwin

Förra året, under min första termin i Brighton, läste vi James Baldwins roman Another Country som en del av kursen i engelsk litteratur. Det var den andra boken jag läste av Baldwin, men en som tog mig med storm. Jag bestämde mig för att läsa mer av honom, och innan jag åkte ifrån England köpte jag Go Tell It on the Mountain (Gå och förkunna det på bergen på svenska) i den lokala bokhandeln. Men efter så mycket engelsk läsning har det dröjt tills jag orkade ta mig an den.

John vaknar på sin fjortonde födelsedag och inser att han kommer att bli predikant. Framtiden är given - han är uppvuxen i ett strikt kristet hem i Harlem, med en fanatisk far som inte är rädd att misshandla både sin fru och sina barn. Hatet mot fadern går stick i stäv mot den kärlek John vet att han måste känna för att bli frälst på riktigt. Under bönerna i kyrkan som är sprickfärdig av sång och energetiskt bedjande får läsaren ta del av de livsöden som lett till detta ögonblick.

Go Tell It on the Mountain är James Baldwins debutroman, och en halvt självbiografisk sådan, om en ung pojke som försöker hitta sin plats i ett religiöst sammanhang han själv har svårt att kontrollera. Jag blev lite förvånad över den här romanens upplägg - jag trodde att den skulle handla uteslutande om John, men stora delar av boken fokuserar istället på livsödena hos både hans far, hans mor och hans faster, och är skildrade som tillbakablickar under bönestunden i kyrkan. Till en början visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, men det tog inte lång tid förrän jag engagerade mig starkt för karaktärerna och den resa de gjort för att komma till just här och nu. 

Boken utspelar sig på trettiotalet i New York, medan de liv den berättar om går ännu längre tillbaka. Slaveriet ligger nära inpå, och det är på många sätt en bok om rasism och den utsatthet som färgade människor upplevde under början av 1900-talet - och som är aktuell också nu. Boken svider fastän den har många år på nacken, bitterheten och ilskan fräter, som alltid hos James Baldwin. Dock är det lättare i den här boken än i Another Country att fatta tycke för karaktärerna och sympatisera med dem - till och med den sadistiske fadern Gabriel blir svår att döma alltför hårt.

Jag personligen har haft lite svårt för all religion i boken, de fantastiska bönerna, den djupt religiösa världen och de riter den innehåller. Mest för att det inte intresserar mig så mycket, och för att jag inte känner att det ligger nära till hands för mig som läsare. Det märks att det är en roman som också är en uppgörelse med religion och framför allt den dubbelmoral som frodas inom den. Hur kan man vara helt och hållet god och samtidigt mänsklig? Kan man någonsin bli förlåten för sina synder när kraven är så höga? 

Det som istället brinner för mig i boken är livsödena, fantastiskt beskrivna med det där exakta, detaljrika språket som är den största anledningen till att jag gillar Baldwin. Hans berättelser är inte spännande eller många gånger inte ens särskilt bra utförda. Men det som handlingen saknar tar språket, och kanske framför allt energin i språket, igen med råge. Det som för boken framåt är en känsla snarare än berättelsen i sig, och det är fantastiskt hur väl det faktiskt fungerar. Trots att boken är ganska kompakt och språket komplicerat har jag kunnat läsa timmar i sträck. Mer än något annat imponeras jag kanske av dialogen, som återger afro-amerikansk engelska så väl att jag nästan kan höra det.

När jag avslutat boken kan jag konstatera att jag verkligen gillar den, men att Another Country fortfarande är strået vassare. Men mer av Baldwin ska det absolut bli - han börjar cementera sin plats som en av mina nya favoritförfattare. Alltid förbannad, alltid exakt och aldrig ursäktande.

"Go Tell It on the Mountain", 1953