Recension: Snödrottningen av Michael Cunningham

Förra året upptäckte jag Michael Cunningham och han har snabbt blivit en av mina favoritförfattare, särskilt med sina böcker Ett hem vid världens ände och Kött och blod. Jag har varit mer besviken på de andra två böckerna jag läst av honom; När natten faller och Pulitzervinnaren Timmarna (smaken är som baken). Men jag har länge velat läsa hans senaste bok trots allt, och till slut har det blivit dags.

I en nedgången lägenhet i Brooklyn bor Tyler och hans bror Barrett tillsammans med Beth, Tylers döende flickvän. Barrett har nyss blivit lämnad av den senaste i en lång rad pojkvänner och på väg hem genom Central Park en kväll får han syn på ett mystiskt ljus som övertygar honom om att det finns någonting annat, någonting mer. Tyler vårdar Beth samtidigt som han försöker skriva en kärlekslåt till henne, men han inser att kreativiteten inte kommer infinna sig. Iallafall inte utan drogerna.

När jag läste handlingen på baksidan av Snödrottningen tänkte jag: yes! Här finns en bok som handlingsmässigt verkar ganska nära de böcker av Cunningham som jag läst och älskat förut. Och visst är det så - här finns de återkommande teman som jag börjat känna igen - okonventionella familjekonstellationer, komplicerade familjeförhållanden, bearbetandet av sjukdom och kärlek, allt mot kulissen av New Yorks mer sunkiga kvarter. Trots att det lätt skulle kunna kännas som bara ännu en variant på de böcker som Cunningham redan skrivit, känns det inte tråkigt. Han har nya saker att säga även om de teman han redan utforskat.

Men Snödrottningen är en långt mer konstnärlig roman än någon av mina favoriter ur Cunninghams bibliografi, och tyvärr faller den här boken mig inte alltid i smaken. Det beror mest på språket, och de kreativa vändningar som det tar. Det är ofantligt vackert, och jag vet nästan ingen som på samma sätt som Cunningham kan sätta fingret på så precisa känslor. Han lyckas imponerande ofta sätta ord på känslor och upplevelser som jag aldrig trodde att det alls kunde finnas ord för. Det beundrar jag djupt, och språket är egentligen det som håller mig fast - de komplexa meningarna, de knivskarpa betraktelserna (även om jag irriterar ihjäl mig på de många, onödiga parenteserna). Men det är språket som engagerar mig mer än vad karaktärerna själva gör. Det är tråkigt, för det gör Snödrottningen till en roman som jag uppskattar på ett estetiskt plan men inte på ett emotionellt. Den känns för uttänkt, för oorganisk och kylig, för att jag ska kunna knyta an till den på ett mer mänskligt sätt.

Handlingen hoppar också i tid väldigt mycket och också det experimenterandet är ingenting nytt för författaren, men då och då önskar jag mig att jag fick mer tid på mig med karaktärerna, en annan utveckling av händelserna för att jag som läsare ska få vara med. Men jag förstår samtidigt att det inte riktigt varit poängen med den här boken. Den är snarare ett konstnärligt experiment rakt igenom, och att tillfredsställa läsaren är inte dess första prioritet. Jag kan uppskatta det på sätt och vis eftersom det får Snödrottningen att bli en unik bok som inte riktigt går att jämföra med något annat. Ändå känner jag ibland en liten sorg över att jag som läsare inte riktigt får plats, att min roll snarare är en betraktares.

Kort sagt; jag gillar Snödrottningen för det skimrande språket, men jag upplever aldrig en genuin koppling, den tar sig aldrig in ordentligt under huden. Men det är en hyfsat tunn bok som går ganska fort att läsa, och det gör att det ändå inte känns som bortkastad tid att ta sig igenom den. Om inte annat rekommenderar jag den för formuleringar som denna: "Beth /.../ som han blev kär i så ögonblickligen att han påminde om ett djur i fångenskap som länge utfodrats med vad dess skötare trodde var artens naturliga föda och sedan av misstag en dag fick något det faktiskt åt, i vilt tillstånd."

"The Snow Queen", 2014