Recension: Ojura av Stina Stoor

När jag var hemma på Bokmässan i september köpte jag fyra noveller som jag tog med mig tillbaka till England, med tanken att jag kanske åtminstone skulle ha tid att läsa korta berättelser mellan all kurslitteratur. Riktigt så bra har det bevisligen inte gått, men nu har jag iallafall läst den första av dem; Ojura.

I Ojura får läsaren möta flickan Sandra under en sommardag någonstans norrut i Sverige - hon leker i sopsänkan och i bäcken, tar hand om djur - trollsländor, grodor och humlor som antar fantastiska proportioner. Och så farsan och tvära storasyster Anneli. Men utanför den stängda, trygga världen finns något annat - det vita huset med ballongerna i centralorten dit Sandra är bjuden på kalas.

Jag blev först medveten om Stina Stoor när hon blev nominerad till Augustpriset 2015 för sin novellsamling Bli som folk. Då måste hon ju vara bra, tänkte jag och köpte Ojura. Och verkligen - fastän novellen är under trettio sidor lång får så väldigt mycket plats. Det snäva, korta barnperspektivet är fantastiskt välskrivet och intelligent, och får berättelsen att fungera på flera olika nivåer. Det finns en närvaro som jag kopplar ihop med barndomen, och som förstärks av alla de fantastiska hittepå-orden, de knivskarpa detaljerna som säger mer till läsaren än till Sandra, som tar allting för självklarhet. Samtidigt finns det en magi hos djuren som Sandra fokuserar så mycket på; på grodan Prins-Präkig-Pladask och den skimrande trollsländan Grön-så-skön, och den magin ger novellen en närmast gyllene fantasiaspekt som jag verkligen uppskattar.

Perspektivet gör att novellen känns både befriande och klaustrofobisk på samma gång, för medan Sandra otvivelaktigt trivs i sin smått förtrollade värld av grodprinsar och glittrande vita kiselstenar, anar läsaren själv någonting annat. Och man förstår att Sandras värld inte kommer att bestå. Det är bitterljuv, halvsorgsen läsning som är storartad skrivkonst, och ett fantastiskt prov på hur bra en berättelse kan bli när läsaren blir betrodd med att fylla i luckorna.

Framför allt lyser språket upp novellen något alldeles otroligt. Nu vet jag att jag kanske är överdrivet begeistrad eftersom jag saknar svenskan väldigt mycket medan jag pluggar här och bara läser på engelska, men det finns en styrka i språket som verkligen utnyttjar svenskans möjligheter, och som ytterligare ger novellen en vacker lyster.

Mycket mer vill jag nog inte säga om Ojura, mer än att jag verkligen rekommenderar den.

"Ojura", 2013

Fantastiska vidunder

Igår, på självaste premiärdagen, var jag och såg Fantastic Beasts and Where to Find Them här på den lokala bion i Brighton. Jag har medvetet försökt att inte ta reda på så mycket runt den, för jag vet att det oftast är då man bygger upp förväntningar som sen gör att man blir besviken.

Men nu när jag sett den då? Jo, jag tyckte faktiskt om den. På sätt och vis var det väldigt skönt att berättelsen inte var direkt baserad på en bok som jag älskar och känner så starkt kring, för det fanns ingenting som kunde förstöras på samma sätt. Jag har aldrig varit så jätteförtjust i just Harry Potter-filmerna, vilket kanske verkar konstigt, men det har alltid varit böckerna som stått i fokus för mig, och filmerna har då och då bara känts som ett stort moln som skuggat delar av upplevelsen jag haft som ett Harry Potter-fan. Därför var det ganska skönt att se något som inte är så direkt kopplat till bokserien, men som ändå har element från den. Lättare att njuta av, helt enkelt.

Kort sagt, jag tyckte om den. Om det verkligen är nog med material för en hel filmserie har jag dock svårt att tro, men vem vet. Jag gillade Eddie Redmayne som Newt Scamander och jag gillade de små återkopplingarna till Harry Potter-universumet. Åtminstone har jag aldrig varit lika glad för att vara Hufflepuff som jag var när jag gick ut ur biosalongen...

Vad tyckte ni om filmen?

Waterstones blir min undergång

Eftermiddagen har spenderats med ett långt besök på Waterstones - jag beundrade de nya, otroligt vackra utgåvorna av Neil Gaimans böcker, och det hela slutade med att jag köpte Daisy Miller & The Turn of the Screw, två noveller i en av Henry James i samma serie som mina andra engelska klassiker. Jag har precis skrivit en hemtenta på Edgar Allan Poes The Black Cat och just Henry James The Death of the Lion (vilket kanske förklarar min frånvaro här), och fick verkligen mersmak på just Henry James. Jag förstod då på min lärare att jag verkligen borde läsa The Turn of the Screw, och här är jag nu. Är det någon av mina läsare som läst Henry James förut? Vad tyckte ni?

Chimamanda på stan

Det är inte så ofta man ser författare på reklampelare - men det gjorde jag häromdagen. Vid min busshållplats i centrum av Brighton hänger nämligen den här reklamen för Boots smink - med Chimamanda Ngozi Adichies ansikte på. Coolt, tycker jag!

Safran Foers nya - signerad!

Uppmärksamma Stjärtmes såg i mitt förra inlägg att jag skaffat mig Jonathan Safran Foers senatse - Here I Am. Det var dagen efter min födelsedag i förra veckan som jag fick syn på den på Waterstones och fick lite av en hjärtattack eftersom den var - just det - signerad! Jag nappade åt mig den och gick i valet och kvalet en stund - det är en tjock bok som jag nästan inte har möjlighet att ta med mig tillbaka till Sverige, och ett stort impulsköp för nästan 20 pund. Men så gick tankarna till hur fantastiskt bra Foers Extremely Loud & Incredibly Close är, och jag kunde inte låta bli. Och kolla på den konstiga signaturen!

November - och dags att försöka bättra sig

Hösten rör sig framåt lite för fort för att jag ska hinna med - och det har märkts här på bloggen. Jag försöker att inte ha så dåligt samvete över det eftersom det är lite så det är med bloggar - det går lite upp och ned. Jag ursäktar mig med att jag haft tre tentor på fyra veckor och hoppas att det räcker.

Men så har jag också varit upptagen med saker som att fylla 25 ( jag har förresten upptäckt att jag delar födelsedag, den 27:e oktober,  med ingen mindre än Sylvia Plath) och i samband med det guida halva släkten runt Brighton. Kul har jag haft, men mycket tid över för läsning har det inte blivit. Jag fick iallafall Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr i present, en bok jag faktiskt varit sugen på att läsa ett tag. 

Att det är november innebär iallafall en ny Månadens favorit - det blir Northern Lights av Philip Pullman (eller Guldkompassen som den heter på svenska). Känns bra nu när det blir allt kallare utomhus!